Har kommit på att man nog ska akta sig för folk som öppet grimaserar förakt mot andra. Hade en fd. kompis som hade typ tre ansiktsuttryck; den äcklade minen mot folk, när hon var övertaggad och manisk, och en där hon såg miserabel och bitter ut som om hela livet runnit henne ur händerna.
Mamma har liknande tendenser att titta på en som om man vore en äcklig insekt. Liksom granskande från topp till tå. Ett otroligt dömande. Hon påpekar ofta högt om någon är överviktig eller på andra sätt har exempelvis “tråkiga ögon”.
Sedan har vi min ena syster som ständigt och jämt går runt med en rynka mellan pannan, triangle of sadness, beskymmersrynkan, den föraktade blicken, eller glad och ångestfri.
En kille jag dejtade har också oerhört nära till föraktet. Det kan nästan räcka med att man sätter en liten gräns för honom så föraktar han hela en öppet och skoningslöst. Med en hökblick får man verkligen känna hur själen ryser av hans missnöje med en.
Alltså jag tycker inte detta är normalt.
Sedan känner jag massor av andra människor, en total majoritet, som bara känner förakt och ser föraktfulla ut när någon betett sig svinaktigt eller skadat någon. När det är de facto befogat. Rättfärdigat. Något stort h-a-r hänt. Ofta är det också företeelsen eller situationen/beteendet som föraktas och mindre ofta själva människan.
Det jag tror är att de fyra ovannämnda personerna är omedvetna om att vi andra människor alltså kan läsa ansiktsuttryck. Det är också ett oerhört fientligt, aggressivt och okonstruktivt sätt att titta med förakt på folk för att visa sitt ogillande.
Det intressanta är dock att jag inte tror att någon av de förstår att de avslöjar sina inre tillstånd. Jag tolkar varje sådant tillfälle som om personen uttrycker det här osm om det vore helt normaliserat och adekvat. Som om vi alla människor gick runt och tittade med förakt på var och varannan människa som “gör fel” eller “är fel” för en. Förmodligen är det här normaliserat för att de aldrig fått någon feedback om det. Det är som att de signalerar en överlägsenhet. Något grandiost. Avståndstagande. Förlöjligande. Nedvärdering. Alltså jag tror det bara är störda människor som är såhär öppet föraktfulla. En red flag alltså.
Tänker ändock att det leder till frågan hur man kan lära folk att bli mer empatiska? Och hur man gör med de som har så lätt till nedvärdering av andra? Det känns särskilt svårt med personer som inte verkar villiga eller kapabla att reflektera över sina egna känslomässiga uttryck och hur dessa påverkar omgivningen?
Det är lite som att kolla hur en dejt beter sig mot servicepersonal för att se om det är en reko person eller inte. Samma gäller överlag tycker jag om en person går runt och pyser förakt. Då är det något som inte stämmer.