Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Att stå upp för det jag känner och tycker

Att stå upp för det jag känner och tycker

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag har alltid (?) haft svårt att klara konflikter, så länge jag kan minnas och det börjar byggas upp som en tryckkokare av ilska i mig. Är så vansinnigt arg på en hel radda personer, som inte har en aning om detta och förmodligen inte förtjänar det egentligen, för ilskan handlar mest om hur jag känner mig maktlös inför min egen oförmåga att stå upp för mina åsikter och värderingar.

    Har i grunden en stark känsla om vad som är okej och inte, jag avskyr maktmissbruk och orättvisor i alla former. Men den sidan av mig får aldrig något utlopp… När någon säger något elakt till mig, till någon annan eller något allmänt nedsättande om en grupp så är det som att jag fryser fast. Kan inte få fatt i vettiga tankar, det är som att det bara surrar i mig. Så jag tystnar, eller går min väg, och sedan är ögonblicket förbi. Det finns tillfällen som jag skäms så oerhört över, där jag förmodligen skulle gjort skillnad genom att följa min övertygelse och stöttat en utsatt person…

    Jag fattar inte hur så många människor bara slänger ur sig saker de inte vet något om, eller som kränker andra, jag har alltid varit försiktig med mina ord och vill inte riskera att verka dum genom att uttrycka åsikter som jag inte har fog för. Men det gör det svårt att samspela med de omkring mig, för det verkar som många glatt ger sig in i värderande om andra, älskar elakt skvaller och så vidare.

    Med min familj och sambo går det okej, men inte ens med vänner klarar jag att säga emot. Alltså, med ämnen som är helt neutrala har jag absolut inga problem att diskutera sakfrågor, men så fort någon blir personlig eller det berör något som är viktigt för mig så fungerar jag inte.

    Är det någon som känner likadant? Är det någon som lyckats komma över dessa problem?

    Lyssnade på en programserie om civilkurage en gång och där sa de att personer som av olika anledningar varit ett svart får eller på andra sätt kommit från en bakgrund där man varit utanför gruppen, är oftast mer benägna att rycka in t ex när det ser andra fara illa. De sa också att så som flera personer som man studerat resonerar (kanske omedvetet) är att de inte är så oroliga över att hamna utanför flocken, och därför kan t ex bryta in ifall någon håller på att bli knivrånad (ett exempel från programmet). Tänker alltså att ett tips för att våga är att ifrågasätta varför man inte skulle säga något? Vad det är som gör att man blir rädd och fryser fast? För att slippa frysta fast tror jag på att röra kroppen, försöka komma loss ur ”bubblan” så snabbt det går, frigöra sig från att vara i ett typ av chocktillstånd?

    Kram

    Jag har alltid (?) haft svårt att klara konflikter, så länge jag kan minnas och det börjar byggas upp som en tryckkokare av ilska i mig. Är så vansinnigt arg på en hel radda personer, som inte har en aning om detta och förmodligen inte förtjänar det egentligen, för ilskan handlar mest om hur jag känner mig maktlös inför min egen oförmåga att stå upp för mina åsikter och värderingar. Har i grunden en stark känsla om vad som är okej och inte, jag avskyr maktmissbruk och orättvisor i alla former. Men den sidan av mig får aldrig något utlopp… När någon säger något elakt till mig, till någon annan eller något allmänt nedsättande om en grupp så är det som att jag fryser fast. Kan inte få fatt i vettiga tankar, det är som att det bara surrar i mig. Så jag tystnar, eller går min väg, och sedan är ögonblicket förbi. Det finns tillfällen som jag skäms så oerhört över, där jag förmodligen skulle gjort skillnad genom att följa min övertygelse och stöttat en utsatt person… Jag fattar inte hur så många människor bara slänger ur sig saker de inte vet något om, eller som kränker andra, jag har alltid varit försiktig med mina ord och vill inte riskera att verka dum genom att uttrycka åsikter som jag inte har fog för. Men det gör det svårt att samspela med de omkring mig, för det verkar som många glatt ger sig in i värderande om andra, älskar elakt skvaller och så vidare. Med min familj och sambo går det okej, men inte ens med vänner klarar jag att säga emot. Alltså, med ämnen som är helt neutrala har jag absolut inga problem att diskutera sakfrågor, men så fort någon blir personlig eller det berör något som är viktigt för mig så fungerar jag inte. Är det någon som känner likadant? Är det någon som lyckats komma över dessa problem?

