Sorglösheten

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har senaste tiden känt en viss avund mot andra som inte tagit in klimathotet i sitt hjärta och därmed blivit livrädda av den vetskapen det innebär. Också blivit mer och mer påverkad vad det är för väder utomhus och känner stark skräck när jag ser att det ska bli åska och blixtrar, oväder. Ligger då paralyserad i sängen oftast. Dragit ur alla kontakter i lägenheten och märker hur jag börjar hålla andan samtidigt som jag har en obehaglig kaninpuls. Som att man är jagad av något monster där utanför. Känner mig allt annat än vuxen och modig i de stunderna. Redan nu har jag också ångest inför den kommande sensommaren och ”åskperioden”. Fy fan.

    Förrförra sommaren blev jag rejält skraj när det åskade och dånade. Det började till och med att brinna i grannhuset, i taket, kom det massor av rök. Brandbilar fick komma dit och släcka elden. I en helt vanlig lägenhet. Året efter det hände det något liknande fast några kilometer bort, elen tror jag gick i hela området. Det var så otäckt. På tunnelbanan senare på dagen hörde jag hur medresenärerna pratade med varandra, främmande människor, om vad vi precis fått uppleva. Alla verkade känt av en stimma av starkt obehag. Något vi till och med behövde ventilera med andra om. Även såna vi inte ens känner.

    Minns vid ett annat tillfälle också hur jag mitt i natten satte mig i trapphuset eftersom jag bodde i en liten etta och det fanns nästan ingenstans att vara som inte var i närheten av fönster. Satt där i pyjamas och hoppades att det skulle sluta. Lite tacksam att jag bara bodde på andra våningen och kunde inte för mitt liv förstå hur de kanske hade det uppe på 10:an.

    Det är inte så att jag är ett barn, och liksom rädd för spöken under sängen. Tvärtom kan jag  sakna den där ovissheten man hade som barn om livet. Att inte veta om de riktiga farorna eftersom vuxna ständigt la locket på, hur illa situationen än var.

    Är också den känslan jag har när jag ser att det ska bli åska och blixtrar och det regnar för fullt, men människorna går där på gatan som om det vore tryggt. Det avundas jag. Det kanske har varit dumt att jag googlat sönder nätet om just oväder. Brukar ju bli så att är man flygrädd så kollar man upp all statistik för att lugna nerverna och då kunna ta kloka beslut. Så känner jag med väder och klimatet. Jag vill veta på ett ungefär hur det ligger till. Orka inte med massa ljug och förnekelse.

    Har haft en kompis som varit klimatförnekare och Trumpanhängare. Det tycker jag verkar så mysigt på något sätt. Så skönt att bara kunna blunda på det viset. Lite som coronan kanske, att bara gå runt och känna att det är som en liten förkylning. Vilken lycka. Vem är rädd för att nysa liksom?

    Jag känner så mycket avund. Och samtidigt nästan en förnimmelse av skräck. Varför är folk så otäckt lugna oavsett kriserna vi går igenom nuförtiden? Det är nästan som en mardröm. Precis så har jag för mig att vuxna kunde agera när något farligt inträffade som barn. Ju farligare en situation var desto märkligare började föräldrarna bete sig. Det gjorde mig alltid livrädd, just det beteendet. Vad är det ni vill dölja egentligen?

    Vi är enligt forskare inne i den sjätte massutrotningen som vi själva som art har orsakat. Tanken är så svindlande att jag behöver hålla mig i en vägg för att inte svimma eller tuppa av när jag hör de orden. Vi är vad, sa du?

    Tittar runt i min lägenhet och ser klimatavtryck överallt. Äter en vindruva. Får sedan lite ångest över det eftersom jag inser att vindruvorna inte är från Sverige utan importerade. Fan vad onödigt. Varför köpte jag dem?

    Och så blir jag så avundsjuk på andra som bara knatar runt på gatorna ovetandes om vädrets makter.  Att leva i så mycket förnekelse kanske är det rimligaste för att få ett lyckligt liv? Det känns nästan så. Precis som när man var barn eller tonåring och kände sig odödlig. Det var tider, det.

    Största skräcken av dem alla kan vara just när andra beter sig lugnt samtidigt som något jävligt fel sker parallellt också.

    Någon som känner igen sig?

    Trådstartaren

    Läste någonstans att man måste återvinna i hushållet i 60 år för att kompensera för en flygresa till Thailand. Det är inte klokt. Tydligen är det ett vanligt tankefel att tro att man kan ha som ett ”klimatkonto” där man kan unna sig saker genom att leva på vissa sätt. Jag har precis blivit medveten om att även om jag äter veganskt/vegetariskt ger det också ett klimatavtryck. Även om det inte är fullt lika illa som animaliska produkter. Jag förstår heller inte varför det tillåts att finnas mikroplaster i mat som man äter? Det är så mycket som jag inte fattar. Hur som helst för att sova gott om nätterna försöker jag iaf göra så lite avtryck som möjligt. Cyklar, återvinner, använder så lite vatten jag bara kan, släcker lamporna, drar ner på konsumtionen (köper begagnat). Skulle aldrig sätta mig på ett flyg. Det får bli tåg hädanefter.

    Alla insatser räknas. Varje handling är oerhört viktig. Även på individnivå, tänker jag.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.