Behöver hjälp

[Blue Qygyby]

Jag skrev ett inlägg förut om någon känner igen det. Och nu vill jag förtydliga problemet. Det var så att för ett par år sen så pluggade jag i ett år, bytte sen till ett annat program som var 2 årigt. Kände mig inte helt nöjd med nya valet heller efter ett tag men pressade mig själv ändå. Innan dethär hade jag bott utomlands med mitt ex vilket var väldigt kul så att vara tillbaka hemma igen och börja plugga var aldrig lika kul och spännande som livet innan men som jag ändå försökte tro och hoppades på att det skulle bli. Iallafall så hamnade jag i en slags fruktansvärd trans-psykos där det handlade om ifall jag skulle hoppa av eller inte (i över ett halvår!!!). Jag hade en slags sjuk prestationsångest på den tiden som var fruktansvärd. Led också av lite ätstörning och låg självkänsla pga ätstörningen. Denhär transen jag var i gjorde att jag tappade intresset helt för omvärlden och jag isolerade mig. Fick mer och mer ångest. Men på något sätt lyckades jag ändå dölja det mycket för andra (och min familj). Ingen fattade vad som pågick. Jag kände att vad jag än gjorde eller någon än sa så hjälpte det inte. Jag kände mig totalt ensam och skamsen sjukt nog och tiden gick. Jag visste ju vad jag ville och kände att hoppar jag inte av dethär nu kommer det följa efter mig resten av livet. Och så verkade också bli. Fruktansvärt nog så var jag en ”duktig flicka” som gick klart eftersom det var det andra tyckte. Utbildningen var ju inte jätte lång men att känna sig helt missnöjd i 2 år plus det första året på första programmet är inte trevligt. Det ledde till en djup hemsk depression snarare.
För mig handlade det tillslut bara om själva principen. Vill man inte något så ska man ta beslutet därefter. Jag har alltid varit envis och det har hjälpt mig mycket till för ett par år sen då jag tappade jag den egenskapen lite och det har förstört nått enormt. Jag blev en people pleaser istället..
jag känner att jag knappt kan gå vidare. Livslusten är borta. Att jag har en utbildning på pappret bryr jag mig inte ett dugg om.Och jag vet att jag inte är lastgammal och kan börja om, men var hittar man orken?? Ingenting har lixom blivit vad jag ville eller hoppats på nu. Trodde jag kanske skulle ha en liten familj i denhär åldern och kunnat fokusera på annat än någon karriär men så är det inte. Jag kan inte sluta älta och tänka och tycker synd om mitt huvud. Det är tur att jag inte lever med nån annan än min katt för hade säker varit ett åskmoln varannan dag. Allt är bara fruktansvärt när jag tänker på det. Jag behöver hjälp men vet inte varifrån.  Har nån tips? Kan man se dethär på nått positivt sätt eller går det att glömma? Känns som att jag fått PTSD.

[Indigo Fijylo]

<3 Tänker att det låter som att du har stor erfarenhet av att göra sådant som du egentligen inte ville göra? Det kan ytligt sett låta som något jättedåligt men det tänker jag att det inte alls behöver vara. När man härdat mycket i sitt liv kan man också utveckla en känsla för när saker och ting känns rätt – för då märker man att man får energi av att göra dem. Det tänker jag att du kan ta tillvara på från din historia? Gör ingenting mer av det som du inte vill.

Själv har jag precis börjat göra så att jag tänker ”vad har jag gjort idag som tagit mig ett steg närmare det jag drömmer om?”. Idag exempelvis har jag varit iväg i djuraffärer för att kolla på hundvattenskålar och hundleksaker. Sitter nu och filar på en text som jag kan skicka till uppfödare. Det här kanske ger noll i utdelning men känslan är åtminstone att jag tar mig själv framåt – utökar möjligheterna att drömmarna infrias.

Tänker att du skriver om att du önskar lägga karriären åt sidan för att fokusera på familjebildande. Kan du försöka söka andra jobb (exempelvis ha som mål att söka ett intressant jobb varje dag) för att känna att du får den biten på plats och kan lägga det bakom dig? Alternativt hoppa direkt till att dejta och försöka skapa den där familjen som du drömmer om?

Tror det är lättare att ”gå vidare” och förlåta sig själv för saker som hänt i sin dåtid, ifall man tar ett krafttag i nutid och blickar framåt. Konkret gör saker som gör att känslan blir att man tar steg framåt. Är handlingskraftig. Hjärnan är ofta lite dum så små grejer som att söka arbete kan göra att man känner sig nöjd med sig själv. Att det ger en känsla av att man blir lite stolt över sig själv. Tillfreds. Det ger energi.

[Green Gohyte]

Vet inte om du sökt hjälp, men det kan vara bra att börja med att gå till en vårdcentral.

Det låter som att du har svårt att acceptera att du gjorde ett val som kändes fel och att du nu kritiserar dig själv hårt för detta? Kanske också att du gick emot dig själv och även dina principer.  Bara att grubbla och gräma sig tar en massa energi i sig. Det kan vara svårt att tvinga sig själv att sluta älta helt och bara släppa det. Man känner sig lätt ännu mer misslyckad när man inte lyckas och det blir mer och mer fokus på det som känns fel. Jag brukar bestämma att jag istället skjuter upp och begränsar ältandet. Det är helt ok att jag grämer mig en timme om dagen. Då kan jag lättare fokusera på annat resten av tiden. Det är en lite lättare väg och det som hjälper i längden är att börja med sådant som känns rätt för mig och bra. Även små steg leder framåt.

 

[Blue Qygyby]

Ja, senaste åren har jag en del erfarenhet av att inte följa min ”inte röst” helt. Även om jag alltid gjort det förut. Förstår inte varför jag blivit dåligare på det. Kanske det har o göra med ätstörningen jag haft för då fick jag plötsligt bara min lycka genom att kontrollera mig själv, kontrollera vikten och att den gick ner och genom uppmärksamhet och bekräftelse utifrån. Det blev viktigare än något annat tyvärr.. blev helt personlighetsförändrad. Men även om jag skulle säga att jag är bättre idag och absolut är normalviktig så finns det detruktiva mönstret kvar i skallen många dagar. Mestadelen av mitt liv har jag varit ganska introvert och blyg och alltid fått kämpa med att va stark i mig själv och tro på mig själv. Så har haft mina struggles menåtminstone stått på min egna sida helatiden och alltid gjort mitt bästa.

Har dejtat litegrann senaste månaderna men har inte kännts lika bra som förut då jag inte har samma energi nu och känner mig så labil. Kan lixom inte lita på att jag är samma person imorgon som idag eller har kvar humöret. Och vill inte göra bort mig eller bara behöva ”hjälp” från någon ny person och känna mig som ett problem.. men jag hoppas att det blir bättre igen och blir ett slut på dethär så småningom.

Tror också på att handlingskraft och positivt tänkande absolut är rätt väg att gå. Det ger energi istället för att ta. Så måste bara se till att inte få några djupa dippar igen för det drar så mycket energi och man får känslan av att man är på 0 igen vilket suger. Även om det inte är så.

hade en samtalskontakt på vc några gånger men det hjälpte inte så mycket. Tänkte testa något annat ställe, har bara inte blivit av men ska göra det om något blir värre. Men tid och att inte försöka tänka på ”misstag” och att älta det som skaver har hjälpt mest. Kommer ändå inte fram till någon bra slutsats och dåliga minnen blir bara tydligare om jag ägnar tid på dem..