Människosläktet

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • På senare tid har jag börjat känna i relationer att om det inte passar då orkar inte heller jag anstränga mig. Har en barndomskompis som jag varit lite kluven till i många år gällande hur ”viktig” den här relationen och kontakten är för henne.

    Beslutade mig därför i år för att inte höra av mig utan tänkte att det lika väl kan rinna ut i sanden. Idag kontaktade dock hon mig och vill ses. Jag känner mig liksom lite – matt? Har flera såna här kontakter i mitt liv där de klagar över att människor är så tråkiga, de gillar ingen än sig själva möjligtvis, och även där känner jag att – varför ska jag då ens bry mig om denna person så innerligt har så svårt för människor i allmänhet, och relationer i synnerhet? Alla vill dem i princip vara ensamma och jag känner mer och mer: var det då! Valet är fritt!

    Min storasyster och min mamma har klagat under hela mitt liv på hur de ogillar människor och tycker det är så ointressanta och meningslösa. Jag orkar inte höra om det mer! Blir alltså triggad av människor som inte gillar människor, haha.

    Ikväll hände en ytterligare grej att någon gammal bekant hörde av sig och jag kan inte motivera mig själv till att svara för jag tänker bara att kraven är så jävla höga jämt och jag får sån prestationsångest att ens vara i dessa relationer. Man får inte vara så eller så och det är ett himla nervöst gästspel från min sida när jag pratar med dem. Jag kan inte slappna av, vara mig själv.

    Borde man skita i alla de här ändå? Jag känner att jag är så pass gammal nu att jag inte orkar hålla på och förställa mig, anpassa mig, spetsa öronen för att någon inte ska bli sur eftersom de ju så himla lätt verkar bli människoföraktande.

    Jag orkar nog inte mer? Lustigt också att det blir såhär när man precis accepterat att relationerna lika gärna kan dö ut.

    Avatar

    Nu är du människan som inte gillar människor!

    Skämt åsido. Det är nog hälsosamt att nå dit du nått nu. Är det inte bara en nyttig gränsdragning?

    Det låter som att du listar ut vad du gillar och inte. Vad du kan stå ut med och inte. Hur och vad du ska ge av dig själv kommer forma nya relationer som nog kommer passa dig bättre. Tror du inte det?

    Trådstartaren

    Du har en stor poäng! =) Jag har svårt för det självgoda och grandiosa hos en del folk, absolut. Ju äldre jag blir desto mer har jag märkt att jag tycker det är attraktivt med personer som är generösa med andras tillkortakommanden. Tycker det är något att ta efter och som jag ser som ett inspirerande personlighetsdrag. Förr, för kanske 10 år sedan, kunde jag också sitta och klaga på folk och därför tycker jag nog numera att det är så osmakligt, vill inte tillbaka dit för det var ingen rolig plats att vara på. När kompisar och bekanta har såna tendenser, det är inte konstigt att vi hittade varandra förr i det kanske, upptäcker jag tydligt att jag sedan länge växt ur det. Kanske är det därför den där gränsdragningen känns starkare än någonsin? Vi har växt åt olika håll. Att åtminstone försöka vara tolerant mot andras brister och svagheter är för mig jätteviktigt. Igår deklarerade en annan kompis i telefon att hon inte gillar människor och känner mycket avund visade det sig var kärnan av det här enligt henne. Skönt med lite självreflektion.

    Jag vill omges av människor som gillar människor i grunden. Det är en ny insikt.

    Avatar

    Låter som en bra insikt. Livet blir inte roligare av att fokusera på dom dåliga sakerna. Vare sig det är människor eller annat. Att det känns så stark är nog just för att du har landat i det och känner att du hör hemma där.

    Det är en skön känsla att veta och slippa känna att man behöver ge efter och vara likadan för stt passa in.

    Trådstartaren

    <3 Ja, alltså jag gillar ju de här personerna jättemycket överlag, men det har tärt på relationen att uppleva det här människoföraktande. Och även att uppleva en känsla av att inte räcka till, inte vara tillräckligt i deras ögon. Det orkar jag nog inte med för känns destruktivt. Läste någongång att kittet för att man ska umgås ofta kan vara att man delar världsbild. Att man ser saker ur liknande perspektiv. Det är där vi blivit annorlunda varandra. De ser också sig själva som outsiders och jag gör inte det längre gällande mig själv. Jag vill inte vara det.

    Fått något behov nu att vara den som drar mig undan. Som ligger i gräset och tittar upp i himlen. Som vill vara i fred. Märkligt.

    Avatar

    Jag kan känna igen det.. Att dra sig undan.
    För mig känns det lite som en process. Att de gånger jag får den känslan är det för att jag behöver tid att reflektera och se var jag står i det hela.
    Vem vill jag vara och hur ska den här relationen vara en del av mitt liv för att den ska ge mig något och för att jag även ska kunna ge den personen något tillbaka.
    För att få ett utbyte måste man ju själv kunna bidra med något. Känner du att du kan göra det i dessa relationer? Tar dom till sig av det du har att säga?

    Trådstartaren

    Är lite orolig att det jag bidrar med i grund och botten är typ narcissistic supply. Jag känner att jag vacklar i vem jag är och innerst inne tror jag vi alla vet att jag komiskt nog avviker från de alla. I min klass på universitetet är folk ganska udda och där ser jag också så tydligt hur faktiskt ”normal” jag är i jämförelse med dem. Mycket mer lättsam exempelvis. Det är som att jag från barnsben och fram till nu varit i subkulturer där jag inte hittat min egentliga plats. Kanske målet är att acceptera att folk i min närhet: syster, mamma, barndomskompis mfl är avvikande men att jag inte riktigt är det lika starkt. Tror jag skrivit om det tidigare här nyligen om hur jag liksom är något mitt i mellan. Det verkar nästan svårare att vara det på något skumt sätt. De här outsidersmänniskorna kan ju bara hitta andra som är precis lika avvikande. Verkar inte råda brist på outsiders, direkt.. =)

    Flera av dem här har väl sagt att jag är same, same but different.

    Hörde även något filosof säga att verkligt utanförskap och att vara udda är en mardröm. Det vill ingen vara. Jag håller med om det. Har man haft svår psykisk ohälsa tror jag också man kan leva sig in i vad det kan innebära och det är fasansfullt. Jag har nog mer respekt för detta att kalla sig outsider. För mig kräver det stora, stora avvikelser och annars tycker jag oftast det är lite löjligt, lite grandiost och oftast obefogat ärligt talat. Ett sätt att göra sig märkvärdigare än vad man är.

    Oj, jag tycker tvärtom; att folk är väldigt styrda av trender eller tar efter andra vad som är i ropet just nu. Människor som är outsiders träffar jag sällan numera, tycker folk är väldigt lika varandra idag och ytligare  jämfört med när jag växte upp. Då fanns det många subkulturer, folk som levde utanför samhället mer eller mindre och det fanns olika stilar. Det finns inte mycket fantasi i hur folk uttrycker sig nu, tycker jag. De ser ju likadana ut. Det mesta är förutsägbart och folk verkar mest vilja visa upp sig i sexiga utstyrslar på Instagram. Utan några statement mer än att kolla på mig, jag har mycket pengar, är influencer shoppar, har fillers och är så snygg. Jag som varit med ett tag tycker det är tragiskt med all denna fixering vid det egna egot.

    Trådstartaren

    <3 Det är nog lite det som jag menar att verkliga outsiders möter man sällan? Original kanske är en träffsäkrare beskrivning?

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.