Psykologen hos psykologen

Livshistorier och känslor år ut och år in. Först i landstingets regi, du vet, psykiatrin. Dåliga resultat. Teorier som mallar. Jag tror inte jag pallar.

Sjukhusets övriga avdelningar är specialister på kroppens fysiska anatomi, men där handlar det mest om medicinal lobotomi. Vadå ekonomi?

Varför fortsätta med något som ingen prioterar, eller ser, och som väldigt lite i den egna portmonän ger.

Likt konceptet att hjälpa klienten sätta gränser, skapa sitt “utrymme”, att inte ha dåligt samvete för terapi i landstingsatmosfär. Varför inte skapa sin egen “affär”?

Sagt och gjort, psykoterapi i egen regi. Webbsida där kunderna bokar tid med ett klick. Se för egot, vilken kick!

Kunderna strömmar in i en ström så strid, för nästan ingenting. Och vid månadens slut, så har du också råd att köpa värdelösa ting. Ty allt detta ligger ju i vår tid.

Att gå in i sin egotripp, bygga sin borg, trygghet och kärlek till sig själv. Dagligen smider du din framtid, ofta i ensamhet och tysthet. Ingen tid att förlora! Fort, fort innan livet är slut och du hamnar på kyrkogårdens tipp.

Tiden i ångesten, sorgens och depressionens land har gjort dig luttrad, trött, t o m avmätt. Du tänker… du är inte den enda som mår dåligt! Du är ju för fan nästan frisk, rent ut sagt patetisk.

“Tråkigt att höra att du mått dåligt”.

“Tråkigt att du råkade ut för det”?

Tråkigt… Tråkigt…

Du pratar utan känsla och engagemang. Kundens livshistoria och känslor, har börjat passerat ut i en helt annan ände, kanske med hjälp av lavemang.

Min blick är hård och kall, mitt hjärta har blivit till sten. Men längst inne i stenen finns fortfarande en mjuk rest, men den krymper obönhörligt i min sorg och ångest.

Ser en talgoxe på sin kvist, glad och fri. Djuren är och borde vara vår förebild, de är sanna, fortfarande så nära vårt ursprung. Tänk om jag ändå fångat mitt liv då jag var ung.

Som en oskyldig liten pojke har jag först nu, på ålderns höst kommit ur mitt känslokalla skal. Kanske var det också guds val.

Alla händelser och erfarenheter som borde varit mina, är ofrånkomligt förbi. Inser jag först nu när mitt sinne klarnat, börjat tina.

Dunkla händelser i mitt sinne , förträngt så djupt att att inte ens en psykos av medikamenter och alkohol kan nå mig dit. Inte ens i en psykos. Jag kan inte längre nå dem. Kanske är mitt enda hopp, hypnos.

På gatan jag möter kvinnors blick. De ser en man fylld av sorgenshet och uppdämd aggression eller är det frustration?  Men snabbt blicken uppfattar en man som är svag i sin helhet, vilken triumf.

Haha, jag känner nog din sort. Att slösa min tid på sådana som dig är bortkastat. Livet är alldeles för kort.

En man som förlorat allt, har inget kvar. Din sorg och bitterhet är så uppenbar.

Är det något som kvinnan föraktar, så är det svaghet och obeslutsamhet. En man isolerad i sin ensamhet. En man utan självrespekt och identitet. Fråga mig, för jag vet.

Hur kan man en kvinna finna, om man inte ens kan beskriva sig själv i sin profil? Det är så mycket att förändra, och hur ska man hinna? Åren har gått, och snart är man bara en skraltig stofil.

Vad finns egentligen kvar av livet, glöden och sexet? En burk slidsalva och ett mjällande ollon med exet? Inte längre någon styv lem. Slidan torr, och helt utan slem. Eller i huvudet en välplcerad skottsalva, och på väggen måla både höger och vänster hjärnhalva? Eller hjälper det kanske bara att se glad ut. Sätta in löständerna, och kanske lägga på lite rollon?

Vad finns kvar att fånga av allt man missat, när man alla chanser dissat? Vad finns det egentligen för händelser kvar att fånga, när alternativen inte längre är så många?

Sann ska man alltid vara, vänta nu bara.

Hej , tjejen, här har du en gråhårig man med borderline! Ska vi kanske ta ett glas “wine”? Svårt med relationer, och att relatera. Vill du resten av ditt liv med mig spendera?

Många år av terapi. Räkna inte med att alla relationsdefekter går att reparera. Kanske blir det många nedsättande adjektiv. En relation som rent av blir destruktiv.