Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Hur orka motivera sig

Hur orka motivera sig

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • När ni har höga krav på andra, vad brukar det bero på? Alltså bottna i? Fått lite jobbiga flashbacks senaste dagarna av lite känslor av att andra har så höga krav på mig. Också att jag känner mig som ett villebråd att bli mobbad, eller liksom utfryst från olika grupper pga. att jag inte lever upp till en miniminivå. Det har till och med blivit litegrann så nu att jag tappat lusten att ens göra mitt bästa. Jag kastar bara iväg nåt och känner att jag skiter i vilket. Man får ju skit i slutändan ändå. Oavsett vad man gör (mycket eller lite).

    På en tidigare arbetsplats jag hade var kraven så höga på mig att jag tillslut blev så illa behandlad att jag tvingades säga upp mig. Det märkliga var bara att när jag faktiskt på riktigt gjorde bra saker på den arbetsplatsen trodde inte andra att det var jag som gjort det. De kunde t ex tro att jag hittade texter på nätet som jag skulle använt mig av när jag gjorde presentationer. Det var så förnedrande.

    Minns en kollega som pekade på mitt material och menade ”var mer sådär”, se och lär, typ. Men det var liksom jag som hade gjort det? Blev så otroligt upprörd av det. Men jag sa inget (eller jag sa något, men ingen orkade lyssna och höra, ta in vad jag faktiskt sa). Ibland har det också hänt att jag gjort andra små saker i livet men så brukar det i regel osynliggöras. Varför gör man det? Skulle så gärna vilja veta det. Och hur ska man orka motivera sig själv att göra sitt bästa om andra redan bestämt sig för att man är en oduglig person, typ?

    Jag har börjat stamma igen. Blir pionröd i ansiktet. Trodde det gick till så i livet att ju mer man ansträngde sig desto mer skulle andra vara nöjda. Så lär man ju barn att bete sig. Försök, säger man. Pröva lite till. Och man säger bra jobbat när de gjort något. Man blundar ju inte som om man vore gjord av sten?

    Kraven ja. De inre och de yttre. I bästa fall kan det ju vara ett sätt att prestera bättre, nå nya höjder och utvecklas. Men som du  skriver, det är ju inte någon rak linje mellan prestation och uppskattning från omgivningen. Det är lite huller om buller. Minns en tenta jag skrev under en studieperiod. Mina kursare sa: gud vad bra du skriver, och jag var helnöjd. Men blev så paff när jag underkändes. Hade inte uppfattat uppgiften rätt sa läraren. Trots att det är länge sedan kan jag än idag ondgöra mig över den massiva kritiken som jag uppfattade det som.  Kanske hade jag inte uppfattat rätt, kanske hade jag det? Kan det varit olika verkligheter bara, läraren hade sin, jag min. I detta fall lärde jag mig göra ”rätt” i lärarens ögon och fick godkänt. Vet inte hur bra det var egentligen. Hade velat ta en diskussion men den gången blev det ej så..

    I ditt fall låter det  arbetsrelaterat och att du tappat sugen att prestera ditt bästa pga feed-backen från kollegor? Omgivningen har fått dig att tappa denna lust, bli osäker och arg. Det är nog lätt hänt. Tänker att det är så många andra faktorer som styr varför någon är ”snål” med positiv feed-back (missunsamhet, avundsjuka, t o m hämndkänslor etc). Jag har väl egentligen inga patentlösningar mer än att jag tror det är bäst att försöka bygga upp sin eget självförtroende, så att det inte vilar på andras bedömningar av en. När du får bra feed-back, sug åt dig och njut av den! Gud vet att det händer alltför sällan . När man får sämre feed-back- titta på om det finns delar i det som stämmer, ta till dig de du tycker stämmer men förkasta övrigt. Jag vet att det är lättare sagt än gjort!

