Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Gamla kärlekar och tiden som går

Gamla kärlekar och tiden som går

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Googlade nyss personer jag tidigare varit djupt förälskad i, eller som jag haft någon form av historia med. Där attraktionen varit oerhört central och stark mellan oss. Svårt att slita sig loss. Man fick liksom bända sig själv därifrån. Ge sig iväg. Eller så gav sig den andra iväg och kvar blev jag. Ivrig och fylld av abstinens och längtan. Det är många år sedan jag googlade på det här sättet sist och jag vet inte ens vad det är som jag söker. Ledtrådar? Äventyr? Min historia?

    Gör det inte ens med särskilt mycket hjärtklappning längre. Åren har gått. Minnena har bleknat. Vad hette ens den där killen i efternamn? Herregud jag har visst glömt bort! Men så ser jag bilder på hans brorsa och ser likheterna. Ryser. Påminns. Och han den där andra som är det närmaste jag kommit mitt ”livs kärlek” ser ut att vara ogift fortfarande. Men bor med två äldre personer i pensionsåldern? Vad märkligt. Men vad spelar det ens för roll. Inget spelar egentligen någon större roll längre.

    Knappt jag litar på att något är på riktigt. Att mitt tidigare liv varit på riktigt. Känns som en dimridå. En dålig film. Flinandes ser jag framför mig en kille som jag träffade och som varit svårt beroendeframkallande att umgås med. Han ghostade mig hårt och jag dog nästan av det. Tog mig månader innan jag stod på benen igen. Han verkar bo kvar i samma lägenhet. Och vara ogift också. Med sitt stora förödande flin och läskiga ögon som kunde förföra vem som helst. Någon som bränns och som man nog inte alls ska vara nära. Men undrar vad han gör ikväll ändå? I natt? Är han lika ensam fortfarande? Vem är hon som är där och som förmodligen inte alls får ta någon känslomässig plats? Är hon roligare att umgås med än mig? Förmodligen!

    Önskar så att jag kunde skapa nya minnen. De gamla känns inte ens så vackra och viktiga längre. Allt känns gammalt och passé. Från svunna tider ingen bryr sig om. Inte ens jag?

    Jag gör detsamma ibland, vet inte heller varför.
    De kanske är för att bekräfta ens historia, stopp i ens livsresa. Aldrig tänkt på det så, men du kan ha rätt. Med tiden suddas minnen ut, som sig bör tänker jag. Livet är resa framåt med stopp i nuet och hur vi tolkar nuet har ju med ens livsrefarenheter att göra, i alla fall i mitt fall.

    Tack för ditt delande

    Trådstartaren

    Ja precis, kanske behövde jag kika lite på de här personerna för att få någon översikt eller förståelse kring vad det är jag letar efter framöver?

    Hade en lustig period där jag arbetade med rekrytering och märkte hur de flesta jag kallade in på intervju var exakt personer som jag sedan hade lust att dejta. Detta skedde alltså undermedvetet och där polletten föll ner när andra påpekade att de nyanställda var ”precis likadana” eller ”påminde extremt mycket om varandra”. Lite märkligt samtidigt att lyckas peka ut min egna smak och vilka jag tänkte att jag var kompatibel med. Dessa män ovanför däremot, hade jag aldrig anställt, tror jag. Så min sk. smak har nog förändrats över tid, turligt nog.

    Absolut är det också ett tecken på att livet stannat upp liksom, som du skriver. Att när man just funderar bakåt mycket och fastnar i nostalgi är det tecken på att nuet är för tråkigt att tänka på kanske? Hur som helst har jag kommit underfund med att jag inte saknar de här personerna längre. Känner snarare att jag förundras över att vi en gång stått ”varandra närmast” eller att det har varit några som betytt i princip allt för mig. Och hur de nu betyder så otroligt lite. Känner mest vänskapskänslor för dem i mitt inre när jag funderar på hur de vandrar runt på den här planeten som vilka människor som helst. Kanske möts vi i ett annat liv istället?

    Jag menade inte att livet stannat upp o att jag är fast utan mer att jag i nuet landar med sinnen, minnen och drömmar. Landar i de pågående ostoppbara livet och tänker ut/tar nästa steg

    Trådstartaren

    Jaha! Jomen absolut! <3

    Kanske har relationerna ovan format mig på ett sätt som jag har lite svårt att förlika mig med i dagsläget? Kanske fick de mig att känna att jag var någon som jag innerst inne inte upplevde att jag riktigt var? Kanske behövdes det skrivas ner och synliggöras för att paradoxalt nog skapa avstånd och försvinna vidare?

    Har länge tänkt att det har varit de här ”kärlekarna” som format mig och så kommer det för alltid att vara och förbli. Som att det inte funnits utrymme eller tillit för fler relationer, nya sätt att präglas i nära kärleksrelationer, osv.

    Känns fint på något sätt att minimera betydelsen och inverkan de haft på mig och mitt liv hittills. Tror nog de varit en av de bidragande orsaker till att jag inte riktigt kunnat eller klarat gå vidare. För jag har fastnat i tankarna om just dem.

    Kanske är jag mer intresserad nu av att ta det där hissnande språnget?

    Tycker de mer påminner om spöken än riktiga människor och det betyder väl att tiden verkligen har gått när man känner så. En viskning om en annan tid men som man inte alls lever, eller på något sätt är förankrad i, nu. De har funnits kvar och varit så levande inom mig. Nu verkar de flyttat ut och bytt adress.

    De låter befriande 🌷

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.