    Jag är nästan likadan!! Jag avskyr verkligen konflikter, blir tyst även fast jag vet exakt vad jag tycker. Jag har starka åsikter i det mesta och anser att jag iaf är relativt påläst. Men om jag hamnar i situationer som är jobbiga tystnar jag. Jag har också vansinnigt svårt att säga nej. Har nästan aldrig gjort det. Kan försöka slingra mig ur saker, men säga nej gör jag inte och det har lett till så mycket dåliga och till och med skadliga situationer. Jag har liksom ingen röst. Men jag vet inte om jag ens fått ha det som liten..att det ligger något från barndomen? En känsla av att inte bli tagen på allvar eller att ingen lyssnar på vad jag har att säga? Eller att det till och med inte ens spelar någon roll vad jag säger…

    Jag är i samma situation, fast mer konflikt med familj, många syskon som vill ta plats, synas och höras. Ibland försöker jag bara tänka att det är bra att alla inte tycker lika, världen skulle vara tråkig. Men kan uppleva att det är jobbigt när jag knappt brukar säga högt vad jag tänker och tycker och de då kritiseras och tas personligt. Jag har själv börjat stå upp mer och säga mina åsikter. Men de missförstås ofta och blir laddad stämning, men jag antar att det är en blandning av att människor är vana att se dig på ett sätt och om du då brukar vara tyst, hålla dig i bakgrunden så kanske de tar tid att smälta vem du är egentligen. Man får stå fast och hålla god ton och inte vara rädd för att utrycka sig oavsett. Lättare sagt än gjort dock. Jag har själv sagt hellre för lite än för mycket för, jag tycker inte om att hamna i en konflikt. De jag lärt mig med tiden är att de viktigaste är att jag vet vad jag själv tycker.

    När de handlar om att stå upp för andra i olika situationer, så har ja inte haft några problem me det, jag kan inte låta bli att se på faktiskt. Men gäller de mig själv kan ja vara lite snällare och försöka förstå situationen innan jag reagerar.

    Jag har också haft svårt att säga nej, eftersom ja inte vågat ta plats m.m. men har tränat på det och det går ändå bra. Allt beror på hur man säger det. Hellre att säga nej än att lova någon något tycker jag.

     

    Väldigt vettiga åsikter som kommit här ovan men eftersom jag har seriösa koncentrationssvårigheter lyckades jag inte läsa riktigt hela. Så de båda sa säkerligen många vettiga saker men jag vill ändå berätta hur jag resonerat i det här. Tidigare så var jag sådan som i regel inte sa någonting men då var jag heller inte överens med mig själv och såna där grejer kunde ligga kvar och skava länge.

    Nu för tiden när jag hör folk säga negativa saker om andra brukar jag dels ta mod till mig (för ja, jag är skitblyg) men ändå se till att kasta ut att ”hörni, få människor gör saker utan anledning/med anledning att vara elak. Alla försöker bara klara sig genom SIN värld. Personen ni pratar om nu är inte här och kan inte förklara sig. Är inte det ganska osjysst?” Det här sa jag på wtt jobb där jag var helt ny men jag kände att nej jag kommer nog ändå kanske känna dåligt samvete om jag inte iaf säger NÅT. Så jag sa som jag sa och det togs emot jättebra. Efter det (och det ska sägast att det här var en arbetsplats där man snackade mycket skit) så var det ändå så att alla såg mig som jävligt reko och ärlig. Jag hade inte svikit någon och inte trampat någon på tårna. Jag hade bara argumenerat emot lite och det var okej. Wfter det hade jag respekt hos alla som att vara rättvis. Sen ja det är klart atg det var ett risktagande men jag kunde sova gott om natten. Jag resonerade också som så att dom som inte kunde hantera mitt svar är inte några som jag vill ha långsiktiga kontakter med. Det är alltid svårt att stå upp mot bullshit men det går oftast att göra det på ett sätt utan konflikt och utan större risk 🙂

    Det låter som att du är något på spåren! Har verkligen inte kommit över det på något vis, men tycker att jag blivit klart mycket bättre på kommunikation i stort och att lärt mig väldigt mycket om det här de senaste åren.

    Det som kanske blivit mest tydligt är att människor som har radikala åsikter om t.ex. invandrare inte är per definition onda människor. Snarare människor som är förvirrade. Givet det enorma informationsflöde som vi lever med idag och hur lätt det är att snöa in på saker och ting genom sociala medier så är det inte särskilt konstigt att vissa människor hamnar där dem hamnar. Ofta är detta också på grund av väldigt mycket otur. Säg att du har ett jobb (som du mer eller mindre är tvungen att ha) där jargongen är att invandrare är kriminella, du har en vänskapskrets (som du också som människa är i behov av för att leva ett tillfredsställande liv) där det också talas illa om människor med utländsk bakgrund. Och därtill har du dina sociala medier. Vi påverkas helt och hållet av vår omgivning och har gjort ända sedan vi föddes. Däremot vill människor gärna tro att ens tankar och idéer är ”mina egna”, att vår framgång är en produkt av ”mitt” hårda arbete och det är ”jag” som tycker som jag tycker.

    Det här är ett av de stora orsakerna till mänskligt lidande. Om vi går omkring och tror att vi uteslutande är upphovsmän till våra egna tankar, åsikter, framgång så innebär det också att vi kommer se på andra som inte överensstämmer med den bilden att de per definition gör fel. Men inte bara det, när vi själv beter oss på ett sätt som inte överensstämmer med bilden av oss själv som framgångsrika (sätter oss och kollar på Netflix istället för att plugga exempelvis) så blir vi väldigt dömande även mot oss själva.

