Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > När ”att sova” blivit djävulens påfund

När ”att sova” blivit djävulens påfund

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Trådstartaren

    Allt jag vill är bara att få somna. För att få en chans att rätta till livet, min hälsa och mitt mående. Men jag får aldrig den chansen. Jag lägger mig, trött, med positiva tankar om att det här ska gå bra ikväll. Det kanske kommer ta tid, men det kommer gå. Utan några större, andra problem. Så tänker jag.

    Det börjar direkt bli svårt att skingra tankarna. Jag får hela tiden säga åt mig själv i mitt huvud att ”det är inget du kan påverka nu”, ”släpp det”, ”fokusera på att sova”, nu ska du bara sova”. Det går bra under de efterföljande 5 minutrarna, sen börjar tankarna komma tillbaka och jag får ta till samma värdelösa strategi igen. Om och om igen.

    Efter cirka en och en halv timma är det som att hopplösheten börjar smyga sig på, och det är då jag börjar tvivla på om det verkligen kommer gå ikväll, trots allt. Oron infinner sig och jag lägger plötsligt märke till min puls och andra saker; jag börjar känna efter alldeles för mycket. Oron växer, dubbleras, blir trippelt så stor. Den tunga ångesten gör intåg. Jag säger då åt mig själv, på samma sätt som tidigare, att ”du inbillar dig”, ”släpp det”, och så försöker jag igen. Men det går inte.

    Efter ytterligare en timmas ångestfyllt försökande känner jag hur frustrationen bara växer och växer inom mig och jag tänker hela tiden på hur jag ska förklara mitt mående för de personer jag kommer behöva samarbeta med imorgon. På vad jag ska svara när de frågar hur jag mår, eller om jag sovit okej. För vem kan förklara detta på ett rättvist sätt? Det är inte enbart sömnen; det är så mycket annat jag tragglar med och som gör att mitt liv blir jävligt svårt att hantera många gånger. Det går i sin tur ut över sömnen, och sen gör det faktum att jag sover för lite i sin tur att jag inte lyckas hantera ångesten i sig självt. För med noll krafter fungerar varken kroppen eller hjärnan.

    Jag har ingen kraft, jag hittar ingen kraft och jag får heller aldrig någon chans att bygga upp någon kraft. Jag börjar notera andningen än mer nu, och nu är det påtagligt svårt att andas. Jag känner ett tryck över mitt bröst och måste ta djupa andetag för att känna känslan av syre in i min kropp. Det känns som att lungorna inte riktigt fylls, så jag tar ännu djupare andetag. Men det känns som att luften inte kommer riktigt ända in.

    Frustrationen och hopplösheten bara ökar och till sist övergår det hela till ren ilska och i en explosion. Jag känner hur värme börjar pulsera genom min kropp; jag börjar svettas och jag reser mig hastigt till sittande läge i sängen. Smäller ansiktet i händerna varpå tårarna bokstavligen börjar spruta. Och det enda jag känner och tänker är: låt mig bara sova.

    Jag får lusten att bara strunta i allt – sätta mig och plugga eller göra nåt annat vettigt – alternativt njutningsfullt – av den här natten. För den är inte värd att lägga på den här meningslösa skiten. Jag skulle vilja gå ut på en promenad eller ringa någon, men jag är alldeles för svag för att resa mig och om jag skulle ringa någon – vad säger jag då? Gråtandes: ”Hej, jag kan inte sova.” Det vore totalt meningslöst; jag hade varken fått någon förståelse eller bra råd, för uppenbarligen löser ingenting det här samtidigt som det hela är så absurt och oförklarligt att jag knappt förstår det själv.

    Huvudvärken kommer sedan som ett brev på posten eftersom jag omedvetet spänt både käke och kropp med fulla krafter under dessa timmar. Tänker någonstans lite varsamt: ”Det är synd att det är så här, för jag är egentligen väldigt pepp på livet”.

    Jag tar en huvudvärkstablett, torkar tårarna. Hör tystnaden. Den där jävla kompressorn på kylen har passande nog slutat låta just nu; den som ofta alltid drar igång med en duns varje sällsynt gång jag känner mig nära till sömn (och som följaktligen ger mig mer ångest än vad någon annan egentligen obetydlig mekanik möjligen kan överföra på någon). Tystnaden brusar i mitt huvud, som myrornas krig på tv. Det är som att jag tryckt av mig, fått ur mig allting som över huvud taget finns, men tystnaden är varken klar eller behaglig. Jag är trött, och helt utan krafter. Ställer mig som så många gånger förut frågan: vad ska jag egentligen göra? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hopplösheten känns fortfarande i hela kroppen, men jag går upp och dricker lite vatten i tron om att det ska kunna hjälpa. Idioti. Jag tar vid det här tillfället det återkommande beslutet om att ta en paus från livet, från att försöka reda ut allt. Ett djupt andetag, så försöker jag igen. För imorgon är väl en ny dag, om jag vaknar till den.

    Är det någon där ute som kan relatera till den här nattliga ”ångestprocessen”? Tar tacksamt emot lite funderingar eller kommentarer.

    Det måste slita mycket på dig att ha den här ångesten på natten. Jag själv orkar inte ha ångest i timmar så det jag gör i ditt läge är att ta en lugnande tablett eller en sömntablett, beroende på hur stark ångesten är. Jag brukar börja med en kopp sömngivande te(örtte) som jag redan ställer vid sängen när jag går och lägger mig.Gör inget om teet blir kallt tycker jag. Liksom du orkar jag inte resa mig på natten, jag är oftast för trött för det. Jag  brukar försöka meditera och när inte det funkar tar jag insomningstabletten. Då somnar jag oftast inom en halvtimma. Har jag svår ångest tar jag en lugnande istället, den tabletten tar bort det mesta av ångesten och musklerna slappnar av. Då somnar jag oftast inom en halvtimma. Problemet med detta är att medicinerna är beroendeframkallande.Så det är bara tillfälliga lösningar, när man verkligen inte orkar med ångesten eller när man har något viktigt att passa på morgonen.Jag får mycket värk på dagen om jag inte sover, så hela dagen är förstörd vid sömnlöshet och jag måste ofta ställa in det jag tänkt att göra.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.