Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Är jag en psykopat?

Är jag en psykopat?

Visar 6 inlägg - 13 till 18 (av 18 totalt)
17
  • Trådstartaren

    Blue kasibi: Ja det är ju bra att jag är välfungerande. Men kan kännas frustrerande när jag behöver någon typ av hjälp.

    Oj va konstigt! Jag har bara testat antidepressiva.

    Gällande sex. Jag har inte vänstrat någon gång men sätter mig ofta i situationer där det skulle kunna hända. Kämpar verkligen med att inte göra det.

    Förstår. Som jag förstått det kan empati vara en ”färskvara” och inte enbart en ensam komponent i ens personlighet där vissa föds med högre empatisk förmåga och andra med en lägre. Så det att du anstränger dig för att ”verka omtänksam” kan också vara en empatisk handling i sig att försöka förstå den andres känslor/perspektiv/situation och där det leder till att på sikt höja sin egna empatiska förmåga att navigera utifrån.

    Vissa som varit med om svåra händelser i livet kan ju t ex säga att de fått mer empati pga. sina upplevelser och har därför lättare för att känna med andra som varit med om liknande eller andra svårigheter. Att du funderar och känner oro kring empatin tyder ju även på att du verkligen vill vara en sk trevlig person! Det tror jag är långt ifrån många som klarar av. Att ha sådant mod att skärskåda sig själv. Eller ifrågasätta huruvida man är empatiskt lagd eller inte.

    Kan det vara så att det här handlar mycket om känslor-reglering? Att det är vad som utreds just nu? T ex: När ska man ”agera på impuls”? Vad är en rimlig reaktion i den här situationen eller händelsen? Kan jag lita på att det jag känner stämmer överens med verkligheten och hur andra skulle ”tolka den”? Därför vill man kanske fråga om auktoriteter (även om jag tror det är en mall de går efter och inte specifikt för dig), hur du fungerar i nära relationer, var går gränserna för att vara trogen osv?

    Har hört andra som fått en del frågor t ex om sin barndom. Hade du en bra barndom? Där vill man kanske undersöka om man har ett svart/vitt tänkande eller inte. Osv. osv. osv.

    Till mig sa dem en gång att jag iaf inte var bipolär. Och verkade tycka att det var positiva nyheter, trots allt.

    Jag förstår att du är förvirrad!

    Förstår. Som jag förstått det kan empati vara en ”färskvara” och inte enbart en ensam komponent i ens personlighet där vissa föds med högre empatisk förmåga och andra med en lägre. Så det att du anstränger dig för att ”verka empatisk” kan också vara en empatisk handling i sig att försöka förstå den andres känslor/perspektiv/situation och där det leder till att på sikt höja sin egna empatiska förmåga att navigera utifrån. Vissa som varit med om svåra händelser i livet kan ju t ex säga att de fått mer empati pga. sina upplevelser och har därför lättare för att känna med andra som varit med om liknande eller andra svårigheter. Att du funderar och känner oro kring empatin tyder ju även på att du verkligen vill vara en sk trevlig person! Det tror jag är långt ifrån många som klarar av. Att ha sådant mod att skärskåda sig själv. Eller ifrågasätta huruvida man är empatiskt lagd eller inte. Kan det vara så att det här handlar mycket om känslor-reglering? Att det är vad som utreds just nu? T ex: När ska man ”agera på impuls”? Vad är en rimlig reaktion i den här situationen eller händelsen? Kan jag lita på att det jag känner stämmer överens med verkligheten och hur andra skulle ”tolka den”? Därför vill man kanske fråga om auktoriteter (även om jag tror det är en mall de går efter och inte specifikt för dig), hur du fungerar i nära relationer, var går gränserna för att vara trogen osv? Har hört andra som fått en del frågor t ex om sin barndom. Hade du en bra barndom? Där vill man kanske undersöka om man har ett svart/vitt tänkande eller inte. Osv. osv. osv. Till mig sa dem en gång att jag iaf inte var bipolär. Och verkade tycka att det var positiva nyheter, trots allt. Jag förstår att du är förvirrad!

    så klokt skrivet!!! Jag håller med dig!!!

    Trådstartaren

    Red Simyna: tack för ett så fint svar!

    Det stämmer att det är en mall dom utgår ifrån. Jag blir förvånad över hur kränkt jag blir över vissa frågor, trots att det är en mall.

    Ja, känsloreglering behöver jag hjälp med.

    Min barndom var bra, är super previligerad. Men kände ändå enorm stress redan från första klass.

     

    Kanske reagerar du på frågorna eftersom ingen förklarat för dig varför de ställer just de här frågorna? Tycker de borde säga att det är en mall eller liknande. Ha förståelse för att det kan väcka osäkerhet att behöva svara på just det som frågas efter. En gång gjorde jag ett personlighetstest för ett jobb där jag skulle svara på frågor om jag hade många kompisar och även ge en siffra på hur min barndom var. Upplevde det som gränslöst och blev rädd över vad de skulle kunna göra med den informationen – om det innebar att framtida chefen och kollegor skulle veta högst privata saker om mig. Och samtidigt skulle jag inte veta något om dem. Hade de förklarat varför de ville veta det hade jag tagit det med ro, tror jag. De hade fått fråga vad som helst. Bara jag fick veta att det inte ska hållas ”emot mig”. Kanske är det så att när man inte riktigt förstår varför någon gör som den gör, och man upplever det som en gränslös handling som kan skapa negativa konsekvenser för en, så blir man lättare upprörd, nervös och går i försvar? Tänker att eftersom det var som ett förhör och de såg ut som statyer innan utredningen ens börjat, är det självklart att du funderar över vad det är som pågår egentligen.

    Trådstartaren

    Red Simyna: a verkligen, håller med!

Visar 6 inlägg - 13 till 18 (av 18 totalt)
17

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.