Exponering och GAD

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Ägnat senaste månaderna åt olika former av exponering. Har t ex en fobi som jag försöker utmana mig själv med dagligen. Gå emot rädslorna. Det går framåt – mycket mer än vad jag vågat hoppas på. Istället för att backa eller gå hem när jag blir rädd försöker jag säga till mig själv att våga lite till, och sedan gå hem om det blir för mycket. Det är sällan det blir det, faktiskt.

    Har flyttat igen och har fått katastroftankar kring det. Orolig över att byggnaden ska falla ihop. Att jag ska begravas i betong. Försöker arbeta med exponering kring det. Utmana och acceptera att det tillhör livet att man inte kan kontrollera allt man skulle önska. Å andra sidan kanske det inte gör så mycket om jag dör haha. Mår ju förskräckligt.

    Det finns så mycket i livet att oroa sig över men jag försöker släppa på det. Häromveckan var jag faktiskt hos tandakuten vilket var jobbigt, obehagligt. Jag blev chockad för slog ut en tand, hur sjukt och oväntat? Men det löste sig iaf. Gjorde som man skulle och ringde sjukvårdsupplysningen får råd. Dagen efter promenerade jag till tandakuten och fick vänta där några timmar och så efter ungefär en kvart så var det åtgärdat. Fick betala 0 kr.

    Istället för att se mig själv som en olyckskorp som behöver parera olyckor försöker jag se att det ingår i livet. Allt ingår. Det handlar jättemycket om att vara modig i livet. Det läste jag också om när det gäller hypokondri att man ska försöka öva på att stå ut i obehaget. Exponering tycker jag handlar om det. Lära sig stå ut i obehagskänslor och inte ge vika. Se sanningen i vitögat litegrann. Hört att kroppen också bara orkar ha såndär panikångesthög-ångest i ungefär 15 eller om det var 20 minuter. Sedan trappar det sakta neråt. Det tänker jag på när jag parerar min fobi, det handlar om en kvart. Och så kör jag motsatsen till mindfullness under den tiden. Förflyttar mig själv till vita stränder eller till filmer/böckernas värld.

    Undrar om man kan exponera sig själv i relationer också? Kanske en dum idé iofs.

    Bra där! Exponera sig för rädslor, det är ofta vägen till utveckling – åtminstone har jag fått höra det från olika håll. Nog har jag erfarit det själv också. Att våga göra trots att alarmklockorna skriker tvärtom. Ja det ingår obehag och rädsla. Problemet är väl när det blir för mycket av den varan, när det inte släpper snart nog (sitter i i dagar) eller återkommer för ofta. Då tycker jag det kan vara svårt att veta vad som är vad, ska jag fortsätta denna v äg i alla fall?  Typ jag får ångest på mitt nya jobb, är det miljön, attityder och arbetsuppgifterna som är fel eller är det jag som inte hittat min plats än? Eller i en nära relation, har jag de rätta känslorna att bygga en framtid med personen eller är det fel person att vara med när jag triggas så starkt? I sådant hamnar jag hela tiden nu.

    Men du är duktig och jag blir stärkt av ditt inlägg. Nu åker jag till den där grejen jag gruvat mig för och är där så länge jag fixar det.

     

    Trådstartaren

    Tror jag förstår vad du menar =) Det är svårt att skilja mellan när det är adekvat att bli t ex rädd och därför ta sig bort ifrån en situation. Ibland är det bättre att stanna kvar och utmana sig själv. Vet inte om det hjälper dig men när det gäller relationer och arbeten tycker jag generellt sett att det bästa är att byta sammanhang. Det kostar på för mycket och blir en sån där nästan evig trigger som pendlar upp och ner. Det är min erfarenhet. Däremot när det gäller fobier eller kontrollförluster i övrigt tror jag på att försöka orka stå ut. Där kan man också begränsa sig på ett annat sätt än med människor, tänker jag. På ett sätt är det mer pålitligt.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.