Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Mitt barn slår mig

Mitt barn slår mig

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Ligger vaken på nätterna…

    Jag har en 7-åring som har det kämpigt med känslor och mår i perioder väldigt dåligt. Ett sätt att hantera sina känslor  på är att han agerar fysiskt mot mig som mamma och misshandlar mig. Ja, det handlar inte om enstaka slag eller sparkar utan att med tillhyggen eller nävar, fötter, tänder, skada mig så mycket det går. Jag försöker fly eller skydda mig genom att hålla händer för mitt ansikte. När han slår så hårt att han själv skadar sig menar han på att jag slagit honom och då mår han ofta bättre. Blir liksom nöjd och lägger skulden på mig. Att fokuset blir att jag slagit honom.
    Han bär med sig ångesten kring detta någonstans i huvudet.
    Jag har fått honom att gå till skolans kurator men inte berättat vad som händer hemma eftersom jag var rädd att de skulle tycka illa om honom då. Men besöken hos kuratorn resulterade i att han berättade i samtalen med hen att det var jag som misshandlade honom.
    Socialtjänsten tillkallades genast och inom loppet av ett par timmar var han satt i sk. skydd från mig. Till oss båda sa man att socialtjänsten inte visste om när vi skulle få ses igen.

    Nattsvart.

     

    Avgrunden.

     

    Jag kan inte beskriva hur mitt liv förändras och hur vi båda förändrades f.r.om. den dagen. Livet skulle aldrig bli detsamma.

    Vi hamnade någonstans på livets mörkaste botten.

    Trots att han fick flytta hem igen relativt snabbt då utredningen visade att jag aldrig varit fysisk mot min son, så förändrades vi.
    Vi fråntogs oss allt. Min son frågar fortfarande hur andra vuxna kan bestämma över mig och honom. Han säger ofta ”men du bestämmer inte över mig!!”…. ”För dom på socialtjänsten bestämmer. Dom bestämmer över dig.”

    Situationen skapar dock problem. Myndigheter och skola har dock deklarerat att de gjort rätt som upprättat en anmälan trots den skadan det orsakats SAMT att man anmäler igen om han återigen hävdar att jag slår honom. Det här har mitt barn förstått men inte som en varning … utan insett att det är ett vapen, mot mig.

    Maktobalansen är total. Går jag honom inte till viljes (vardagliga saker som tv-spel, leksaker etc) så hotar han med att ljuga. Han vet att konsekvensen kan bli att vi separeras men är beredd att ta risken, så länge som han ser att det fungerar. Jag kan inte ta risken. Jag kommer inte överleva en separation till.

    Jag har vänt mig till socialtjänsten, familjebehandlare, BUP, kurator och skola. Alla säger samma sak: Om han uttrycker att han blir slagen hemma har de plikt att anmäla på nytt. Rådet från psykolog är att inte prata med någon myndighet alls om jag är rädd för att vi ska bli anmälda på nytt.

    Jag sitter i en rävsax. Mitt 7-åring bestämmer över mig. Ingen 7-åring mår bra över att bestämma hemma. Jag MÅSTE vara den som bestämmer hemma. Han måste få känna den tryggheten. Men eftersom andra vuxna i egenskap av myndigheter och skola klargör att de kommer ta min sons lögner som sanningar oavsett om de själva tror på dem eller ej…. Så omöjliggör detta för mig att ta mig vidare. Jag kan inte prata med någon.

    Några kanske undrar om det inte finns någon annan förälder. Nej, det gör det inte. Jag är ensam. Jag har aldrig någonsin sett det som någonting dåligt med att vara ensam förälder och har inte upplevt det som ett problem för min son heller. Men just nu… Just nu hade det varit skönt att få hålla någon i handen och gråta mot någons axel. Någon annan vuxen som ser vad som händer och som kan säga till min son att det är fel, det han utsätter mig/oss för.

     

    Avatar

    <3 Oj, vilken jobbig situation! Blir väldigt berörd av det du skriver. Verkligen en rävsax och förstår att du känner dig maktlös i det här. En tanke som slog mig är om han skulle sluta ifall någon bodde hemma hos er under en tid? Tänker om du har något syskon eller väninna? Jag tycker det låter som att du behöver ett vittne och någon som hjälper dig att parera sonens aggressivitet? Tänker annars på någon form av boendestöd, assistenter, för det är ju jätteallvarligt att du blir slagen på det här sättet.

