Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Att förmedla sina behov och känslor

Att förmedla sina behov och känslor

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Har börjat kolla på årets säsong av ”Gift vid första ögonkastet” på SVT. Blir lite fascinerad (fortfarande) när personer i par är så duktiga på att uttrycka sina känslor och behov mellan varandra. I min värld är det som att jag skriker inombords när jag betraktar det hela med ett vrål som säger ”nej, nu kommer h-n tycka du är svinjobbig. Backa istället. Säg inget. Det är för omoget.” För mig går det emot hela min bakgrund att få uttrycka stort som smått något som skaver och sedan att personen ändå stannar kvar. Är van vid min ”borderline mamma” och narcissistiska pappa som klagat på minsta lilla ”gnäll” man uttryckt. Blivit tillsagd om jag gäspat, skulle aldrig säga om jag tyckt maten varit äcklig, mina behov och känslor fanns det övh inte plats för. Det var ju mamma och pappa som var de viktigaste och som man skulle ta hänsyn till. Och så tittar jag då på programmet och blir så förvånad när deltagarna nästan badar i att förmedla sina behov och inre konflikter. Allt förmedlas utan minsta tillstymmelse/medvetenhet eller total skräck att det kan vara för mycket att hantera? Blir så stum av att se det.

    Reste en gång med en kompis som ”var sig själv” och minns förvåningen jag kände kring det. Hennes dåliga sidor bara blottades för allmän beskådning dagarna i ända. En gång bröt hon ihop på en trottoar och jag minns då att jag såg ner på henne och tyckte hon var känslomässigt klen och bortskämd. Det var något om att hennes föräldrar hörde av sig för mycket som var droppen för henne. Mina föräldrar hörde inte av sig alls. Och jag visade ingenting utåt angående det. Vad skulle man ens känna då?

    Pratade med min syster häromdagen och hon säger att våra föräldrar är för skadade så de kan inte reflektera kring sina brister och fel. Inte analysera eller veta vad som är rätt eller fel. Hur det påverkar andra. Men att vi klarar det. Och det är stora skillnaden. Så är det nog.

    Men så tänker jag på nära relationer och det här att uttrycka sina behov utan att bli totalt skuldbelagd när man gör det. Kan man lära om? Att vara urjobbig och den andra älskar en nästa dag också? Det låter som en utopi.

    Trådstartaren

    Ser nu när jag skrivit det där ovan att jag nog bär på en negativ bild när personer är lite krävande i relationer. Min syster sa att hon tyckte en av deltagarna (hon som arbetar som sjuksköterska på IVA) har en sån otroligt hög emotionell mognad. Hon gillade verkligen det. Och jag märkte då att jag känner lite avundsjuka att jag inte riktigt klarar av att vara sådär sårbar och öppen i relationer. Förmodligen är det också så att i den ”vanliga världen” så kanske barn blir uppmuntrade och positivt bemötta när de uttrycker sig. Det tycker vuxna och föräldrar oftast är toppen. Men där jag växte upp var det absolut inte något bra att höja sin röst eller liknande, tvärtom, det var hotfullt och kränkande att uttrycka t ex missnöje eller behov/känslor. Därför har jag nog med mig den känslan nu som vuxen att jag inte tror på att andra ”håller” när jag uttrycker mig. Och även att jag fortfarande verkar ha tendenser till att snabbt värdera någon i par som ”för mycket att hantera”, den kommer göra slut direkt. När jag tänker efter så har de kärleks och vänskapsrelationer som fungerat bäst varit de där motparten tvingat mig att säga mer. Se vilka känslor och behov som finns på djupet. Tror i framtiden att jag ska försöka hitta en sån partner som utmanar mig där. IVA-sjuksköterskan skulle vara en sån.

    Trådstartaren

    Ska försöka öva på det här i relationer framöver. Istället också för att säga emot någon ska jag försöka svara med känslor och behov.

    Typ: När du inte ställer några personliga frågor till mig så känner jag mig osynliggjord. När jag inte får ett tack efter har ställt upp upplever jag det som att jag tas för given och blir utnyttjad. Jag upplever det som att du bara ringer mig för att slå ihjäl tid och det får mig att känna att relationen är ganska ytlig och ensidig. Det får mig även att tveka på om det ens går att betraktas som en vänskapsrelation som är att lita på. Jag brukar på sikt avsluta såna relationer för att jag tappar intresset, så du är medveten om det. Jag har behov av äkta engagemang och lojalitet.