    En av de gemensamma nämnare som vi alla människor har är att vi alltid vill känna oss så lyckliga och tillfredsställda som möjligt. Och här i ligger också, tycker jag i alla fall, en av nycklarna för att stå upp för sina åsikter men även att få andra människor att ändra uppfattning om sina åsikter. Om du kan vara den mest vänliga, medkännande, generösa, tacksamma personen du kan vara så kommer du helt enkelt vara mycket mer attraktiv att umgås med. Människor kommer se upp till dig och när du då presenterar din syn på saker så är chansen klart mycket större att andra är intresserade av att haka på.

    Det kan tyckas som att det enda som är viktigt när det kommer till att uttrycka sig är det som sker på utsidan, men det du gör med dig själv på insidan är det absolut viktigaste.

    Trådstartaren

    Oj, så kul att få flera intressanta svar, tack så mycket! Dagen blev mycket mer intensiv än förväntat, jag hoppas att orka svara er vidare imorgon… <3

    Hej igen Olive Tetyny!

    Tycker det låter lovande att du blir arg när du ser orättvisor. Det tyder ju på att du har ett rättspatos. När du beskrev folk som pratar mycket skit om andra och så tänker jag också att det är ganska vanligt att just falla in i ett grupptänk. Det tycker jag mig också se på t ex arbetsplatser. Min storasyster och jag har pratat ganska mycket om att man först på universitetet för typ 10 år sedan lärde sig att tänka kritiskt och självständigt och sedan kom man ut i arbetslivet och fick då smäll på fingrarna direkt av inte minst arbetsgivare ifall man ifrågasätta något. Eller där arbetsplatsen hade sina ”normer” bland kollegorna av t ex förutfattade meningar om veganer och liknande. Själv fick jag ”kriga” för sådant som laktosfri mjölk på min fd. arbetsplats. Något så banalt men tydligen för mycket begärt. Blev inget av det. Sedan tyckte jag även det verkade vettigt med en diskussion om miljötänk på kontoret men då blev jag fnyst åt istället. När jag inte ville bryta mot en lag – var det jag som var fel. Vad gör man?

    Hur som helst om man tänker på andra världskriget och hur majoriteten föll in i en masspsykos så har det ju också visat sig att några vägrade. Där det brann inifrån att det var fel. Jag tycker du känns som en sådan person. Som bara inte klarar av det.

    Trådstartaren

    Hej igen Olive Tetyny! Tycker det låter lovande att du blir arg när du ser orättvisor. Det tyder ju på att du har ett rättspatos. När du beskrev folk som pratar mycket skit om andra och så tänker jag också att det är ganska vanligt att just falla in i ett grupptänk. Det tycker jag mig också se på t ex arbetsplatser. Min storasyster och jag har pratat ganska mycket om att man först på universitetet för typ 10 år sedan lärde sig att tänka kritiskt och självständigt och sedan kom man ut i arbetslivet och fick då smäll på fingrarna direkt av inte minst arbetsgivare ifall man ifrågasätta något. Eller där arbetsplatsen hade sina ”normer” bland kollegorna av t ex förutfattade meningar om veganer och liknande. Själv fick jag ”kriga” för sådant som laktosfri mjölk på min fd. arbetsplats. Något så banalt men tydligen för mycket begärt. Blev inget av det. Sedan tyckte jag även det verkade vettigt med en diskussion om miljötänk på kontoret men då blev jag fnyst åt istället. När jag inte ville bryta mot en lag – var det jag som var fel. Vad gör man? Hur som helst om man tänker på andra världskriget och hur majoriteten föll in i en masspsykos så har det ju också visat sig att några vägrade. Där det brann inifrån att det var fel. Jag tycker du känns som en sådan person. Som bara inte klarar av det.

    Haha, exakt så kände jag: ”lär dig ta ansvar och lita på din hjärna” på universitetet, sedan ”håll käften och rätta in dig i ledet” på jobbet. Men jag har faktiskt ifrågasatt kulturen och saker som sägs på jobbet mer än en gång, även om det går sådär trots att de verkar lyssna för stunden…

    Det var en anledning att jag skrev detta det datum jag gjorde. Har tidigare, trots min harighet, sett mig som en person med en tydlig inre kompass och att jag säkert skulle gjort det rätta – kämpat emot och försökt rädda människor. Men har kommit till den isande insikten att jag, även om jag kanske inte skulle förföras av en hatideologi, förmodligen skulle ducka och hålla tyst för att rädda mig själv. ”De goda människornas tystnad…” Fy fan.

    Tror jag måste hitta något sätt att praktiskt använda mitt rättpatos, jag beundrar så personer som ställer upp för dem som behöver. Det kanske inte skulle ändra min oförmåga att säga ifrån, men ge mig lite stolthet igen…

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.