Inte få finnas

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23
  • Ja om man öppnar sig blir man mer sårbar. De tysta människorna kommer ju alltid undan med allt möjligt. Likaså de som alltid är övertrevliga och aldrig ifrågasätter. Det känns ju inte särskilt äkta tycker jag. Jag vill komma någon nära. Det finns inget annat sätt än att öppna upp emotionellt. Att man kan bli sviken är priset man får betala. Det känns som jag är för gammal för att låtsas eller hålla tillbaka.

    Det är läskigt, lite som att hoppa från hög höjd varje gång. Jag tänker också på att jag är den känsliga och dysfunktionella personen i ett samtal. Jag är rädd för att bli bedömd som psyksjuk. Men där tycker har det skiljer sig väldigt mellan olika personer . Vissa bryr sig inte alls om man är neurotisk, de bara tar en som man är och tar fasta på andra sidor som är mer intressanta. Andra är otroligt petiga och läser in allt möjligt i både det jag säger och hur jag lever mitt liv. Jag har varit med om personer som anser att jag är skum för att jag inte vill synas på sociala medier eller har ett privat mobilnummer. Och sådana personer försöker jag undvika så mycket jag kan. Jag är ju inte  till för allmän beskådan. Däremot är jag lojal och intim med någon jag valt att ha i mitt liv. Den personen får allt av mig. Och jag går verkligen långt för att jobba på att det ska hålla. Men jag har haft otur och har bara funnit undvikande personer vilket har krossat mig fullständigt. Hela min familj var undvikande så jag har inte sett något annat.

    Hemskt att din mamma inte såg att du grät äkta tårar. Vilken känslokyla!  Jag känner smärtan när någon gråter så mycket att jag brukar börja gråta själv. Jag speglar mig lätt i andra. Kanske för mycket ibland. Jag kan tänka mig att du blir osäker i nära relationer när du fått höra att du är manipulativ och grandios – när dina känslor i själva verket kom från hjärtat.❤️

    Vad skönt att du kunnat prata med honom igen👍

    Trådstartaren

    <3 Vill du utveckla litegrann bara så jag förstår vad exakt det är som tysta personer kommer undan med lite mer specifikt? Eller de översvallande trevliga? Menar du typ att när en person är undvikande och inte vill berätta, öppna upp sig kring vad som sker i dennes inre, att det är något den hemlighetshåller då?

    Det är faktiskt lite sånt här som oroar mig i relationer att motparten har en annan syn på vad som är rimligt att vara öppen kring än vad jag själv har. Eftersom jag har en desorganisarad anknytning (skyller på det nu) har jag ofta en viss fördröjning också i mina känslor. Märker med den här killen att saker vi generellt pratat om för ex antal veckor sedan har jag tankar och känslor kring nu. Det är som att jag är så splittrad i min personlighet att jag har väldigt sällan tillgång liksom till den här typ ”magiska nykeln” som jag förstår att vissa vill åt för att ”öppna mig” och därmed själva känna sig trygga i relationen. Man kan ju lätt anses som jävligt mystisk och knepig i andras ögon. Och inte precis på ett positivt sätt. Folk kan bli desperata. Men jag har som ett test faktiskt att de personer som inte får panik själva utan kan hantera det här, det är de jag börjar lita på. Och paradoxalt nog börjar öppna upp mig inför tidsnog. Inte övriga.

    Jag tror inte den här killen jag dejtar nu har förstått hur pass avvikande jag är i mitt inre. Han har dessvärre fått smaka på vissa delar men om man inte alls är insatt i traumatologi förstår jag att det här är rena grekiskan.

    De tysta kan i många fall anses snällare än de som lätt blir upprörda känslomässigt. T ex i en relation där tystnad kan leda till frustration hos den andra partnern som aldrig får svar eller förklaringar. Det är den som är agiterad eller pratar mycket som kan få stämpeln neurotisk, psykstörd osv medan den tysta kan lätt komma undan som normal, även om den personen kan ha narcissistiska eller psykopatiska drag. Sen är det allmänt känt att folk litar mer på lugna personer över lag. Det finns en könsaspekt här också, kvinnor ses ju ofta som störda om de är högljudda t.ex och den tysta anses som en duktig flicka man kan lita på.

    Glada översvallande personer anses ofta charmiga och de flesta vill ju umgås ned sådana personer så det är en fördel om man är sådan som person, har jag förstått.

