Att stå upp för det jag känner och tycker 2

Jag vet inte riktigt vad som hände med min första tråd, den hängde sig på något sätt? Eller kan ni andra läsa den?

Hur som helst, är inte klar med ämnet så tar det igen i kortare form: Jag har så länge jag minns haft svårt att stå upp för mig själv och andra. När någon säger eller gör något taskigt så “fryser” jag och kan inte samla ihop tankarna. Kommer alltid på hur jag skulle velat agera i efterhand och det leder till en massa grubblerier och ilska. Jag ägnar mig ofta åt undvikande av personer som gör mig obekväm, men det leder också till att jag missar väldigt många sociala sammanhang. Det har också byggts upp någon sorg och bitterhet att jag inte står upp för mig själv och andra som behöver stöd mot en översittare.

Hur ska man lära sig klara konflikter eller bara något så enkelt att uttrycka en åsikt som man inte är säker på att de andra håller med om?

Tidigare svar från och till Red Simyna, det enda jag hann svara på förut:

//Tycker att det är lovande att du blir arg när du ser orättvisor. Det tyder ju på att du har ett rättspatos. När du beskrev folk som pratar mycket skit om andra och så tänker jag också att det är ganska vanligt att just falla in i ett grupptänk. Det tycker jag mig också se på t ex arbetsplatser. Min storasyster och jag har pratat ganska mycket om att man först på universitetet för typ 10 år sedan lärde sig att tänka kritiskt och självständigt och sedan kom man ut i arbetslivet och fick då smäll på fingrarna direkt av inte minst arbetsgivare ifall man ifrågasätta något. Eller där arbetsplatsen hade sina ”normer” bland kollegorna av t ex förutfattade meningar om veganer och liknande. Själv fick jag ”kriga” för sådant som laktosfri mjölk på min fd. arbetsplats. Något så banalt men tydligen för mycket begärt. Blev inget av det. Sedan tyckte jag även det verkade vettigt med en diskussion om miljötänk på kontoret men då blev jag fnyst åt istället. När jag inte ville bryta mot en lag – var det jag som var fel. Vad gör man? Hur som helst om man tänker på andra världskriget och hur majoriteten föll in i en masspsykos så har det ju också visat sig att några vägrade. Där det brann inifrån att det var fel. Jag tycker du känns som en sådan person. Som bara inte klarar av det.//

Haha, exakt så kände jag: ”lär dig ta ansvar och lita på din hjärna” på universitetet, sedan ”håll käften och rätta in dig i ledet” på jobbet. Men jag har faktiskt ifrågasatt kulturen och saker som sägs på jobbet mer än en gång, även om det går sådär trots att de verkar lyssna för stunden…

Det var en anledning att jag skrev originaltexten det datum jag gjorde. Har tidigare, trots min harighet, sett mig som en person med en tydlig inre kompass och att jag säkert skulle gjort det rätta – kämpat emot och försökt rädda människor. Men har kommit till den isande insikten att jag, även om jag kanske inte skulle förföras av en hatideologi, förmodligen skulle ducka och hålla tyst för att rädda mig själv. ”De goda människornas tystnad…” Fy fasen.

Tror jag måste hitta något sätt att praktiskt använda mitt rättpatos, jag beundrar så personer som ställer upp för dem som behöver. Det kanske inte skulle ändra min oförmåga att säga ifrån, men ge mig lite stolthet igen…

Hej Olive Tetyny,

Har inte heller kunnat läsa eller svara i den andra tråden, jättekonstigt. Synd, det var många spännande svar där!

Funderat lite mer på ämnet och då ploppade en ide upp om att man kanske kan försöka se till så man är två personer när man säger till en översittare på tex en arbetsplats? Att efter någon sagt något man reagerat på men fryst fast vid, kanske bolla det med en kollega man tycker verkar vettig och höra efter där vad den ansåg om den kommentaren? Har man tur tog den andra lika illa vid sig som man själv gjorde och kanske det gör att i nästa situation det sker så kan man byta en blick och sedan våga säga något – tillsammans?

