Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Att förmedla sina behov och känslor

Att förmedla sina behov och känslor

Visar 9 inlägg - 13 till 21 (av 21 totalt)
20
  • Trådstartaren

    Åh, jag känner igen mig så mycket i det du beskriver! Att bli utsatt för den narcissistiska vreden t ex hade jag glömt bort! Blev också det av min pappa i uppväxten och sedan rädslan i andra relationer att väcka den till liv igen. Speciellt hos män kanske? Eller andra förstås med narcissistiska tendenser. Tack för att du fick mig att se det! Jag har nog tidigare trott att det framförallt är min mamma som spökar i det här men kan se nu tydligare att just den där skräcken snarare skapades av min pappa. Visst var det så!

    Började fundera lite också på det här med att våga öppna sig och kom då att tänka på att anledningen till att jag klarade av det den här gången på jobbet, tror jag kan ha varit för att jag kände mig trygg i att peka på något konkret. Det var inte mina subjektiva upplevelser som sattes på spel utan det blev väldigt förankrat till det praktiska – och det gjorde jag medvetet, och därför upplevde det också som mindre farligt, tror jag. Jag var inte sårbar i det samtalet utan stängde känslomässigt av ganska mycket för att klara av att genomföra det över huvud taget. Tvivlade länge innan jag tog det samtalet.

    Kan det varit något liknande också som händer dig på jobbet när du t ex inte klarade av att avböja vissa arbetsuppgifter att du då valt bort att behöva visa känslor? Och även då slipper just den där fruktansvärda känslan att bli nedvärderad? För det är väl exakt vad man känner att man blir när man försöker stå på sig men den andra struntar fullständigt i det? Precis som i uppväxten menar jag, när föräldern snarare försökte förinta en när man ”försökte nåt”?

    Lite tid har passerat, har inte varit inne här på ett tag…den narcissistiska vreden ja. Den verkar vi båda vara väl bekanta med. Eller rädslan för att väcka den. Ibland undrar jag om jag har en radar som helt omedvetet söker upp personer eller situationer där den triggas.

    Just nu försöker jag klura ut vad som är vad i relationen.. Triggades nyss, av ett telefonsamtal från min partner. Vill förtvivlat förstå varför jag känner skuld och att blir trängd av ett telefonsamtal från min partner som bara är entusiastisk över en grej vi ska göra tillsammans. Stresspåslag direkt liksom. Och en känsla av skuld för jag anar och vet att han tar illa upp/blir upprörd/arg(?) om jag inte vill prata och han inte får den nära kontakt han önskar.

    Varför får jag inte sätta gränser? Varför känner jag skuld?  Jo, men det är ju för att det fick jag aldrig i relation till min far. Inte utifrån ett egenvärde i alla fall. Då riskerade man ett aggressivt utfall; en utskällning att jag var en gnällig, kompromisslös, bortskämd unge och mitt sätt att hantera detta var att vända mig bort från honom, leka osynlig och inte låtsas som om jag brydde mig alls om honom. Mycket skuld och skam grundlades där.

    Så tack själv för dina kloka ord ovan! Det är verkligen, så som du skriver, både i jobb och relation. Ja jag känner igen det – att välja bort att behöva visa känslor = slippa den där fruktansvärda känslan av att bli nedvärderad. Precis så..för i nedvärderingen, riskerar man förintas igen och såret öppnas. Så vad är lösningen på det kan man ju undra…att skydda sig enligt the old way, eller hitta andra motstrategier. Typ medvetandegöra det som händer i en, vårda sin rädsla som ett litet barn, lära sig identifiera känslorna som väcks och ge ett annat svar till personen som vill överföra sin besvikelse på dig? Att de känslorna får stå för den personen, jag har rätt att känna som jag gör, att sätta en gräns utan att skuldbeläggas, få ont i magen, vara konstig, knepig osv…..det är dit jag vill.

     

    Trådstartaren

    Tror du att det kanske är något självskadebeteende att söka sig till personer som gör så? Att det i grunden handlar om att du känner innerst inne att du inte förtjänar bättre? Får lite associationer till hur jag kan vara i vänskapsrelationer att dynamiken ofta blir att jag är lyhörd inför irritation och ilska medan den andra är typ extra tydlig med att visa sina besvikelser. Det har jag förstått ofta kan bli startskottet på en ganska ojämlik relation där mina behov inte på långa vägar blir tillfredsställda. Och att jag måste göra avkall på mig själv för att uppleva att den andra är nöjd. Låter som att du är inne i en liknande relation kanske med den här killen? Att ni nästan har som ett tyst kontrakt att du ska finnas där känslomässigt för honom och om du inte är det så kommer han ta illa vid sig? Men egentligen så vill du att det ska vara på lika villkor och inte finnas de här kraven på varandra kanske? Jag tänker högt nu alltså.

    Måste nog ta mig en funderare på den…kanske kan det vara ett mönster, kanske är det så att jag försöker skapa nya mönster och förhållningssätt. Jag har mer okomplicerade relationer bakom mig…men denna relation är annorlunda och rör upp mycket. Är det ett nytt utvecklingssprång jag pysslar med eller är det att lura mig själv? Det för mig till en tanke om hur mycket man kan kräva av en partner dvs hur mycket ska jag utgå från mig själv och hur mycket från den andre. När uppstår balansen liksom om du förstår hur jag menar.