    För det mesta handlar det om psykologiska spel av olika slag. Dom försiggår i stort sett överallt, och där man måste syna deltagarna och vara förberedd på vad det är man har att göra med. Ibland spelar jag med, ibland lägger jag ner beroende på vem och vad det handlar om. Självklart beror det också på vilken dagsform man har. Det jag har jobbat mycket med är att stärka min inre röst, att det inte är mig det är ”fel” på utan ”dom”. Jag kan inte ta ansvar för hur andra människor beter sig, men jag kan ta ansvar för vilken respons jag ger den andra parten. Att någon vill sätta klorna i en och få en att känna sig mindre värd eller starta något slags psykologiskt krig är något som förekommer både i och utanför arbetslivet, och ofta beror det på något så enkelt som mindervärdeskomplex. Att man bara är en bricka i ett spel för att stärka den andras ego. När man har insett det så har det iallafall blivit lättare för mig att orka stå emot. Det finns personer som kan göra en idiot av i stort sett vem som helst. Som vill forma en till något som dom vill att man ska vara, eller inte vara. Att ha höga krav på andra är dömt att misslyckas, det är som att ett barn ska lära sig att gå innan det lärt sig att krypa. Däremot att kunna ställa rimliga krav både på sig själv och andra ser jag som en självklarhet då vi människor har ett individuellt och gemensamt ansvar att se till att saker och ting blir gjorda. Och så länge man gör så gott man kan behöver man inte ha dåligt samvete. Att leva upp till andras förväntningar framkallar bara en massa onödig stress, och lidande i många fall. Det är inte värt det. Livet går inte ut på att i varje situation göra andra nöjda. Hur går dina tankar kring det här? ♥️

    Trådstartaren

    Stort tack för era kloka ord <3 Håller verkligen med er!

    Kan se att det kanske varit lite olika komponenter, precis som ni säger. T ex kollegan på arbetsplatsen som pekade på mitt material tror jag ju oftast utgick ifrån sig själv. Hon kunde t ex tro väldigt illa om folk och det handlade ju om att det hon läste in var ju oftast sådant hon själv gick runt och bar på. Alltså lite det här att som man lär känna andra känner man sig själv.

    En annan grej tror jag var en person som kanske möjligtvis var lite avundsjuk på mig. Jag tror hon såg mig som en typ smal, söt och charmig tjej där på arbetsplatsen. Fick lite såna vibbar att hon snudd på avskydde mig (i smyg då). Tyckte hon kunde hugga som en hök om jag då ibland misslyckades i något projekt vi hade tillsammans.

    Det kanske är så att det är väldigt varierande varför man agerar på det här sättet att leta fel hos folk liksom? Där vissa vill mobba och frysa ut, andra har egna inre konflikter, och den tredje kanske inte ens är medveten om att det saknas en balans mellan att ge typ ris och ros?

    Vad som hänt nu iaf är att jag känner verkligen att jag ska öva upp den där inre självkänslan och strunta i om andra tycker jag är jättedålig då i något. Har väl nåt vägs ände nu också att jag känner att vissa förtjänar inte ens att jag anstränger mig så mycket. Kommer nog fortsätta skicka iväg lite halvdana prestationer när jag läser av att det inte belönas ändå att anstränga sig. Tänker att det också är lite som en relation där man ger och tar? Om den ena ändå typ surar när man anstränger sig så kan man ju sluta lägga så mycket energi känns det som. Ska helt ärligt försöka nu i höst att vara lite mer kass än vad jag brukar tillåta mig själv att vara, och se om jag kanske frigör energi av det.

    Det låter sunt. Det är väl inte hållbart att fortsätta höja ribban i det oändliga då den till slut blir omöjlig att komma över. Och har man tendenser att ha höga krav på sig kan det nog då resultera i platt fall som gör att självkänslan får sig en törn, och det är definitivt inte okej. Att känna piskan hänga i luften oavsett vad det handlar om kan ju inget annat än att framkalla ångest.
    Och visst är det nog så att det finns personer som letar fel och brister hos andra av olika anledningar. Det sjuka är väl att vissa ens lägger ner tid och energi på att göra det. Tycker helt allmänt att vissa personer engagerar sig mer i andra än att se till sig själv och sina egna brister, och jobba med dom. Och vissa tjejer/ kvinnor…varför måste dom alltid upp till kamp när dom känner någon slags konkurrens? Som alltför ofta handlar om utseende och kvinnliga attribut. Är det allt vi kvinnor är? Där den med mest dragningskraft vinner? Och vad ”vinner” man då?!
    Bland det svåraste i livet är att lära känna sig själv. Men om alla verkligen gjorde det så skulle många må bättre med sig själva och andra i sin omgivning. Kanske känslan just där och då när man hittar någons akilleshäl att slå mot, klanka ner eller ställa krav på kan ge någon slags tillfredsställelse, men i det långa loppet så förlorar man så mycket mer. Alla vi människor går igenom händelser i livet som påverkar oss på olika vis, därför ska man vara snäll för att man inte vet vad den andra personen har varit med om eller går igenom just nu. Och hur mycket skada det kan åstadkomma om man inte kan lägga band på sig. Hoppas du kommer förbi det här hindret starkare än någonsin. Kram. 🌟

    Trådstartaren

    Tack Teal Cutedi för kloka ord som vanligt <3

    Det kan vara så att jag är allmänt försvagad och överreagerar lite. Haft det så otroligt tufft senaste åren av allt möjligt att det är först nu som jag känner att jag är helt slut. Är trött på ett sätt jag nog aldrig tidigare känt. När jag nu i veckan varit i två sammanhang där jag känt av en viss stämning i grupperna (ett är i ett politiskt parti och den andra är en fotokurs) blev jag så förtvivlad igen. Fick som flashbacks från den där tokiga arbetsplatsen.

