Aaaaahngjjfjfm
Jag kan inte göra de grejerna som jag brukar tycka är kul, orken räcker inte till, inte ens till att lägga till låtar i spellistor eller läsa eller skriva dagbok eller cv och personligt brev och smida spännande framtidsplaner (är gymnasist).
Jag kan se de grejer som människor påstår vara anledningar till att leva men jag upplever att anledningarna att dö är mer övertygande
Jag trodde att det berodde på årstider hur jag mådde, till exempel att när sommaren kommer känner jag mig friare eller när vintermörkret lägger sig infinner sig lugnet, men icke; jag mår dåligt året om.
Jag kan inte prata med någon om allt det här, det går liksom bara inte, vänner kan inte hjälpa mig hur väl de än vill, så det är bra att jag har påbörjat terapin nu, och utan DIG hade jag aldrig sökt hjälp, inget av det här vore om det inte var för DIG…
Jag vill försvinna i en parallelvärld där jag kan spela gitarr och sjunga och skriva och läsa hela dagarna
Mat gör mig rädd. Politik gör mig rädd. Dagens diskussionsklimat. Att vara ung. Min kropp.
Jag har länge velat skada mig själv och gör det allt mer
Vill att folk ser mig, vill inte skrika i tystnad, så det är bra att jag påbörjat terapi nu
Jag måste göra flera saker samtidigt, ha många skärmar öppna parallelt, olika låtar, för att orka. Jag orkar inte ens skriva, jag orkar inte ens tänka på mina egna tankar, det enda som tar mig igenom dagarna är att gå från den ena distraktionen till den andra, filmer, serier, det är svårt att beskriva den här känslan av att inte ens orka med sitt eget huvud, tidigare i dag märkte jag hur det var något – min själ? – som lämnade min kropp. Kan känna mig frånkopplad från min kropp.
Den här världen är så skrämmande på så många sätt ju
Är det här att skriva av sig? Jag vet inte jag vet inte
