Flock

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Träffade tre av mina syskonbarn idag. Inte setts sedan i somras. Det var något med att umgås med min systerson och där vi hade exakt samma jargong som alltid som gjorde mig så lugn i själen. Jag såg också hur glad han var. Hur allt var som det alltid har varit. Ibland tänker jag att han är ljuset i mitt liv. Han betyder jättemycket för mig.

    Jag var också på akuten för behövde hjälp – hade jävligt ont. Det var jobbigt. Och så såg jag två dramatiska slagsmål. Otäckt. Det skrämde upp mig och fick flashbacks från tidigare erfarenheter i mitt liv.

    Det är ju det här med att ha en flock. Visst är det så. Tillhöra och göra saker tillsammans. Se varandra må bra, leva livet. Ha kul ihop.

    Det är en sån jävla tragedi för mig att jag inte lyckats skapa mig det. Och åren bara går.

    Igår kom jag också på att jag visst har förändrat mitt liv. Jag har bytt bransch. Omskolat mig. Jag har flyttat. Jag har ändrat om vilka jag spenderar min tid med. Går inte längre i terapi. Jag har ändrat om jättemycket och särskilt de senaste åren. Så det är inte sant att jag lever samma liv som jag alltid gjort. Det är absolut inte så det är.

    Igår träffade jag mitt andra syskonbarn också. Det var underbart. Blev så livsglad av det. Fylld av energi och kraft.

    Men detta att skapa sig en liten flock som utgår från mig. Hur jävla svårt kan det vara?  Det gäller även att skaffa sig nya kompisar. Där har jag utvecklats noll. Inte gjort fler framsteg än att plocka bort. Iofs var väl det just nödvändigt. Men hur gör man? Hur vågar man dejta?

    Jag har pluggat över 5 år på universitetet (totalt 7 år när jag är klar). Sju år!!! Jag har bytt karriär i arbetslivet. Jag har några kompisar, det har jag ju. Och jag känner mig inte särskilt ensam längre.

    Har bara inte adderat människor/nya liv till en inre sfär. Det är det enda jag vill ha. Som idag på akuten, då satt jag där ensam i vanlig ordning. I såna stunder blir det så sorgligt. Förr kände jag mig generellt ensam i livet, numera känner jag mig ensam i form av en avsaknad kring en partner eller nära, nära vän. Någon att anförtro sig åt. Det är något annat än den där ensamhetskänslan som ofta inföll på helgerna eller högtider. Det bryr jag mig knappt om längre. Kanske bara att jag på högtider har blivit lite folkskygg, som att jag inte vill visa upp min ensamhet inför allmänheten eller grannar. Konstigt. En ny reaktion.

    Den här ensamheten handlar om något så mycket djupare hur som helst. En livssorg kanske.

    Trådstartaren

    Planen är att skaffa mig en hund. Har tingat en hund sedan en tid tillbaka och hoppas att jag kommer känna intresse för den när jag är hos hunduppfödaren. Annars får det vara. Går detta vägen så är jag iaf + 1 i den här lilla flocken. En liten mjukstart kanske man kan kalla det för.

    Det är så jävla märkligt att jag inte längre lider av svåra ensamhetskänslor. Enda förklaringen är att jag inte befinner mig i några relationer där jag ständigt blir avvisad eller övergiven. Det triggade ju igång dessa känslor av ensamhet. Några sådana har jag inte riktigt nu. Inga kan undvika eller mobba mig i skolan eller på arbetet. Jag är inte beroende av någon på det sättet. Arbetar och är självständig. Behöver inte förhålla mig till otäcka grupper heller. Eller där folk ska vara ”två och två”.

    En liten frihet.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.