Jag tyckte på min förra arbetsplats att det var ofta samma individer som framförallt kastade ur sig alla möjliga konspirationsteorier, men även vad de inte förstod, djupt förolämpande kommentarer om allt “de inte förstod”. Märkte att de ofta blev irriterade när ingen orkade riktigt varken säga bu eller bä. Folk var ju där för att jobba och inte för att diskutera. Men det som hände då var ofta att de började konfrontera andra istället och säga saker som: Tycker inte du så också? Vilket ofta gjorde de flesta ganska obekväma, här skulle tas ställning! Och inte sällan kunde alla möjliga personer nicka instämmande (även personer jag aldrig hade trott skulle göra det, eller vad jag tror tyckte så, egentligen). Rädslan vann. Kanske är det lite svenskt också att inte vilja stöta sig med någon? Slutsatsen av det här som jag drog var att  “ledarna” i gruppen växte sig dessvärre större – fick mer mark, och om någon satte emot så fanns en överhängande risk att själv bli utsedd till syndabock. Den som skitsnacket sedan florerade om. Detta hände dessvärre mig (inte något politiskt utan det handlade om andra saker jag vägrade infinna mig i).

Min systers man som är politiskt engagerad på ganska hög nivå (på sin fritid) har alltid sagt att man ska kunna prata och vara oense i frågor, men sedan efter det samtalet ska man kunna ta en kaffe ihop och vara sams. Det tycker jag är så himla klokt. Är väl lite det där att inte blanda ihop sak och person.

Ja, verkligen tråkigt när jag hade fått flera spännande och genomtänkta svar!

Jag har börjat ge upp lite om min arbetsplats, precis som den du beskriver är det ett par personer som härjar med oss andra och den som säger ifrån eller i övrigt gör något “illojalt’ (dvs inte spelar med) blir syndabock. Det är hög omsättning på personal då folk mobbas bort eller inte står ut med stämningen. Och det är nog där jag hamnat nu. Alltså, vad är det för fel på folk? Jag tyckte tonåren var jobbiga, men sedan när man var vuxen skulle ju alla vara mogna…trodde jag.

Tror att jag har krympt mycket de senaste åren, jag var faktiskt mycket mer framåt socialt under pluggtiden. Då hade jag ju massor av spännande samtal och diskussioner med de andra på utbildningen, både inom ramen för undervisningen och på raster, kvällar osv. Är alltid imponerad när folk kan ha helt olika politiska åsikter men ändå trivas ihop (alltså, jag har vänner och kollegor med helt olika åsikter, men då låter vi bli att prata om det).

Nu har jag i alla fall varit i kontakt med företagshälsovården och berättat om min situation, skönt nog reagerade de kraftigt på det jag berättade om jobbet. Har fått psykologkontakt och hon ska göra rollspelsövningar med mig, för att jag ska träna på att säga ifrån på ett bra sätt – läskigt men det låter vettigt att träna. Tänkte också i de banorna, att jag ska träna på att sticka ut hakan lite försiktigt i situationer som inte är så laddade, och på något sätt vänja mig… Nästa vecka ska vi ha möte mellan mig, chefen och företagshälsovården, också läbbigt men jag tycker att det är lite skönt att äntligen sluta hålla tyst.

Vad fantastiskt att du orkat söka hjälp och att nu också få stöd och verktyg! Förstår att det är läskigt att ha ett sånt möte med chefen inblandat också. Hoppas det kommer gå bra och att chefen får sig en tankeställare. Övning med rollspel lät ju också som en bra lösning!

Precis så kände jag med, trodde skoltiden med mobbing och skvaller var förbi, men så är det tom värre att vara vuxen och ute på arbetsmarknaden. Jag har aldrig varit mobbad i hela mitt liv i skolan. Däremot haft många gånger ett rent helvete på arbetsplatser. Värst drabbad har jag faktiskt blivit av personer med låg utbildning, om jag ska vara lite krass. Likadant har det varit för min syster. Kanske är man ett hot eller liknande.

Hur som helst, fint att du ska få stöd nu! Hoppas med hela mitt hjärta att det blir bättre på din arbetsplats framöver. Att detta är startskottet på ett sundare arbetsklimat <3