    Jag själv har svårt för tysta undvikande personer. Det är de som triggar mig mest i en relation. Ja, delvis ser jag då personen som att den hemlighåller något. Men också att de kanske inte litar på mig och därför håller inne med saker. Sen kan jag känna att de inte tycker om mig om de inte vill tillmötesgå mig i ett viktigt samtal. Jag är orolig för anknytningen till någon som jag inte känner på riktigt. Är även rädd för vad som komma skall, om det dyker upp något i framtiden som inte sagts. Det handlar väl om kontrollförust också.

    Det är svårt att veta hur ditt ”mystiska” sätt yttrar sig, men du kanske bara behöver mer tid att lära känna någon? Känner du dig stressad när folk vill veta mer om dig? Vad är det specifikt som får folk att reagera? Är du osäker på dina känslor? Kram❤️

    Trådstartaren

    Det är nog mer bara att jag blir tyst och drar mig undan. Har svårt för att veta vad jag exakt måste svara på och vad som är en gränslös fråga. Detta eftersom jag växte upp i ett väldigt gränslöst hem. Eller det var våra föräldrar som var gränslösa medan mina syskon och jag mest satt och kollade på, blev utsatta. Nu var det ett tag sedan jag fick kritik från någon om att inte vara tillräckligt öppen men det är helt klart en akilleshäl för mig. Hela mitt varningssystem går igång. När det gäller kärleksrelationer förstår jag ju att det här är det största problemet som jag tar med mig in i relationen. Att jag ofta kan bli så överväldigad att jag inte blir kontaktbar. En idealisk partner för mig är de som låter mig få landa. Ger mig det. Om man eldar på här blir det pannkaka av alltihop.

    Det låter som att du träffat på just såna där sneaky tysta narcissistiska personer? Är dina syskon i den kategorin eller har det varit partners, kollegor?

    Är det inte helt okej då ifall de här översvallande anses charmiga? Jag tror bara jag inte förstår detta med vikten av att vara så äkta? Nu är jag snart 40 år och känner mer och mer att är någon snäll och trevlig så struntar jag i ifall den har någon agenda eller liknande. Jag orkar faktiskt inte bry mig längre, men gjorde det som yngre. Borde man det? Landar oftare i bara tacksamhet över ifall någon bjuder på lite energi. Förstår ju däremot att nära relationer ska bygga på trygghet och att det ju är traumatiskt ifall en person visar sig vara en dubbelnatur, så är det relationer som man ska bygga vidare på förstår jag ju att äkthet spelar in.

    Trådstartaren

    Tänkte lägga till också att det som skiljer sig mellan våra resonemang verkar vara olika bakgrunder till varför man är så tyst då? Känns som om vi klumpat ihop det nästan till en egen kategori.

    Det verkas finns personer som man kan kategorisera som ”tysta” som ett maktmedel. Dessa individer kan ju också, låter det som iaf, skärpa sig och liksom tala ur skägget, ge det som den andra behöver. Här är det väl en fråga om psykisk misshandel. Det är väldigt elakt att gå runt och inte prata, avskyr själv det beteendet när folk sticker och inte förklarar vad tusan de sysslar med. Vad är liksom förklaringen ifall någon plötsligt ballar ur? Någon ursäkt verkar man inte ens få. Eller att denne använder sin egen empati hur detta kan ha landat hos den andra.

    Sedan finns det väl de här lite mer sluga typerna som är charmiga och övertrevliga, som inte sticker ut hakan i onödan eftersom det riskerar göra så de hamnar längre ner i en social rang. Sociopati?

    Och slutligen finns det väl oss olyckskorpar som skrämts till tystnad och splittring att vi desperat försöker förmedla vårat inre men som blivit så sargade att vi bitvis inte klarar av det. Folk (inte särskilt vanligt vill jag dock påstå) kan bli arga och frustrerade på oss för det.

    Jag undrar om problemet inte litegrann är just att andra kanske tolkar en som att man typ jävlas? Eller att det inte är på allvar att man inte klarar av att prata emellanåt? Det är så lätt att tro att vi är någon av de två övre kategorierna?

    På arbetsplatser har exempelvis min lillasyster jättesvårt att förmedla sin åsikt men det handlar ju om att hon är rädd för konflikter, har extremt dåliga erfarenheter av att prata i grupp, och inte gör hon så alls för att hamna i goda dager. Inte heller jag som oftast ses som charmig gör ju det beräknande, jag råkar bara vara lite charmig av min natur (och att jag känner social skräck att bli mobbad). Vet inte hur man gömmer det heller. Borde man det för att andra inte ska bli avundsjuka typ och så man råkar illa ut i vanlig ordning? Lite så går mina tankar.

