Pubertet

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej. Jag ligger vaken och är aningen ångestfylld, vilket beror på sömnbrist, så inget allvarligt. Men jag måste skriva av mig. Skulle vara djupt tacksam för något svar.

    Jag är 19 bast, men känner mig så otroligt liten ofta. Jag är fortfarande ett barn. När jag pratar om saker som politik med andra kan jag känna mig så himla dum. Jag resonerar så naivt. Och jag upplever det generellt som att alla har en tyst överenskommelse om något som jag inte förstår. Och som att livet bara är… pinsamt. Allt är pinsamt. Det här med puberteten och allt vad den innebär; mens, kroppen som förändras, att utforska den egna sexualiteten… Det känns som att andra haft mycket lättare att ta sig igenom allt det än jag. För mig är mycket av det fortfarande till stor del ytterst hemligt och tabubelagt.

    Samtidigt har jag ju också gått igenom ungefär samma resa som alla går igenom i puberteten. Haft/har ungefär samma funderingar och genomgått samma förändringar. Och jag har blivit allt bättre på att prata öppet om sådant.

    Men det där är också ett problem. Jag vill typ inte vara som andra. Allt det där småmänskliga, allt det där som alla gör, det kan vara allt från att gå på toaletten som att bara… tänka, allt det gör mig så rädd, och jag vill egentligen inte vara en del av det. Insikten att jag är människa, att jag är som andra, gör mig så otroligt rädd. Men när man frågar mig varför har jag inget svar. Finns det då ingen som kan svara på den frågan åt mig?

    Ibland känner jag mig så rädd för enstaka personer att jag bestämmer mig för att ta avstånd från dem, bryta kontakten. För att när någonting går på djupet gör det mig rädd, när någonting kommer mig nära gör det mig rädd; att se på bilder på mig kan göra mig rädd. Det paradoxala är att jag när jag känner mig rädd kan söka tillflykt och tröst just hos personen jag är rädd för. Det blir så fel då.

    Jag önskar att jag inte var människa. Eller levande överhuvudtaget, helt ärligt. Jag önskar att känslor inte fanns. Jag önskar att inget djup fanns. Det gör mig också rädd när jag hör om att folk onanerar, och kollar på porr… Jag vet inte varför det gör mig rädd. Jag har aldrig tittat på porr.. Är jag den enda 19-åringen?

    Tycker det är fascinerande att läsa det du skriver. Kan nog relatera till just tankarna om att vara rädd för det du beskriver när jag var i din ålder – men inte kunnat sätta ord på – därav intressant att se någon annan beskriva det hela. Nu är jag betydligt mycket äldre än du så kanske inte jättekul att höra det här från mig istället för av någon som är i det nu. Hur som helst: Vilken intressant personlighet du har! Grattis till det åtminstone =)

    Kan nog relatera. Är 23 och extremt existentiell. Känner mig som ett naivt barn och allt känns fel.. känns groteskt på nåt vis. Absurt. Har svårt att sätta ord på de just nu då jag är bakfull som in i helvete men jag läste ditt inlägg flera gånger och är intresserad av att höra mer

    Trådstartaren

    Tack för era svar.

    Precis, jag känner mig också som ett litet barn. Mina känslor skiner igenom, jag kan inte dölja något.

    Jag är bara rädd för att vara en del av samhället. En del av kulturen. En människa. Alla våra liv är så lika i grunden. När har jag signat up mig för det här? Jag har aldrig sagt att jag vill!

    Och ja, det har väl med åldern att göra. Det är bara en del av att vara vid den punkten i livet jag är vid nu. Att inse att jag inte är ensam i världen och allt kretsar kring mig själv, att det faktiskt finns en värld utanför med andra människor som också har känslor och som också måste hitta vägar genom livet. Och att jag har ett ansvar i all den här röran också, att jag kan göra val.

    Sedan är mitt förhållningssätt till andra människor generellt fuckat. Jag blev mobbad när jag var liten… Måhända är det därför som den här distansen till andra finns hos mig, och det här nästan-hatet gentemot andra, den här oviljan att vara som andra.

    Oj, jag har mycket jag skulle kunna skriva till det här;).

    Intressant inlägg. Ja du, när tusan godkände vi kontraktet för livet? Här behövdes det verkligen inget samtycke, man är bara hjälplöst nedsläppt ien röra som man förväntas känna sig hemma i, mänskligheten. Och den är proppfull av oskrivna regler och biologiska faktorer som vi som individer bara fåe förhålla oss till. Det är en svindlande tanke att tillåta sig fundera över. Att man är ett litet kugghjul i ett stort maskineri utan större mening, en droppe i havet. Och samtidigt så viktig för sin närmaste krets och mer invävd och i behov av varandra än vad man kanske önskar, för det gör en sårbar. Förfånansvärt många av de stora existensiella frågorna kan nog besvaras med ”skit samma, vad gör det om hundra år”. Det är krångligt att vara människa.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.