Ensam trotts familj- den jävligaste ångesten

Jag och min man har varit tillsammans i 26 år. Vi har två hemmaboende vuxna barn(18&21 år). Vi har alltid haft ett ganska bra förhållande men de senaste 4-5 åren har det blivit hemskt.
Jag är så fruktansvärt ensam i min familj! Jag känner mig aldrig delaktig. Min man nonchalerar mig när jag berättar något eller suckar. Han har på något sätt barnen som en Sköld mellan oss. Han spelar data spel och kollar serier med sonen varje kväll. Vi umgås aldrig..han rör mig aldrig ger aldrig komplimanger eller säger att han älskar mig. Jag har alltid en känsla av att jag gjort något fel och straffas.
Jag har sådan ångest över allt i livet! Jag har utbildat mig för att få ett bättre jobb men har inte ens fått komma på intervju. Även detta känns som han surar över. Jag skulle som det är nu vilja leva själv och vara ensam istället för att vara ensam i ett förhållande! Mitt livnär så meningslöst! Jag har inga vänner. Jag kan inte bjuda hem vänner för det är otrevligt hemma hos oss. Vi kan spela glada men det blir inte bra.. hatar allt i mitt misslyckade liv. Om jag och min man separerar tror jag inte mina barn kommer hälsa på eller vilja vara hos mig för min man har ”lärt” dem att inte vara med mig. Detta förstör min relation till barnen. Jag längtar så efter en vuxen relation med min man där bara han och jag har en relation.

Men usch, det låter som mobbing och utfrysning <3 Har han sagt något om varför han beter sig på det här faktiskt kyliga sättet emot dig? Låter som att han är som en stor elefant i vardagsrummet och som tar mycket energi och livskraft. Tänker på det du skriver om att inte kunna bjuda hem folk heller. Begränsande låter det som att ditt liv blivit pga honom och att du behöver få komma på en intervju så det löser sig?

Råkade bli dubblett.