Saker händer; jag reagerar; jag kan känna, men inget går djupt. Det känns som att jag slutar känna i några dagar eller veckor. Jag känner mig frånkopplad, fast samtidigt inte. Jag vill att något ska hända så att jag kan känna något. Jag tror också det är därför jag alltid haft den makabra vanan att dagdrömma om karaktärer som blir allvarligt sjuka eller skadade. Det centrala är just det akuta, för många gånger tröttnar jag när karaktären börjat må bättre, och så hittar jag på en ny historia, med en ny allvarligt sjuk eller skadad karaktär. Jag kan dock finna böcker och noveller intressanta utan att en karaktär skadas eller är sjuk, men jag dras samtidigt till böcker med dessa teman. Jag dras till karaktärer med en jobbig uppväxt, ångest och trauma. Jag njuter inte av deras smärta, aldrig. Men ibland kan jag inte sympatisera, eller känna deras smärta. Det är bara i specialfall som jag faktiskt känner något av det.
Det händer att jag brainstormar om karaktärer som är jag själv som utsätts för något. Men det slutar alltid med att jag hittar på andra vänner och familj, och tillslut är alla karaktärer annorlunda och det enda bekanta är miljön de rör sig i. Men jag fortsätter trots det utforska sådana händelser. Att ett tåg spårar ur med mig på, att jag plötsligt tar steget framför tunnelbanan, att jag går ut på vägen när bilar fortfarande kör, att det plötsligt blir en terrorattack med mig i mitten, att en skolskjutning inträffar på min skola. Plötslig hjärtsjukdom, cancer, bilolyckor och diabetes. Allt ska spånas och utforskas. Men alltid genom en påhittad karaktär i min verklighet.
Med åren känns det allt mer makabert och alltmer extremt. Det känns så fel. Men hur ska jag kunna säga det högt?