    Äkthet är ett himlans komplext begrepp, är det inte det? Vad är ens äkthet och hur kan man vara så säker på vem som är äkta och inte? Borde det inte vara mer lönsamt att kolla på folks orsaker till sina beteenden? Då måste man också känna folk lite mer på djupet. Ta reda på dennes historia. När någon är tyst och undvikande tänker jag att det kan ha tusen orsaker. Oftast blir jag lite rädd för tänker att den kanske råkat ut för något fasansfullt som gjort den så pass personlighetsförändrad. Men det säger nog mer om mig än folk generellt.

    Tycker det är bra att du inte är misstänksam mot de som utstrålar helt okej energi. Jag ser dig som en öppen och generös person utav det jag läst här. Det tycker jag inte du ska dölja!

    Alla kanske inte orkar vara charmiga, alla är olika, en del har inte den energin. Jag har svårt för det själv. Jag är orolig själ, alltid varit det. Har ont i kroppen och har ofta ångest. Då är det omöjligt att låtsas vara glad. Jag umgås sällan med människor i grupp därför att det är ångestladdat och jag hamnar alltid utanför. Jag är verkligen en one on one-person. Men jag kan skratta mycket med vissa människor. Jag hade lättare att bli översvallande när jag var yngre. Då var jag jämt ute och festade också. Drömde mig bort.

    Jag tänker att äkthet är något man märker efter att ha lärt känna någon. Men det är semantiskt, alla har nog olika tolkningar av vad det betyder. Ibland blir det väldigt luddigt när man ska beskriva känslor, orden räcker inte till för att förklara.

    Jag har försökt att hitta orsaker till mitt ex’s  tystnad men vet fortfarande inte varför. Han vet inte själv. Han är mycket undvikande men eftersom jag är så van vid det från familjen har jag ändå stått ut i många år. Men det triggar gamla omedvetna trauman från barndomen så det har varit smärtsamt och skapat mycket konflikter.

    Min familj är kyliga men inte särskilt tysta, det var höga röster och bråkades rejält. Men jag fick aldrig reda ut något eller prata allmänt om något jag grubblade på.. mamma ville veta varför jag var ledsen ibland, men sedan lyssnade hon ändå inte, fast det var väldigt allvarligt. Det enda som hon hjälpte mig med var när jag var fysiskt sjuk. Men aldrig när jag var nedstämd, rädd, ledsen. Allt sopades under mattan. Jag har en bror som var sådär avstängd och tyst, och min andra bror var utagerande på andra sätt än att han höjde rösten. En syster som jag stod väldigt nära, kunde klippa av mig med hårda ord slängde alltid på telefonen om man sa ”fel” saker (kunde räcka att jag sa att jag var kär i någon) alltså inga elakheter alls. Och detta fast vi var vuxna 20, 30 40 50 år, det spelade ingen roll. Hon vill inte  ändra sig. Allt triggade henne hon blev ursinnig för i stort sett ingenting. Tillsammans med andra var hon hur gullig som helst och hade många vänner! Hon har aldrig någonsin velat reda ut något som vuxen. Jag har försökt så många gånger!

    Minns när hon kunde dra med sig folk som varit elaka mot mig hem till vårt rum som vi delade. Då kände jag mig extremt utsatt eftersom jag alltid sprang hem till rummet och gömde mig efter skolan. Då var jag tvungen att gå ner i källarmörkret och gömma mig.

    Det är en stor sorg alltihop, för jag såg upp till henne och är starkt anknuten till henne. Nu har vi ingen kontakt. Sedan har jag en till syster som har varit den som mobbat mig mest, kunde vara så elak och fick alltid andra i familjen med sig. Hon kan fortfarande skrika och dominera på ett fruktansvärt sätt. Och hon riktigt myste när hon fick med sig andra i familjen. Det var vidrigt. Hon hälsar aldrig på mig ö h t och behandlar mig som en icke-person fortfarande. Jag är glad att jag inte ser henne särskilt ofta.

    Trådstartaren

    Tack! Nämen det är lite så att jag har en kompis som är otroligt misstänksam emot folk. Speciellt glada och charmiga människor, det är som att hon blänger kritiskt på dem och menar att det inte är autentiskt. Häromdagen sa hon dock något hon aldrig tidigare sagt och det var att hon tror hon har som en liten skada att hon inte kan leva sig in i andra människor, att hon uppriktigt sagt inte är intresserad av andra. Hon menade på att det förmodligen är något neuropsykiatriskt som gör att hon inte är kapabel till det. Därefter la hon också till att hon som yngre fyllde alla kriterier för borderline och det kan ju jag också skriva under på att hon gjorde, herregud så dramatiskt det varit genom åren med henne. Nu har hon dock mognat faktiskt, började för ganska många år sedan, men har kvar den här delen då av att inte intressera sig för andra, alltså vara genuint nyfiken, och inte heller kunna sätta sig in i folks medvetanden, typ se världen utifrån dennes blick.