    Osv osv osv.

    Viktiga saker du tar upp. Om man kan lära om och uttrycka känslor när man är van att bli skuldbelagd när man gör det. Jag hoppas verkligen det. Det låter jobbigt att ha haft det så…jag menar varför skulle dina känslor och behov vara något man kan skuldbelägga? De är ju dina och lika viktiga som någon annans. Men jag är medveten om att det fungerat så för många med speciellt narcissistiska föräldrar.

    Jag har erfarenhet av att detgår att få ett bra mottagande av (tidigare) partners när jag uttryckt mitt innersta. Så det är absolut är görbart. Faktum är att jag tycker det är så det ska vara i en nära relation. Men steget är nog kanske längre för dig, med ett sådant sår. Den risk du tar när du blottar dig är större än för andra som är vana vid ett accepterande bemötande. Det finns alltid en risk att du bemöts på samma sätt som under uppväxten. Att stå på sig då kan vara svårt.

    Jag har också sett programmet, deltagarna är otroligt modiga med att skylta med sina känsloliv, kanske förstår jag det inte riktigt att de ställer upp med det offentligt, i tv. Men det är ju bra att några vågar tänker jag 🙂

    Sedan finns det ju gränser. Tänker på din vän där som verkar leva ut allt och det kan ju bli outhärdligt, en del känslor måste man bära själv. Bra ingång där med att lägga det på ”jag”-nivå, det låter mycket mer konstruktivt än att säga emot.

    Trådstartaren

    Det är fint att läsa om att du kunnat öppna ditt innersta och att det mottagits väl <3 Känner du att det är ett tecken på en välfungerande relation, om du vill säga? Alltså att essensen i kontakten kan bygga mycket på att det finns tillit mellan varandra att vara sårbara och att den andra klarar av att bemöta det på ett bra sätt?

    Har tänkt lite mer på programmet och funderat över att vara sårbar och sårad. Att förmedla sina känslor för att man är sårad är framförallt det jag själv kan ha svårast med. Och att det är lättare att visa mig sårbar. Alltså att våga visa vem jag är. För min kompis som jag skrev om ovan tycker jag hon var lite tvärtom att hon visade sig ofta och gärna öppet sårad, men sällan sårbar (delade personlig och känslig  information, eller känslor). Tror det blev en krock där. Lite som i programmet kanske att flera av killarna visar sig sårbara genom att t ex ta ett kliv tillbaka (inte gå i försvar), eller gå emot sina comfort-zones. Medan tjejerna upplever jag är mer sårade över sådant som en utebliven connection, att de känner sig antingen avvisade eller att killarna gått över någon av deras gränser. Men det är fortfarande inte sårbarhet utan snarare styrka upplever jag det som? Liksom mer en attack?

    Känt också att jag inte kunnat öva på det här med att förmedla mitt innersta med min familj och heller inte på arbetsplatser ju. Så då är det kompisar och partners kvar. I kompisrelationer har jag ofta en idé om att det ska fungera så friktionsfritt som möjligt så jag duckar i regel att framkalla någon form av dålig stämning. Skulle aldrig göra som tjejerna i programmet och vara så framfusig om någon av mina kompisar i mina ögon ”gjorde fel”. Men det blir också konstigt eftersom jag inte säger något till kompisar utan istället drar mig undan eller bli ledsen i mig själv, istället. Svårt som sagt!

    Är du bra på det här tycker du? Tror du det är en övningssak?

    Intressant det du skriver om sårad och sårbar. Har aldrig funderat över skillnaden riktigt..men visst, att vara sårad, det kan man ju uttrycka på olika sätt, genom ledsenhet, ilska, dra sig undan osv. Det är kanske mer konkreta saker man blir sårad över, typ du glömde min födelsedag. Och det är mycket kraft och styrka i det som du skriver. Att stå upp för sig själv och ge den andre möjligheten att reparera. Frågan är om det är starkt att visa sårbarhet med.. det är att blotta sig och det bör man nog bara göra för den man har förtroende för. Att visa sårbarhet är för mig mycket vidare, mer riskfyllt kanske. Det är att ge den andre makt över en i någon mån.

