Identitetsförlust

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0
  • Tänkt lite på personlighet under den senaste tiden. Hur konstigt det varit att ha som i princip huvudproblem genom livet att hålla den kvar – inom sig. Som att det pågår en dragkamp mellan mig och ibland delar av omvärlden att få vara kvar. Ibland har den suddats ut. Oftast har det skett mot slutet av veckorna. Framåt torsdag och fredag. Då har konturerna sakta börjat lämna. Genom egentid och att umgås med personer som jag känner mig sedd av så får jag sakta känslan av mig själv igen, personligheten hoppar in i kroppen under helgen. Under måndagen är jag som förbytt i jämförelse med fredagen. Om jag t  ex är på en arbetsplats där min person inte är särskilt välkommen men är det istället neutralt går det bättre. Det märkliga är att när jag känt den där styrkan, på måndagen då t ex, så har jag kunnat parera många påfrestningar. Så det är mycket bättre (och tryggare) att ha en personlighet än att vara ett tomt skal.

    Kommer inte glömma den vardagliga känslan under uppväxten där min ena syster och jag trycktes ner hemma. Våra personligheter skulle definitivt lämna oss. Det var föräldrarna som skulle skina – blomsta. Absolut inte vi. Ibland hände det att man spelade med. Låtsades tycka föräldrarna var fantastiska. För att hålla uppe husefriden. Egentligen satt vi där med våra inre världar och personligheter som aldrig fick ta plats. När jag pratar med min storasyster har jag alltid känt att det faktiskt inte är klokt att föräldrarna inte velat ta in det. Synliggjorde det. Jag känner ingen som är så spännande och intressant att lyssna på som henne. Som är så unik i sina tankar. Herregud var föräldrarna missade när ingen av oss fick finnas.

Visar 1 inlägg (av 1 totalt)
0

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.