    Jag har ju mina issues också men detta att vara typ allmänt människofientlig eller kritisk är inte riktigt min cup of tea eller utmaning här i livet. Om det är någon jag är kritisk till brukar det oftast vara framförallt mig själv.

    Jag tycker det är intressant det du skriver om din historia och detta att bli triggad av distanserade personer. Låter ju inte det minsta konstigt att du reagerar starkt på den typen av dynamik där andra inte är tillmötesgående alls utan istället skadar där du behöver omsorg och bli omhändertagen med värme. Du skulle kanske mer behöva en person som är mer stillsam, lyssnande, som är bra på att fånga upp dig? Alltså motsatsen egentligen till någon som är undvikande? Som sätter strålkastarljuset på ditt inre för att ni tillsammans ska kunna vara samspelta? <3

    Jag har haft många människor i min närhet som inte kan leva sig in i andra  Tror faktiskt att de flesta har svårt att förstå andra som inte liknar dem själva. Jag har haft en sån där happy go lucky- kompis en gång som trodde att jag gjorde mig till (!) när jag mådde dåligt av saker som hade med världen i stort att göra. Alla som är så där lättsamma är inte sådana men många jag har träffat klickar jag inte alls med. Vet inte exakt hur det är för din vän, men hon kanske har skäl att misstro dem?

    Min oro har alltid varit stor för vad vi människor har ställt till med.  Jag får ofta ångest av det existentiella, jag ser stora förändringar, mådde illa av miljöförstöring långt innan det var på tapeten. Sådant är det väldigt få som ser eller kan känna in. Istället blir man kallad konstig. Det stör inte de flesta i deras vardag medan jag ser saker hela tiden som är oroande och försöker leva så hållbart som möjligt annars mår inte jag bra. Jag får kritik för att leva så och det tycker jag är helt sjukt. Kritiken borde väl hamna där den är berättigad istället. Om det var status med icke-konsumtion hade vår natur haft en chans att börja läka.

    Det kanske inte är så konstigt att de man ser också umgås med folk som är som dem själva? Samma socialgrupp och ålder t.ex Där deras livssyn är ungefär likadan? Jag tror det är viktigt för folk att kunna spegla sig. Relationer håller längre om båda har samma bakgrund och värderingar. Jag tror att det även gäller vänskap i stort.

    Alla retar väl sig på någon men många håller det inom sig för att det inte är socialt accepterat att kritisera andra, även när kritiken är sann. Man måste tycka om alla. Det är inte heller sunt enligt mig. Självkritik är accepterat det är därför alla pratar om hur mycket de hatar sig själv. Det verkar nästan blivit en trend idag.

    Ja du har rätt, jag behöver ha en person som lyssnar och fångar upp mig och som känner empati. Skulle vilja känna hur det är när någon är lyhörd för mina behov och som förstår mig. Det har jag aldrig upplevt. Jag har inga stora krav i en relation egentligen. Jag är väldigt förlåtande. Men det finns några grundläggande saker som är viktigt och det är empati, lojalitet och öppenhet/ärlighet.

    Trådstartaren

    Kompisen har erkänt på äldre dar att det bottnar i avundsjuka att hon föraktar den personlighetstypen som är lättsam och påminner om en social butterfly. När jag frågat henne vad hon beundrar mest hos andra människor brukar hon svara att det är dem som är lyckliga, mår bra. Välmående.

    Ja verkligen, studier visar väl att kärleksrelationer håller som bäst ju mer lika varandra som man är?

    Tänker litegrann att när det gäller partners tror jag också på likhet men när det kommer generellt till övriga relationer och spegling så tror jag desto mer på att träffa människor från andra miljöer än en själv? Det är så lätt att falla in i att man har en viss stil hela livet som fungerar i den där subkulturen av liktänkande, bubblan, men man kanske knappt har en susning om hur övriga världen fungerar och hur den reagerar på en? Tror man kan riskera stanna i utveckligen (talar litegrann utifrån egna erfarenheter), eftersom man alltså inte får den där speglingen i den utsträckningen som iaf jag tror jättemycket ofta behövs – för de flesta människor. Inte minst just för att förstå andras perspektiv, andra personligheter, världar och därmed övar upp under hela livet en ständig tolerans för personer som skiljer sig ifrån en själv.