    I min förra relation hade jag en känsla (oftast) av att kunna visa mig både sårad och sårbar. Jag tror inte jag är speciellt bra på det egentligen, men jag tror att hans empatiska förhållningssätt ingav förtroende hos mig. Jag kände mig helt enkelt trygg med honom. Att han ville mig väl och tog mina känslor på allvar, även om vi liksom alla hade konflikter och bråk. Sedan blev det skilda vägar ändå av olika anledningar. Praktiska skäl och att vi växte ifrån varandra. Men jag är tacksam för den tid vi hade, 8 år tillsammans.

    I den relation jag har idag är jag tyvärr mycket osäker, ändå har jag svårt att frigöra mig då jag är kär. Jag inser på en logiskt plan att relationen inte är trygg och stabil, men jag hoppas att det ska bli bättre. Kanske att jag ska hitta ett nytt sätt att förhålla mig. Men det som hänt den senaste tiden är att mina panikattacker förvärrats, känner mig helt slut när jag skriver detta. Han är förstås en helt annan typ, snäll visst men också tuff, rebellisk, argumentativ, krävande, man ska inte ”klemas” bort. Jag gillar det rebelliska draget men samtidigt har jag svårt att visa just när jag blir sårad. Eller att vara just sårbar.  Men ja att öppna sitt innersta och att det mottags väl – visst är det ett tecken på en välfungerande relation! Hur har det varit för dig med det?

    Trådstartaren

    Oj, panikångestattacker är så plågsamt <3 Stor kram till dig!

    Bra fråga! Hmm. I kärleksrelationer har jag nog generellt delvis kunnat öppna mig, tror igen på det här med sårbarhet är något jag har lättare för. Men sedan att säga till när något känns fel, att visa sig sårad och därigenom på ett djupare plan sårbar kanske, har jag inte nått i någon relation, riktigt. Kan känna ofta: ”Vem vill veta det här?” Eller: ”Den andra kommer ta det som en personlig förolämpning om jag visar missnöje”.

    Skulle nog säga att jag haft kraftiga tendenser till att träffa killar som haft ett ganska flackt känsloliv överlag så det har inte riktigt gått att skapa förståelse på djupet, vara genuin på det sättet. De har inte förstått hur pedagogisk jag än försökt förklara, tycker jag då. Det blir väldigt likt mina föräldrar som man oftast heller inte kunde prata med ordentligt.

    Har dock haft ett par kompisar genom livet som det funkat bättre med. Men jag är inte bra alls på att uttrycka när något skaver. När jag tänker efter har jag nog kanske minimal erfarenhet av det i relationer. Tror det är därför jag i programmet blir överrumplad att ”man får” ta sådan känslomässig plats, liksom, i relationerna.

     

     

    Tack <3 Ja, det tär mycket med panik och ångest. Försöker nå acceptans att det är så för mig just nu. Flyta med den.
    Tänker på balans när du skriver om din rädsla att uttrycka ditt innersta och att ta känslomässig plats. För visst kan inte en relation enbart handla om ”nagelfarande” i varandras känslor, det måste ju finnas andra upplevelser som också gör det roligt och meningsfullt att hålla ihop. Programmet är väl lite maxat också på den fronten, det SKA pratas väldigt mycket om det innersta, det är själva programidén.
    Såg lite med och hamnade i en situation där paren jämförde sina förhållanden, två av paren verkade missnöjda med att de inte kommit lika långt som ett av paren. Som en tävling liksom, vem blir lyckligast tillsammans? Kändes lite sorgligt på något vis, ändå är det kanske faktiskt precis så det ofta funkar i verkliga livet. Med att vi jämför oss med andra. Istället för att titta på relationen utifrån ens egna förutsättningar och mål.
    Jag tror paren var avundsjuka på den intimitet som ett av paren lyckats skapa. Intimitet som handlade om hur de mottog varandra, lyssnade till och anpassade sig efter varandras behov.
    Om du är i en kärleksrelation nu så kanske du skulle kunna prova att öva på att visa såren, ja det går ju även i vänskapsrelationer. Utgå ifrån att den andre är intresserad. Och stå på dig om personen försvinner bort och inte vill erkänna dig. När jag tänker efter är det nog precis där jag själv befinner mig.

