Inte få finnas

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Försöker dejta nuförtiden. Och öka upp värdet på mitt lite halvsnåla sociala kapital. Öppnade upp mitt gamla facebook-konto för ett antal veckor sedan och det har blivit som ett öppet spjäll till mitt förflutna. På gott och ont. Plötsligt plingar det till så mycket i telefonen att jag fått stressymtom, känner mig jagad, paranoid och som att jag signat upp till någon jour, tvingad till att svara inom kort. Kan sakna stillheten och där ingen visste var jag höll hus. Friheten i utanförskapet är också oslagbart emellanåt. Men nu är jag ute och ”dejtar” och håller i sociala trådar. Träffar folk ute på stan och möter upp kompisar.

    Jag har dock fortfarande en jättejättestark känsla av att jag inte finns på riktigt.

    Ibland genom åren har jag fått signaler från andra om att jag är overklig. I eftermiddags fick jag höra om den här sk. dejtens senaste färska dröm han haft under natten. Kortfattad kan man tolka det som att den handlade om att han skulle berätta för mig att jag inte fanns på riktigt utan bara i hans fantasibild av mig – alltså att jag är typ en illusion. Blev så ledsen av det. Snudd på knäckt, faktiskt. Jag överreagerar och överanalyserar, säkert.

    Det påminner mig om uppväxten och gaslighting, att det som finns inte finns – fast det ju alltid finns och sedan dess har funnits. Och denne som finns i faktisk mening behandlas som om denne inte egentligen fanns och såg och upplevde vad den såg.

    Den där spöklika stämningen som infinner sig om att inte finnas är som att kastas rakt in i barndomstraumat där man insåg att man absolut inte var en människa av kött och blod, i ordentlig mening. Man var mest en pappfigur, ett sagoväsen eller ett hittepå som andra bara kunde leka med när andan föll på.

    Otäckt att möta typ kompisar med känslan av att man i deras ögon är overklig, måste jag säga. Blir så otroligt dissociativ av det bemötandet.

    Jag håller med, det är skitjobbigt att ”vara socialt aktiv” eller vad man ska kalla det..

    därför har inte jag några vänner, jag orkar inte med det överhuvudtaget.

    beundrar att du vågar dejta! Skulle jag aldrig våga, har alltid träffat killar av en slump.

    kan tycka att det var lite konstigt sagt av din dejt? Att han berättade om en dröm för dig där du tolkade det som att du var en illusion för honom.. skulle också blivit sårad av det, men det kan ju också vara så att han tycker du är mystisk( på ett bra spännande sätt)

    tycker du verkar vara värd så mycket mer än att ” inte finnas”

    Trådstartaren

    Tack snälla! <3

    Det är lite dubbelt detta med att vara socialt aktiv. Delvis kräver det en hel del av en och å andra sidan öppnar det upp för interaktion, att man känner gemenskap med typ sin omvärld, att man finns osv. Bara känner nu att jag hamnat i något hål där jag ändå känner mig ensam och overklig då. Trots den här nya sk. livsstilen. Som att det nästan skrämt mig också att det visst är såhär pass dränerande att hålla sporadisk kontakt med människor. Nu har jag absolut inte hunnit med mig själv senaste typ fyra veckorna. Ligger efter med allt, i vanlig ordning.

    Det är ju nästan lika illa som att behöva umgås med familjen. Man blir helt matt. Jag gillar ju jättemycket att få vara i fred och bestämma själv när jag vill vara social. Det var bättre förr när man bara hade hemtelefon och ingen kunde nå en när man var utanför sitt hem. Nu är man alltid tillgänglig och det känns fräckt att inte svara på typ tre veckor fast man är inne och läser meddelanden. Saknar snigelpost..

    Med den här killen känns allt bara så himla sorgligt. Jag kanske överreagerade med den här drömmen. Ingen aning. Märkt att jag känner mig desperat att hitta en kärlek, klarar knappt av en enda dag till att vara fysiskt ensam. Funderar på att prata med honom om de här kraven jag upplever. Att jag vill få bort känslan av att vara så jävla bra inför honom. Jag orkar inte det. Får sån lust att säga att jag är en gammal kvinna som levt ett hårt liv. Jag orkar inte kämpa mer. Leverera mer. Jag vill bara ha en simpel jävla kram och ett trevligt sällskap. Thats all.