    Tycker också alla möjliga människor har saker att bidra med. Man lär sig ständigt något nytt av alla dessa man möter. De jag lär mig minst av (och som på vissa sätt är extremt lika mig också) är i regel de jag hängt med i evigheter, haha.

    En tanke som slagit mig är också att man kan bli lite hemmablind när man umgås med andra som delar ens världsyn, värderingar och allt möjligt? Lite sektlikt nästan, här tycker vi liksom samma sak år ut och år in. Då kan det vara otroligt uppfriskande med en person som kommer in med nya ögon, nya idéer, nya tankesätt. Tror ofta det kan vara nyttigt att bli lite ifrågsatt för att kunna utvecklas. Kan dock hålla med om att folk kanske inte är jättebra på det alla gånger. Ofta får man kritik för sådant som de själva har enorma utmaningar med. Det blir som en projektion istället för en berikande spegling. Det är synd. Alla är dock inte så, såklart. Vissa klarar av att se andra som fristående på ett mer nyktert vis.

    Tror du mer att självkritiken/självhatet är en trend än att det är ”på riktigt” folk känner och därmed uttrycker sig så? Jag tror jag tänker att vi lever i ett sånt fucked up samhälle och det gör att folk far oerhört illa. Kraven är skyhöga och så faller man in i känslor av att inte duga till nåt. Jag visste inte ens att det var accepterat att säga sånt?

    Hm jag har aldrig träffat någon som är så lik mig själv att det blir sektlikt. Är alltid den som tänker annorlunda. Men jag har träffat många som umgås bara med personer som pratar på samma vis om allt, och att det alltid är konsensus som gäller. Så hos de flesta andra verkar det vara en självklarhet att alla ska tycka likadant. Det förvånar mig. Kan tänka mig att det blir enformigt i längden och inga utvecklande diskussioner då. Men de trivs ju och då är det väl inga problem.

    Jag har alltid varit ifrågasatt, först av  familjen där det var kutym att alltid ogilla allt som var jag, alla mina val, min stil och det jag stod för. Fast jag var en blyg flicka som aldrig provocerade. Satt mest på mitt rum och lekte och drömde mig bort.

    Jag är så van att bli bortvald. Jag känner igen mig i några personer som jag hittat när jag läst böcker eller lyssnat på podcasts. Jag vet att om jag hade träffat just dem så hade vi säkert haft ett fantastiskt utbyte. De går i samma tankar som jag själv. Fast med många nya insikter såklart. Ibland blir jag hoppfull när jag hör dem berätta om sig själva jag förstår dem och de har haft samma erfarenheter som jag själv, samma sorts ensamhet. Man har fått en unik inblick i deras liv efter att ha läst och lyssnat på dem i hundratals timmar. Så de blir ju lite som vänner som man inte träffat. Det är väldigt få personer som jag  känner sådan samhörighet med.

    För min del skulle jag nog få bättre självkänsla av att ha vänner eller åtminstone en vän som är på samma våglängd. Jag har testat mig fram genom åren i många gruppsammanhang och då är det alltid några som hittar varandra men jag känner mig alltid utanför. Vet att det finns människor som jag skulle klicka med men det finns ju inget ställe man kan gå för att  träffa de tusentals människor som det förmodligen skulle krävas innan man hittar rätt. Och livet är så kort! Det finns ingen tid. Det handlar mycket om tur. Det är väldigt frustrerande tycker jag.

    Trådstartaren

    Absolut, en nära vän där man verkligen känner sig förstådd och att man är på samma våglängd tror jag också är extremt viktigt. Det kan betyda snudd på hela skillnaden ifall man känner sig som ensammast i världen, eller ifall man har någon att spegla sig i.

    Det är himla knepigt detta att rådda i relationer. Funderat på sistone hur speglad man faktiskt blir i de relationerna som man har. Alltså relationerna som pågått i evigheter. Är det inte väldigt sällan folk generellt liksom stannar upp och påminner en om vem man är/verkar vara? Eller att man känner sig så himla sedd för den man är? Att den stirrar en liksom i själen. Jättemånga människor verkar ju också helt clueless hur deras kompisar är funtade eller vad de har för inre världar? Detta pratade faktiskt min barndomskompis och jag om. Hon beskrev hur hon bott tillsammans med sin syster i sju år som vuxna och ändå tror hon inte att syskonet alls känner henne. Det här är inget knasigt syskon heller, vill jag tillägga. Men jag känner igen just den grejen generellt att trots att man har relationer (tänker då med sunda personer), umgås i åratal, ändå kan man uppleva att motparten inte alls förstår vem man är. Det är så knäppt.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 24 totalt)
23

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.