Tankar om döden.

Jag tycker det är helt normal att tänka på den där typen av saker. Jag påstår inte att du är en sån, men såna tankar är speciellt normala med individer som inte känner sig nöjda med hur sina liv ser ut i nuläget, och som har svårt att se en väg ur.

Jag tror att vi är varelser som opererar på känslor för att fly från smärta och gå mot nöje. Jag funderar mycket på det, som att vi känner nånting och sen dycker upp tankar som är målade med samma färger som känslan vi känner från början, och ibland får vi information om varför vi känner oss så. Jag tror att våra tankar ibland är en varningsignal till vad vi ska göra.

Till exempel, du skrev att du får såna tankar när du känner studiepress eller inte presterar tillräckligt socialt. Är det möjligt att du inte skulle känna de känslorna och få såna tankar om dina studier istället handlade om nånting du brann för eller kände dig bekväm och nöjd med? Eller om du hängde mer med människor som du kände var mer som dig eller om du hade bättre förtroende och social skills?

Jag menar inte alls säga att det är nåt otillräckligt med dig, utan bara undrar om du hade haft bättre tankar och känslor om du var omgiven av folk och ämnen som du trivdes mer med.

Annars så känner jag att du ska få tänka vad du vill när du vill, så länge man inte skadar andra människor så klart.

Bästa

Ja jag känner igen mig jättemycket i dina tankar. Upplever det som att när pressen blir för stor så kommer tankarna som ett brev på posten om att ”jag orkar inte leva, kan inte jag bara få dö?”. Och så kan jag också leva mig in i en begravning och liknande. Jag har tolkat det som att när jag fantiserar om begravning så börjar empatin kicka in. Klarar inte av att utsätta mina närmaste för det, att jag tog mitt liv, så har tänkt länge att det är ett självförsvar att måla upp scenarion.

Vet inte om det ger något men jag har förstått det som att människor som tar sina liv gör det i majoriteten av fall i impuls. Dessutom visar studier att 2/3 ångrar sig under själva självmordsförsöket. Alltså de som exempelvis hoppar från en bro ångrar sig i luften. Det visar på desperationen man har när man vill ta sitt liv, men att man innerst inne hellre vill ha en lösning, snarare än att dö.

Så jag tolkar det här med tankar på döden som en flyktväg när livet är för smärtsamt. När man inte står ut längre och snabbt vill få slut på lidandet. Tänker alltså att när man börjar planera sitt självmordsförsök i handling då tycker jag tankeexperimentet gått för långt och är allvarligt ”på riktigt”. Alltså om man närmar sig det impulsiva snarare än har det i sina fantasier.

<3

Väldigt interessanta tankar

Jag kan verkligen känna igen mig i dina tankar. Så fort något känns jobbigt eller nästintill omöjligt börjar de hemska tankarna komma direkt.

Jag tänker att så som det ser ut nuförtiden i samhället är det ett vanligt problem med både tankar och försök. Många vågar inte riktigt ta hjälp eftersom man inte kanske känner sig att man kommer bli tagen på allvar och att döden då skulle vara den enda utvägen.

och som grön fläder skrev att när man börjar planera ett självmordsförsök har det verkligen gått för lång eftersom då vill man verkligen få ett avslut på lidandet.

Jag skulle tro att många utav de som har hemska tankar och som till och med vill avsluta sitt liv har någon typ av npf diagnos som gör att de känner sig annorlunda och utanför.