    Jag kanske alltså inte saknar egentligen socialt umgänge, kompisar och sånt, utan vill bara skapa mig en egen liten familj. Börjar på allvar överväga att plocka ut någon av mina killkompisar som jag haft i evigheter och bara låtsas bli kär i den. När jag tänker tanken lite längre börjar jag dock skratta för det känns som en fysisk omöjlighet. Som att bli ihop med sin egen brorsa.

    Nästa tanke är att höra av sig till ett gammalt ex som nog är psykopat. Men jag saknar till och med honom och vi brukar kunna ses direkt.

    Märker att jag är jävligt självdestruktiv just nu. Går runt och vill skada mig själv på olika sätt. Jag är så trött på att vara den eviga singeln. Det gör för ont. Och den här dejten gör det inte precis bättre. Jag måste hitta en b-plan.

    Nu verkar det sociala vara lite mer på plats (även om det inte precis gjort mig särskilt harmonisk..snarare tvärtom). Så det är kärleken då som behöver ordnas på något sätt.

    Javisst är det jobbigt när där plingar i telefonen och att folk förväntar sig att man ska ha med den överallt. Ja på det sättet är det lättare när man bara hade fast nummer. Det krävs att man kompromissar med sin egen tid när man har bekanta och vänner. Kanske mer nu än innan, när vi har mobilen med överallt? Jag hade det lite så ett tag, men det var mest en person som ville träffas eller prata då. Nu är det vanligare att ingen hör av sig.

    Jag tänker också på sällskap, är vansinne att vara så här ensam hela tiden. Man har ingen att berätta om vad som hänt under dagen. Det händer grejer bara jag går utanför dörren. Önskar att jag kunde dela det, vill spegla mig i någon. Känner ofta overklighetskänslor  av att vara själv hela tiden.

    Idag pratade jag med en person som jag känner lite grann, men hon försvann när hennes man kom och hämtade henne. Grejen var att även jag skulle behövt fått skjuts idag av olika anledningar. Det är sånt som gör att man känner sig så himla ensam, när man står där och inser att man aldrig kommer uppleva att en partner kommer och hämtar en… Men också att jag inte känner någon öht och därför inte kan få praktisk hjälp med något.

    I mitt fall blir det bara jobbigt att träffa folk när man inser att man alltid är den enda som inte har någon närstående.

    Vill du berätta hur du skadar dig själv? Det låter oroande!

    Trådstartaren

    <3 Funderat lite på den här tråden och det som jag dramatiskt kallat ”inte få finnas”, att det nog snarare handlar om otrygghet i relationerna. Jag har ju skrivit mängder av såna trådar på det här forumet om hur jag inte litar på folket som jag har i min omgivning. Att de är flyktiga, opålitliga och hur svårt det är för mig att kunna vila i att relationerna är liksom ”på riktigt” eftersom de själva oftast vill påtala att de inte betyder något för dem.

    Minns att en terapeut jag hade i EMDR beskrev hur jag inte kände tillit till någon. Att jag ständigt var beredd på att bli skadad. Tänker lite på den där drömmen från den sk dejten att det inte är alls första gången han säger något som gör mig typ helt otroligt förkrossad. Det är som att just hans ord går rakt igenom mig. Vi har förövrigt inte pratat sedan dess och det tolkar jag nu också som att det han gjorde var kanske med flit eller så. Fattar dock inte poängen, men det brukar jag heller inte göra när det kommer till de här människorna som hela tiden menar att det är så meningslöst när det handlar om relationen till mig.

    Håller med och känner igen längtan efter att få spegla sig i någon. Slippa känna sig så ensam till sitt öde, typ.

    Det han sa var väldigt konstigt och kan förstå att det sätter griller i huvudet. Man får lätt fantasier om vad folk tänker om en när de säger något luddigt och gåtfullt. Skulle du kunna ringa honom och fråga?