    Kahlil Gibran skriver något om ”att dansa tillsammans i glädje men som strängar på en luta vara ensamma och ändå locka fram samma melodi”. Det tolkar jag som att man ska harmoniera, vara självständiga och ändå spela tillsammans. Låter eftersträvansvärt.

    Din hållning i vänskapsrelationer, känner du att du försökt göra på ett annat sätt, sökt dig till en annan typ av person där du inte hamnat i den rollen som du beskriver ? Eller stannar du kvar och kämpar för att dina behov ska bli sedda?

     

     

     

    Trådstartaren

    Vilken vacker tanke av Kahlil Gibran. Ååh, blev jätteinspirerad nu på att få uppleva det igen att känna så tillsammans med en partner. Visst vet man på ett ungefär hur det känns när det är på det sättet?

    Kanske är relationen du har nu något som blir känslomässigt djupare än tidigare relationer du varit i? Och därför kanske påverkar dig också emotionellt mycket starkare (vilket kanske också kan vara en drivkraft)? Så har jag nog känt när jag varit i komplicerade relationer, att det gett mig sådant som jag tidigare inte fått när relationen varit sund. Som en märklig kontrast jäntemot hur det ”ska vara”. Ibland tänker jag att det är så lätt att generalisera att mer problematiska relationer per automatik ger en mindre, men sådan är inte alls min erfarenhet. Tvärtom skulle jag vilja säga. Det kan påverka en på ett sätt som kan vara läkande också. Det är på något sätt både ock, tycker jag. Kan det vara där du är att du just söker något som du inte hittat förr i sk. oproblematiska relationer?

    Jag stannar nog ofta kvar i vänskapsrelationer om de pågått för länge, alltså ungefär ett år. Är det kortare än så brukar jag kunna bryta mig loss. Jobbar aktivt med att försöka vara så ärlig jag kan mot framförallt mig själv. Men sedan att pusha mig själv framåt att även förmedla det som pågår inom mig och varför relationen kan kännas problematisk. Får verkligen tvinga mig själv att våga ta såna samtal. Tycker det är svårt.

    Fastnade i den här frågan du ställde: kan det vara där du är, att du just söker något som du inte hittat förr i sk. oproblematiska relationer?

    Jag tror det är så, fast jag har svårt att uttrycka än vad det är.. Kanske är det en uppgörelse med den där skulden…att lära mig hantera den på ett annat sätt.  Eller med rätten att sätta gränser utan skuld. Inte bli den någon annan vill att jag ska vara. Utan skuld. Lära mig hantera konflikter på ett annat sätt. Stå ut med känslan att inte vara omtyckt.

    Vara mer grundad i mig själv och vart jag ska i livet, jobb och framtid. Jag jobbar på och det går inte fort. Men det går lite framåt i alla fall fast det är skitjobbigt. Tack för din in-put, betyder mycket!

    Jag har inte läst igenom tråden, läste bara det första.

    Min erfarenhet är att folk backar och ”försvinner” när jag uttrycker behov, känslor, tankar och visar alla mina sidor. Så jag har lärt mig att inte uttrycka så mycket. Trist!

    Trådstartaren

    Olive Hufuvi,

    Vad fint att du arbetar på att bli mer grundad i dig själv och även uppmärksam på att inte behöva känna skuld när du känner att du behöver sätta dina behov och känslor i första rummet <3

    Kom att tänka på en grej efter jag läste det du skrev om skuld. Överlevnadsskuld. Vet inte om det kan vara så att om man själv överlevt beroende på hur man definierar det så kan jag tycka det kan växa en känsla av utanförskap när man möter någon som faktiskt inte klarade sig, om du förstår vad jag menar? Minns en kille jag träffade som antingen var psykopat eller åtminstone hade någon annan typ av allvarlig problematik, att jag kände mig ”dum” som inte blivit så skadad av min uppväxt, som han blev (eller föddes som). Det skapades som en osynlig mur mellan oss två. Jag har känt och känner fortfarande från och till exakt samma känsla ibland med mina föräldrar att de befinner sig bakom väggen och vi kan inte nå varandra i det. Jag kan känna skuld över att min mamma inte kan rätta till sin problematik och att jag blir sur på henne för det. Det är ju stora grejer det här. Har känt skuld också över att mina syskon och jag inte blev så knäppa som våra föräldrar, för då hade de aldrig fått den massiva kritiken som det blev. Kontrasten blev för stor.

    Trådstartaren

    Purple Qequmi,

    Usch, det är inte heller kul! Sånt är ju väldigt smärtsamt <3

    Jag kan vara pratglad (på gott och ont) så människor kan uppleva mig som jobbig och krävande/intensiv. Men jag kan också hamna i att jag delar med mig av för lite om mig själv i vissa sammanhang och då bli sedd som tråkig och en grå mus, typ. Men kan känna igen också att andra backar när man delar eller visar vissa sidor av sig själv. Det gör ont!

Visar 9 inlägg - 13 till 21 (av 21 totalt)
20

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.