Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Psykiska tillstånd och utanförskap

Psykiska tillstånd och utanförskap

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Fått en ny kompis sedan en tid tillbaka. Det är en speciell relation för han är nog en av de ytterst få jag mött i livet som på många sätt har liknande psykiska problem och fysiska behov som jag har. Vi kan prata om traumareaktioner, dissociation, ADHD, koncentrationssvårigheter, styrkor man kan ha i arbetslivet, varför man kan hamna i utsatta situationer pga. sina ”egenheter” mm.

    Nästan lite spooky är det hur lika vi är och där han på många sätt gått igenom år av liknande faser som jag varit igenom av psykisk ohälsa. Syftar då på komplexa tillstånd som jag faktiskt aldrig hört någon i den utsträckningen nämna någonting om i andra sammanhang. Vet inte om det kan bero på att han läst hur mycket som helst och därför gjort ett gigantiskt grundjobb och sedan så generöst delar med sig av det nu till mig.

    Detta gör iaf att jag känner mig ovanligt sedd och liksom modig i att våga öppna upp mig om nuvarande reaktioner men även tidigare som jag har haft men inte fått gehör för riktigt. Det är nästan som att jag upplever det som att jag kan säga vad som helst och ändå kommer jag inte möta den där reaktionen som jag brukar få att motparten tittar på mig med en uppenbart skeptisk och i vissa fall frågande/dömande blick.

    Jag tycker det har känts som att jag levt/lever i någon form av parallellt universum där jag glidit runt i mina ”mystiska tillstånd” dagarna i ändå men inte kunnat öppna upp mig för andra i realtid och förklara vad i all sin dar det är som pågår och då mötas med igenkänning eller ökat intresse vad det kan tänkas handla om.  Det har istället skapat ett förstärkt utanförskap och en iver om att försöka dölja det här så mycket som möjligt för andra, eftersom känslan är att det inte passar sig riktigt.

    Det är som att jag känner mer och mer hur saker och ting nyligen blivit så himla synliga för mig på ett sätt de inte varit tidigare. Går t ex nu runt med en känsla av att det är lite anmärkningsvärt hur jag kan ha levt så här länge och fortfarande inte riktigt blivit sedd i någon vidare utsträckning. Varken som människa eller i psykiska problem. Att ”ingen” (vad jag tycker man kan förvänta sig) liksom hajat till, stannat upp och frågat mig om lite mer detaljer om vad det är jag surrar om, eller fördjupar sig lite mer i min personlighet. Liksom tagit sig tid att på djupet se mig?

    Det är några nya insikter jag precis fått. För mig blir det som att det är inte sant det där med fasadbeteende och att ”man” inte berättar för andra. Jag har pratat/förklarat osv om hur jag mår/vem jag är. Men omgivningen tycker jag inte riktigt har velat lyssna.

    Trådstartaren

    Rensade ut olika ”självhjälpsböcker” nyligen. Avslutat terapierna. När min ena syster nämnde ”personlig utveckling” blev jag lite äcklad. Hon verkar vara på den resan nu. I uppstarten. Eller på fortsättningsresan kanske snarare. Jag har istället börjat läsa massor av skönlitterära böcker. Flyr in i andra världar genom dem. Börjat kolla på tv, igen. Väljer bort podcast om andlighet, om utveckling, om prestation och yta. Jag vill inte veta mer. Försöker vagga in mig själv i fluffiga duntäcken, i normalitet, bortom psykiska tillstånd och utanförskap. Jag har nog dragit det här på tok för långt i förskräckligt många år. Det var fint att finna den här vännen jag beskriver ovan. Men ibland kanske man bara ska vara tyst. Sväva runt och kanske tillåta sig själv att blunda. Det är det ingen som behöver förstå. Eller så är det vad folk ofta gör. De förstår just avslappning. Men det är vad jag just inte tidigare har gjort <3

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.