    Jag blev ju mobbad hemma under uppväxten också så jag är nog lite känslig när det kommer till såna här hårda angrepp – alla emot en. I det politiska partiet läste jag faktiskt in något som inte fanns, det visade sig nämligen sedan att de inte alls tyckte så utan jag fick istället massa positiv feedback. Det kan vara så att det här är en hjärnspöke för mig att tystnad, och lite subtila signaler t ex i min värld betyder att jag gjort fel. Var så mina syskon och pappa gjorde nästan varje dag vid middagsbordet. De skulle ignorera mig med budskapet att jag skulle förstå att jag behövde förändra mig eller vad det nu kunde vara. Avskyr det beteendet. Får nog vara lite observant framöver att inte gå händelserna i förväg och sedan om det är så att någon tycker jag underpresterar undersöka om det stämmer och jag håller med i sak, eller om det snarare handlar om någon underliggande faktor som jag inte kan råda riktigt över.

    Jag vet inte om jag orkar heller prestera på den nivån jag gjort. Börjar känna att det också är något jag gjort i ren skräck för att slippa kritik. Saknar den där mellannivån, eller liksom ”good enough”. Jag tror att jag borde gett igen på den där förra arbetsplatsen, men jag var så försvagad då också att jag bara blev ledsen och drog mig undan.  Ofta presterade ännu sämre för jag tappade intresset.

    Det är väl det här att skilja på nutid och dåtid. Nya konstellationer och andra möten. Inte reagera på triggers (PTSD) och så. Jobbar en del i terapin jag går i med just det. Det är fint.

    Tack för att ni finns <3

    Trådstartaren

    Det här trådämnet fick mig att ifrågasätta vem jag vill vara och ha för roller i olika relationer. Upptäckte när jag funderade på det att jag ”egentligen” är en ganska yvig person. Trivs bäst i miljöer där man tillåts vara en lite halvförvirrad person som är rolig. Som får ha självdistans. Bjuda på sina svagheter och märkliga livsberättelser. Det är även då folk brukar gilla mig som mest.

    Träffade en kompis ikväll som är kul och det var så befriande att få skratta så man gråter. Han pratade om några gemensamma kompisars (mest hans kompisar) egenheter och det var så underbart. Otroligt roligt. Det var liksom också mänskligt och sades med värme. Motsatsen till perfektionism och ideal. Blev påmind om att det var sån jag varit förr som yngre. Den här kompisens syster och jag gick i samma gymnasieklass och hon var en stor del i att jag inte gick under hemma. Det var just att vi hade så jäkla kul. Och hennes brorsa är sån fortfarande. Hade glömt bort det. Den delen av livet.

    På min förra arbetsplats var det som att det kryllade av högpresterande eller högfärdiga människor med snudd på noll självdistans. Ingen tilläts göra fel. Det var så stelt. Tacksam att jag slipper det. Funderat på också att jag behöver göra roligare saker framöver. T ex köpa en hund. Mindre av prestation och allvar. Att man måste väga sina ord på en vågskål. Jag vill tillbaka till det lättsamma. Till glädjen. Till där folk är snälla. Som t ex min kompis ikväll då. Och våra gemensamma vänner. De är ju inte alls såhär. Att jag inte sett det tidigare är ett mysterium.

    Blev så tydligt plötsligt. Var jag ”egentligen kommer ifrån”. Folk jag känner är i regel väldigt roliga (tycker väl alla om sina vänner kanske). Är ledsen över att jag försakat och försakar den delen av mig själv. Att jag inte släpper fram ”henne” inom mig. Hon hålls tillbaka. Jag vet inte riktigt varför det är så, och om jag känner mig för ”psykiskt ohälsig” att det är svårt när mitt inre ibland gör så skrämmande ont. Hur som helst var ju det så jag överlevde under uppväxten, med att kompisar och jag tillsammans höll fanan högt. Jag fattar inte att jag kan ha glömt bort det.

    Bästa livstipset för att stå ut när livet är kolsvart är ju galghumor?

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.