    Trådstartaren

    Ja precis, det känns som att det här är ständigt aktuellt också i olika konstellationer.

    Varit med nu i veckan om att en grej hände på jobbet där jag kände mig chockad (handlade om pengar) och lurad av min chef. Jag uttryckte det men inte mer än så, bara att jag var i chock. Det slutade iaf med att han var kontaktsökande och ville prata ordentligt med mig om det här, reda ut det. I mig fanns bara ett alternativ känslomässigt och det var att säga upp mig. Det gick ett par timmar och sedan ringde jag tillslut motvilligt upp. I början av samtalet kände jag att det inte var någon ide att han försökte övertyga mig om en lösning för jag hade bestämt mig för att detta var droppen.

    Att det är droppen betyder också att jag inte så tydligt har pratat om andra saker som irriterar mig eller som jag är missnöjd över, så samlar liksom på mig över tid. Fram till bägaren rinner över. Inte så konstruktivt.

    Hur som helst slutade det med att jag blev hörd, fick löneförhöjning och befordrad på kuppen. Blev så paff och kände att herregud vad viktigt det är med kommunikation! Hade jag struntat i det och sagt upp mig hade jag bara gått runt bitter framöver och även inte haft något jobb heller. Nu istället blev det ju ännu bättre än tidigare!

    Så kontentan av den här positiva erfarenheten är 1. det är motparten som behöver ta upp det här med mig när jag är irriterad/arg/jätteledsen. Jag sticker då så den andra måste verkligen själv ligga på för att ett samtal ska ske. Så kan jag inte fortsätta ha det utan behöver själv ändra mitt beteendemönster där och ta initiativ till att prata ut. 2. Alla personer är inte lättkränkta och ”går sönder” när man talar från sitt inre och uttrycker sig negativt utan det finns också de som på riktigt vill veta, vill lyssna och som förändrar sig så man mår bättre igen. Tycker det var en sån himla fin utveckling såhär på helgen och allt, hehe.

    Relationen du är i nu låter krävande. Vill du berätta mer om vad det är som händer? Förstått det som att du är kär i personen men att ni inte kan nå varandra på djupet och att det skapar massa jobbiga känslor för dig?

    Oj vad skönt det där lät. Att sätta ner foten rejält, och dessutom få en positiv utgång av det. Fast det kanske också kostade en hel del i ilska och energi kan jag tro…men jag tycker det är intressant eftersom jag sällan själv spelar så högt. Har mycket svårt för att sätta gränser, det är något jag tränar på dagligen faktiskt. Blev lite intresserad av hur du agerade mot chefen? Eller vad hen sa till dig? Min erfarenhet är att cheferna snarare gör det till en maktkamp och inte vill gå en till mötes som en princip i sådana situationer. Du måste haft på fötter tänker jag.

    Annars känner jag igen det där med att sätta gränsen för sent…att liksom gå med, jämka, vara tyst…tills det bara rinner över. Fast även då är det nog inga stora och kravfyllda känsloutbrott.

    Ja relationen…det är svårt för mig att sätta fingret på faktiskt vad som händer. Det svänger snabbt. Jag har svårt att ibland veta om mitt mående är pga den, eller en jobbig jobbsituation, coronaisolering, depression, hormoner mm. Jag är kär men också kluven i mina känslor…har svårt att lita på honom och tro att han vill mig väl ibland. Han uttrycker saker på ett annat sätt. Det låter hemskt när jag skriver det men jag känner mig inte trygg med honom. Har försökt avsluta några gånger men faller tillbaka i saknad igen. Varje uppbrott är så jobbigt, han vill mer än jag och blir besviken och ibland arg. Ilskan har jag svårt att bemöta. Känner mig dränerad liksom och bara avvaktar något, jag vet inte riktigt vad.