    Jag känner mig obekväm med folk som  yttrar något jag inte riktigt får grepp om. Märkligt nog drar de sig undan bara för en sådan simpel sak som att jag vill ha ett ärligt svar. Jag är tvärtom, jag mår så dåligt utav att veta att någon behöver en förklaring så jag vänder ut och in på mig själv för att få det på ett sätt som de förstår. Jag går aldrig därifrån som  andra gör.

    Jag har lämnats i ovisshet så många gånger och den ångesten är vidrig. Den vill jag inte ge till någon annan. Och jag förstår inte varför folk har så svårt att bara säga vad de känner och tänker. Särskilt om man känner varandra, jag tycker det ingår att det finns såpass mycket tillit och ansvar. Och det är befriande att få saker sagda och kanske någon lösning på något problematiskt. Även om de kan vara obekvämt Ibland.

    Trådstartaren

    Ja, du har en poäng! Vad är grejen egentligen med att inte ifrågsätta folks beteenden som man tar illa vid sig av? Jag är mera van vid att någon går över en tydlig gräns och där jag säger ifrån, men det här att när man faktiskt inte förstår (eller det gör en förvirrad och man hoppas man tolkat fel) vad personen menade egentligen och be denne att utveckla (innan man drar egna slutsatser) gör jag i princip aldrig. Kanske man absolut ska börja med? När den här killen skriver om sin dröm och jag drar slutsatsen att den handlar om mig och tar illa vid mig så kände jag att det var så uppenbart att det var så, men å andra sidan tror jag vi kanske missförstår varandra ganska ofta. Hade jag fått ett ärligt svar då av honom? Jag tror det. Nu känns det lite konstigt att ta upp det här med honom eftersom det gått någon vecka men själva relationsbeteendet, att be någon utveckla för att verkligen ta reda på vad personen säger/menar (inte vad man själv hör och tolkar att den säger), det vore något jätteviktigt, tror jag.

    Mitt mönster är alltså att jag drar mig undan och blir ledsen. Jag ifrågasätter eller konfronterar inte. Ber någon vänligt att bara utveckla så jag förstår bättre. Vet ju att det är just sånt som gör att man lär känna folk bättre, får en djupare kontakt, också. I min kropp kändes det mer som en giftpil. Orkade inte höra mer.

    <3

    Alltså jag tror att jag är för nyfiken för att låta sånt passera.

    Nu skrev du att det kändes och som en giftpil och då kan jag förstå att man blir stum av bara den känslan. Och inte vill ha mer. Jag kan reagera så också. Särskilt när sägs när man minst anar det.

    Ibland konfronterar jag folk. Men kanske mer när jag känner dem väl eller när något jobbigt upprepas. Generellt blir jag lugnare om jag får ett svar. För då kan jag bearbeta det istället för att grubbla på vad som menades.

    Jag förstår att du inte vill fråga så här långt efter. Nästa gång kan du vara mer beredd iallafall. Att det kan komma något igen. Förhoppningsvis inget liknande som det senaste.

    Jag har varit med om att dejter som man skrivit till på nätet berättat sexdrömmar utan att jag varit beredd på det. För mig kändes det som ett övergrepp eftersom vi bara chattat ett tag. I de fallen har jag avfärdat dem som oseriösa och avslutat kontakten med att säga det. De har redan fått information om hur jag är som person och vad jag sökte, så då är det bara klantigt och saknar vanligt hyfs.

    Trådstartaren

    Intressant att du känner nyfikenhet, tror jag bara känner mig ledsen. Tänker att det krävs en hel del styrka och kraft att orka lyssna och ställa följdfrågor i ett sådant läge. Min ena syster sa för en tid sedan att man lär folk hur de ska behandla en. Så har inte jag sett på det men förmodligen ligger det något i det. Jag släpper igenom allt möjligt folk hintar om till mig för jag har så svårt för liksom subtila kommunikationsstilar, ägnar mig själv ytterst sällan åt det. Vet att min mamma läser in massor ”subtilt” och oftast feltolkar folk av den anledningen och jag har nog en oro över att vara likadan själv. Därför litar inte jag på min egen uppfattning av situationen allra oftast. Behöver betänketid ifall min reaktion och tolkning verkligen är rimlig situationen.