    Stor kram

    Trådstartaren

    Tack för din värme!

    Min värsta oro och smärta är inte att mitt barn slår mig, utan hur han mår. Och det faktum att vi inte kan ta hjälp utifrån eftersom det ökar sannolikheten för att vi ska hamna i samma situation igen. Jag upplever också att det är svårt att få förståelse från omvärlden och speciellt berörda myndigheter och skola.

    Man använder sig av ordet ”anmälningsplikt” som något man ”måste göra”. För att det står i en arbetsbeskrivning, inte för att tillför något för barnet. Ingen jag mött har argumenterat att man gjort detta för min sons skull, argumenten har handlat om att det man inte vill göra fel utifrån en arbetsbeskrivning. Om det stod i en arbetsbeskrivning att man skulle rispa en kniv mot barnets arm, skulle man då göra det? Förmodligen och förhoppningsvis inte, just för att man förstår att det skadar barnet. Men vetskapen om att detta skadat oss för resten av våra liv, just för att jag blev oskyldigt anklagad, verkar inte, tränga in i medvetandet hos de berörda. Ingen vill ta på sig skulden, vilket innebär att jag får bära den. Trots att det är jag som är offret.

    Jag skulle vilja lika detta kring hjärt-lung-räddning (HLR). Att göra det, kan bero på att vi lärt oss att det räddar liv. Men att göra HLR på en person som inte behöver det, kan innebära att man istället stannar hjärtat hos vederbörande istället för att rädda livet på densamma. Det finns säkert ett gott syfte med ”anmälningsplikt”/HLR men görs det på fel person kan man istället skada någon för resten av hens liv.  Men det här vill ingen som har en anmälningsplikt kopplat till sitt ämbete veta av. De vill bara höra att anmälningsplikt är nödvändigt. De vill inte höra att det också kan skada barn. För ingen vill stå ansvarig för att ha skadat ett barn.

    Jag önskar att jag kunde skrika precis det här jag skriver nu till hela världen!!!! Du som läser detta: ta med dig det här och berätta det här för alla du känner. För detta är inget jag var medveten om för ett år sedan.

    Socialtjänsten kan(och har laglig rätt) att skilja barn från sina föräldrar helt utan att höra föräldrar eller bevis. Du tänker kanske att ”ingen rök, utan eld”. Så tänkte jag också förr. Men vem som helst. Och nu menar jag vem som helst, kan få sitt barn omhändertaget utan grund. Nu menar man att den som är skyldig till detta är min son. Han var vid tillfället 6 år. Och den som har någon som helst erfarenhet av 6 åringar kan nog intyga att det är en hel del tokerier som far ur deras munnar. Speciellt som de vill skydda sig själva och kanske skylla ifrån sig.

    Att göra en orosanmälan till socialtjänsten när man jobbar inom vård eller skola är av större dignitet än som privatperson (med rätta) MEN… ingen av de anmälande parterna har något vidare ansvar för anmälan efter det att den är gjord (sett till barnkonventionen). Det vill säga, man är uppmanad att anmäla oavsett konsekvenserna. Konsekvenserna i detta fall blev alltså att ett barn som INTE misshandlades blev fråntagen sina enda förälder och meddelad att man visste inte OM eller NÄR han någonsin skulle få träffa henne igen. Konsekvensen är nu ett barn och en mamma som är LIVRÄDDA för att bli separerade. Som inte vågar medverka i sociala sammanhang eller offentliga platser. Som inte kan sova på nätterna för att de är rädda att någon ska komma och separera dem från varandra. Som inte litar på andra människor. Jag har ändå förstått att vi behöver hjälp och har sökt hjälp men som sagt blivit bemött med: ”Vi kan inte lova att vi inte kommer anmäla”, vilket innebär att vi tappat förtroendet. Att säga det är som att säga till en våldtagen; ”jag kan inte lova att jag inte kommer göra fysiska närmanden mot din vilja. Det står tyvärr i min arbetsbeskrivning att jag måste göra det. Så…om jag inte gör det, begår jag ett tjänstefel.”

    Till alla som läser det här: Jag förstår att det här är svårt att förstå men att göra en orosanmälan kan få oerhörda konsekvenser. Konsekvenser som är att likställa med misshandel. Min son blev inte misshandlad av mig men han har nu blivit misshandlad av samhället. Som inte bara vägrar att be om ursäkt utan som hävdar sin rätt att begå den här misshandeln OCH tycker att de agerat rätt. Var är barnperspektivet det hela tiden talas om men ingen har?