    Trådstartaren

    Ilska är svårt att bemöta <3 Vad gör man liksom när någon är väldigt upprörd och man ska försöka skapa samförstånd? Hörde från någonstans att det kan vara så att när kvinnor känner sig hotade eller rädda av någon anledning så är försvaret oftast att skapa förståelse och relation, alltså att närma sig motparten. Medan mäns mönster i högre utsträckning är att bli arga och konfrontativa, och därigenom skapa distans. Det skulle kunna förklara t ex varför man kan stanna kvar i relationer trots att det kanske inte är det bästa för en? Vet inte om du känner igen dig något i det?

    Ja, vad hände med chefen egentligen? Hmm. Jag blev väldigt ledsen, började faktiskt gråta, för fick en chock och kände mig lurad. Orkade inte ens bli arg, eller kanske var det så illa att det bara brast, jag vet inte. I samtalet iaf var jag heller inte upprörd eller märkbart påverkad (ville inte visa det) utan jag talade för  min sak och han höll med och tyckte det jag sa och la fram som argument var rimliga. Var inte så mycket mer än så. Min chef är faktiskt bra på det sättet (kanske lite unikt tom för att vara chefer) att han vill lösa knutar och sånt som inte känns bra. Han sa till och med att han själv började må dåligt när han märkte att jag sa att jag var chockad (mådde dåligt). Så han är empatisk och liksom en trevlig person, genuin.

    En annan gång fick en kollega sparken för att han pratat illa om oss andra vilket också talar för att min chef har hjärtat på rätta stället. Han låter inte saker gå för långt, tror jag. Men det gäller lite där att flagga för det, liksom berätta och öppna upp sig. Vilket ju är en av mina sämsta grenar. Speciellt när det är yrkesrelaterat tycker jag det kan bli obehagligt. På min förra arbetsplats löste man i regel inga konflikter eller sånt som skavde, det blev väldigt toxic stämning som eskalerade över tid. Man kan nog säga att jag lär mig mycket av att ha en sån fin chef nu – i arbetslivet men även på ett privat plan.

    När du berättar om händelsen på ditt jobb tänker jag genast på speglingens betydelse. Din chef tog emot din reaktion på ett empatiskt sätt, ”höll” dig och bidrog till att göra något bra av situationen. Det låter t o m läkande, det är gott ledarskap det. Bra att han också håller andra ideal i gruppen högt. Men om chefen istället inte hade lyssnat, börjat fibbla med sin telefon, hummat, sagt att han inte alls förstår din reaktion, att du överreagerar eller beter dig märkligt, hur hade utgången blivit då? Eller om du bara anat genom raderna att han tyckte så…Antagligen hade du inte varit kvar på jobbet då som du skrev tidigare. Men då har du åtminstone en gräns, och det är bra tänker jag.

    Jag tycker det låter så otroligt modigt, har själv aldrig vågat visa mina känslor på det sättet på mitt jobb. Kanske har det varit mitt största problem. Att jag varit fröken effektiv, sagt ja till alla puckar som kommit flygande och sedan varit besviken för att mitt arbete inte fick tillräckligt med cred. Nej jag var aldrig stressad, alltid villig för en ny utmaning. Inser nu att jag i många år åsidosatte mina behov av att bli sedd, uppskattad, respekterad, vara en i gänget mm. Blev som i en egen liga liksom. Var aldrig sjuk. Dolde ”svagheter”. Det är väl kanske så vi människor fungerar i grupp till viss del. Men jag skulle nog behöva gråta hos chefen jag med. Man är ju inte mer än människa.

    Jag får många tankar när du skriver om ilska och män/kvinnor. Jag tror att det kan handla om det delvis i min relation. Är så himla konflikträdd har jag kommit på! Vet vart det kommer ifrån med, med en stridbar narcissistisk far som for ut mot en allt som oftast. Där fick man ju träning i att det inte riktigt gick att bemöta konflikter konstruktivt och med jaget i behåll. Och mannen jag är tillsammans med har liknande drag (surprise). Han reagerar med ilska och jag blir …liten, undfallande, försöker avleda, slätar över, visar inte vad jag känner innerst inne, precis som jag gjorde då. Det är där ångesten kommer in tror jag. Jag är rädd för att bli nedvärderad. Tänk om man kunde bli fri från den krympande känslan. Hur i all sin dar skulle det gå till?

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.