    Med facit i hand kan man nog konstatera också att folk tror jag i regel inte riktigt tänker igenom alla gånger på vad exakt de säger, hur det kan tolkas och landa i motparten, och jag vet inte om jag upplever det lite överkänsligt att komma och ifrågasätta någon i det? Liksom lite väl neurotiskt? Som att jag är rädd för alla möjliga responser som kan uppfattas av andra som extremt omoget att reagera på och bli ledsen av – att det är för barnsligt att bli ledsen för. Därför säger jag nog oftast inget. Skäms snarare inför mig själv som är så himla känslig och outvecklad. Lägger alltså skulden på mig själv verkar det som.

    Jag reagerar impulsivt. Om något  sägs som jag inte förstår blir jag nyfiken på vad som menas. Om det är sårande får jag hjärtklappning och blir rädd, ”jag måste veta nu”, annars kan jag inte vara lugn. Jag är oerhört lättsårad men jag kan liksom inte hålla tyst när jag blir ledsen heller. Så funkar jag. Jag kan skämmas efteråt och undra om jag sa något som lät tokigt men jag är idel öra om någon vill reda ut saken. Jag kan sitta och prata i timmar om det behövs. Jag trivs bäst med lika öppna människor utan dolda agendor.

    Självklart behöver du inte känna att du  ifrågasätter någon för att du undrar över något. Man kan behöva veta hur någon resonerar för att kunna förstå och lära känna personen bättre. Folk uttrycker sig väldigt olika. En del är tysta och man kommer ingenstans med att fråga. Då får man vänta in dem. Andra är mer lyhörda och tillmötesgående och vill bjuda på sig själva. Det är i mångt och mycket en mognadsfråga.  Det blir ju många missförstånd i början när man ska lära känna någon och då känns det skönt om man kan prata öppet. Om de tycker det är neurotiskt eller barnsligt är de inte så mogna, tror jag.

    Trådstartaren

    Jag tror det kanske är så att jag är lite sådär allmänt matt själv när man måste reda mycket i relationer. Alltså jag är ju uppvuxen med en mamma med tydlig borderlineproblematik bland annat, vilket resulterade i att hon tolkade allt möjligt man gjorde som elakt och fientligt emot henne. Därför är jag av den uppfattningen att jag själv inte orkar med såna relationer eller personer där man gör så allt för ofta och för mycket. Vill på något sätt inte bidra med den stilen själv heller.

    Samtidigt vet jag ju också att det är vad som kallas att kommunicera och komma nära andra – att man måste prata om det som skaver eller som landat konstigt. Men det här är mitt dilemma då att man måste reda ut men jag är livrädd för att agera som min mamma där andra tappar tålamodet eller drar öronen åt sig om man ska reda ut saker på en väldigt grund nivå, liksom.

    Vet inte om jag formulerar mig så tydligt här nu? Menar mest att jag ser det som en enorm utmaning att ha relationer med andra och hitta balansen mellan att uttrycka sina behov, känslor och tankar, hur man reagerar, men samtidigt vara livrädd för att vara den parten som bidrar med dysfunktion eller liknande. Att man inte vill blanda in andra i sina triggers eller inre draman.

    Kanske det här alltså handlar mycket mer om mig än motparten när jag tänker efter. Det är jag som har väldiga låsningar i att inte vilja släppa in folk när jag inte kan avgöra om det är adekvat att reagera som jag gör. Terapeuter brukar iofs säga till mig att jag snarare i regel underreagerar i min respons, sätter inte gränser, lite generellt när någon beter sig olämpligt. Jag har absolut inte fått lära mig att stå upp för mig själv, sådär instinktivt. När jag grät anklagde mamma mig för att det var krokodiltårar. Gjorde jag något annat ansågs det manipulativt och grandiost. Oftast spelade det ingen roll vad jag gjorde och förmedlade, hur ärligt och äkta det än var. Lärde mig därför tidigt att öppnar man sig får man bara vara med om tusen resor värre behandling än om man bara lär sig att vara tyst. Detta har jag tyvärr med mig in i alla relationer som vuxen. Det bli då såhär knäppt emellanåt. Att man bara drar sig undan och slickar sina sår, typ.

    Den här killen har jag nu iaf pratat med idag. Om andra saker då. Men det känns fint att vi är på banan igen.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.