    Jag är så jävla ledsen! Det känns som vi blivit våldtagna, misshandlade och sedan slängda i diket att klara oss själva. Och när jag sedan söker hjälp så hotar man att göra samma sak ännu en gång.

    Skulden ligger inte hos oss. Den ligger hos alla som deltagit i detta och låtit detta få pågå.

    Jag vill så gärna berätta för omvärlden hur det ligger till men jag märker att det är svårt för människor att ta till sig.

     

    Avatar

    <3 Det jag tycker är så konstigt är hur man inte kan ha två tankar i huvudet samtidigt? Sonen kommer ljuga igen förmodligen i exempelvis ett terapiarbete (som det ju låter som han behöver). Å andra sidan behöver han ju få adekvat hjälp med att reglera sina känslor och sin svåra ångestproblematik. Det finns ju ett grundproblem här som behöver lösas.

    Tycker det borde finnas massor av såna här exempel tidigare där barn ljuger pga. att de exempelvis har en diagnos, och där det vore så knäppt om myndigheter och/eller skola agerar som om de inte vet om själva problematiken. Det går ju i en cirkel med samma utfall. Det är konstigt då att istället välja att göra lillkillen en björntjänst genom att separera honom från sin mamma.

    De sitter ju på facit. Alla har facit. Ändå agerar man som om man är så himla maktlös. Jag förstår att du blir förbannad.

    Jag tänker att man måste kunna få stöd till sitt barn och förklara att problemet bland annat är påhittade historier och aggression. Har du testat en privat barnpsykolog?

    Trådstartaren

    Men DU…du är ju precis så vettig som man önskade att människor generellt vore! Jag blir så ärligt och uppriktigt glad över din kommentar. Det här är precis vad jag behöver höra/läsa. Att det finns kloka människor som kan skilja på saker och ha perspektiv. Människor som förstår orsak och verkan. Jag önskar så att jag kunde få träffa en människa som resonerar exakt på samma sätt som dig.

    Men inom olika kollegier finns det en egen tystnadskultur. Man håller varandra bakom ryggen och man vägrar erkänna fel och brister. Jag vet inte vad ni andra har för erfarenheter, men skola är ju till exempel en sådan verksamhet där felet aldrig är deras. Det är alltid elevens eller förälderns fel, om det går på tok. Men det är gärna skolans förtjänst när det går bra för eleven.

    Du är som svarat mig detta är klok som en bok och jag är redan på samma spår som dig. Jag har tänkt att jag själv ska söka upp en psykolog för min egen skull och som inte träffar mitt barn och därifrån kunna få verktyg. Kontaktade en psykolog via vårdcentral som tyckte jag kunde gå på SPA med mina väninnor och börja gå på yoga (?!!!) …och sen bokade jag en nätpsykolog som bara kallt meddelande att han tyckte att jag borde gå till BUP (jag tror inte han lyssnade på vad jag sa faktiskt) …och sedan drog jag mig till minnes en psykolog som jag träffade i för många många år sedan som var väldigt klok och tänkte: ”Vad skulle XX ha sagt i den här situationen?”, så jag har nu letat upp honom och bokat tid. Självklart är det en svindyr och privat klinik men, det får helt enkelt kvitta. Hellre ett besök hos honom än 10 på vårdcentralen (vilket summor som motsvarar varandra).

    Jag tackar dig, ovan som skickat kommentaren. Det ger hopp om att det finns kloka människor på jorden. Och jag hoppas även att någon annan läser våra kommentarer och inlägg för att skapa sig en bild om hur komplext ett barns mående är och att göra insatser utifrån en checklista utan att själv tänka och reflektera kan förstöra människors liv.

    BRY er om varandra! TA hand om varandra! och VÅGA ta ansvar. Om alla på jorden bara tog pyttepyttelite mer ansvar än vad de gör idag så skulle hela världen se annorlunda ut och vi skulle alla vara lyckligare. Det här samhället som bygger på att människor ska ta hand om sig själva och bry sig om sig själva kommer aldrig hålla i längden. Om alla brydde sig om varandra mer så skulle vi inte behöva bry oss så mycket om oss själva.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.