Dysfunktion.2

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Träffade mina syskonbarn, syster och hennes man förraförra helgen. Det är så mycket i den familjen som är i ständig kalabalik sedan många år tillbaka och som påminner mig om dysfunktionen i min ursprungsfamilj. Tänker speciellt då på de eviga konflikterna som bryter ut om allt och ingenting. Små irritationsmoment som mynnar ut i stora vulkanutbrott på mindre än en minut. Upplevelsen för en utomstående är nog att man tror att de avskyr varandra.

    Ingen vill nog egentligen umgås men där sitter dem inträngda tillsammans runt ett middagsbord, eller på en promenad, irriterade, arga, besvikna. Precis så som jag tyckte det var när jag bodde hemma som barn och tonåring. Mamma – arg som ett bi. Oftast omöjlig att läsa i sitt känsloregister. Pappa – iskall, jättebäbisen som tittade rakt igenom en. Mina syskon som inte svarade på tilltal. Det var beyond obehagligt. Tillslut zoomade jag bara ut och åkte istället hem till kompisar för att slippa dårhuset.

    Hur som helst är min roll i min systers familj att medla och skapa någon form av stabilitet. Jag försöker rikta en enorm energi på att få dem att lära sig att hålla ihop, få dem alla att samarbeta. Tydligen har varken barnen eller vuxna fått lära sig att göra det. Vara glada, vara sams. Det känns som en ständigt tickande bomb som håller på att explodera. Både mellan min syster och hennes man. Men även mellan samtliga familjemedlemmar där ingen av dem fem håller sams mellan varandra. Jag är den enda som åtminstone försöker lugna och lära – göra om, göra rätt. Och det gör mig så stressad. Detta enorma ansvar som jag upplever detta vara. Några morföräldrar eller farföräldrar i sikte finns det knappast. Ja ni kan ju tänka er själva hur det gick för mamman som var arg som ett bi och pappa som var den där jättebäbisen under min uppväxt.

    Innerst inne är jag dock så ledsen. Jag går sönder av sånt här. Av att betrakta detta. Jag klarar inte av att se familjer slitas sönder framför ögonen på mig för det blir väl som en upprepning antar jag. Det är väl kanske också den dystra baksidan som ingen någonsin har tagit sig tid att se kanske. Jag ser det ofta som ett svek också att de inte skärper sig, bjuder till. Håller ihop sig själva litegrann, anstränger sig lite. Det spelar nästan ingen roll om det handlar om min gamla familj, syskon, om det är barn, vuxna, syskon, pensionärer, mina föräldrar, svågrar, släktingar, ingifta. Jag är så själsligt trött att klistra ihop och se människor kanske – splittra och söndra? Är det det jag triggas av?

    Idag ringde min syster och sa att jag var så himla lätt att ha å göra med eftersom jag inte kräver något. Inte behöver underhållas övh.

    Nä?

    Och varför behöver samtliga i min omgivning ha ett helt j-a kompani för att stå på bena och inte spåra ur, undrar jag?

    Blir så trött.

    Känner igen mig till viss del, i alla fall det om att bli ”en ordnare” i en kaotisk familj. Det är verkligen ingen rolig roll, jag känner mig ofta som överslätaren och den som förväntas medla när konflikter uppstår. Tills nyligen då jag i princip bröt med min syster och pappa pga att jag inte stod ut. Inte roligt alls. Men jag klarar inte längre av att ses som ett bihang, den man kan avfärda och negligera så lätt. Nu är kontakten minimal.

    Vet inte om det är rätt väg även för dig. Men jag va tvungen att sätta ner foten. Folk behandlar dig så som du låter dem behandla dig. Det är än svårare i en familj där rollerna är fasta sedan år tillbaka. Det låter verkligen som en superjobbig roll, att vara den som ska klistra ihop. Men du kan inte påverka deras utbrott och konflikter. Det enda du kan kan göra, hur klyschigt det än låter, är att förändra hur du själv är och agerar gentemot dem.

    Kan du ha en strategi som är tvärtom till vad du brukar göra i konfliktsituationer i familjen?

    Trådstartaren

    <3 Tack för ditt svar! Det värsta är att min hjälp är det som oftast räddar hela karusellen så det inte spårar ur fullständigt – jag behövs. Det är nog det som jag känner sådan press inför, min delaktighet. Igår t ex lät min syster så nedstämd i telefonen och i bakgrunden var det storbråk. Jag kände direkt att gud jag skulle behöva åka dit. Om jag skulle agera motsatsen skulle det vara att strunta i det hela och leva mitt liv i stället, det är ungefär så majoriteten (eller alla, faktiskt) av personer i min omgivning gör och det är också ett supertecken på dysfunktionen, att man bryr sig bara om sig själv. Så jag klarar inte av det alternativet heller men går som sagt sönder en del. Fick nog syn på att det handlar om att se en familj gå sönder och detta med att jag blir triggad av personer som aktivt försöker splittra och söndra, att jag blir provocerad av det beteendet. Kanske du känner igen det från din pappa – liksom att han kanske också gjorde sig omöjlig? <3

    Det är ett stort och tungt ansvar du har axlat med att alltid vara den som medlar och ordnar upp deras kaos.

    Jag tänker…och jag hoppas att du inte tar illa upp nu…. att den roll du tagit på dig som medlaren också är en del av din familjs problem. Jag förstår att du bryr dig och vill dem så väl men du är som en curlande mamma åt dem Du finns alltid där för dem som ”fixar” att de aldrig behövt lära sig ta ansvar för och ordna upp sitt eget kaos. De vet inte hur man gör då de inte behövt.

    Vad tror du skulle hända om du klev bakåt och distanserade dig lite från deras kaos?  Jag menar inte att du ska överge dem utan istället för att medla och ordna upp för dem bemöter du dem med ett t ex ”jag förstår att det är jobbigt men ni får ju sätta er ner och prata ut” (mao visar att du bryr dig men låter dem hitta egna vägar att ordna upp sitt kaos själva).

    <3

    Trådstartaren

    <3 Tack! Problemet är just att när man tar ett kliv åt sidan så blir det just tusen resor värre – de klarar sig på riktigt inte själva. Ingen av de gör det. Det var precis likadant i min uppväxtmiljö att det gick inte att lösa konflikterna för det fanns ingen vuxen i rummet på den tiden heller. Nu är det jag som är den vuxna. Därför ser jag till att alla håller sig på banan. Jag låter inte de löpa amok. Det är som att det behövs en domare för att det inte ska bli vilda vestern ute på en fotbollsplan, ungefär. Så tar man bort domaren så spårar det ur. Tror med andra ord inte domaren behöver bytas ut =)

    De kan alltså inte kommunicera och nå varandra. Jag vet inte varför det är så. Och jag verkar ha lättare att göra så de lugnar ner sig och känner sig förstådda och sedda.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.