Hem > Forum > Grubblar du på nätterna ibland? > Aggressivitet i grupp

Aggressivitet i grupp

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Tycker det är så läskigt att bevittna aggressivitet mellan personer. Idag hände det i skolan att en i min klass, som jag hänger lite med under skoltid, och läraren först var lite eniga om något, hade olika åsikter. Läraren framförde en kritik om hennes arbete som hon inte höll med om. Hon stod på sig men det resulterade istället i att de började smågnabbas och plötsligt ser jag hur den vuxna kvinnan i klassen, alltså hon jag typ lunchar med ibland, på ett obehagligt och faktiskt gränslöst/föraktfullt sätt säger till läraren med en iskall ton: liksom sluta tjafsa.

    Jag blev faktiskt chockad och satt mer eller mindre och gapade, bara ett par decimeter ifrån deras ansikten. Vi satt vid datorer och det otäcka i det här var också att hon sa det här så nära hans ansikte. Liksom väste det här. Jag blev så illa till mods att när det ett par minuter senare uppstod en paus föreslog att hon och jag skulle gå och dricka lite te. Jag har faktiskt ingen aning om varför jag föreslog det, men kanske att det var någon reflex som tog över att jag vill lugna ner den som jag tycker ballar ur. Liksom att man tar tag i förövaren och försöker få kontroll över situationen, harmonisera henne.

    Under den här pausen var det också så klent av mig för jag satt bara och höll med om det hon sa om läraren, hur dålig hon tycker han är. Jaja, absolut, håller med. Fast jag inte gör det. Eller jag kan hålla med i sak, men sättet hon betedde sig på var inte alls okej. Det var aggressivt och hör inte hemma tycker jag i allmänna miljöer. Sådär tycker jag enbart man får bete sig med typ sin partner, om ens då. Till er kan jag säga: det var så jävla vidrigt att se den sidan av henne. Hon skrämmer mig.

    Har upptäckt att jag mår dåligt när folk i grupp liksom går på en. Jag får sån ångest. Nu är det läraren som är ”fienden”. På arbetsplatser brukar det vara chefen. Eftersom jag blev svårt mobbad när jag var chef och länge varit utsatt inom typ familjen av gruppen och av grupptryck tar jag illa vid mig när jag bevittnar sånt. Tycker det är så fel att det är normaliserat att kritisera en chef, snacka bakom ryggen på den. Eller en lärare. Jag tycker inte om det. Alls. För det är också människor. Med känslor och behov.

    Det hände också igår att den här tjejen och en annan kille jag lunchat med i princip varje dag i en månad, förlöjligade mig bakom min rygg. Det var så hemskt och jag blev så ledsen. De skrattade åt mig när jag hade problem med min muskelsjukdom. Jag har inte varit med om det tidigare och därför tog det så hårt. Jag har aldrig blivit hånad åt när jag haft svårt att röra mig. Men nu blev jag det. Jag tror inte de fattade att det var pga. min sjukdom men det spelar ingen roll, det var att det gjorde det och att jag trodde de var mina ”kompisar”. Varför ska folk envisas med att himla med ögonen osv? Jag gör fan aldrig det!

    Vet inte vad jag ska göra med den här otäcka gruppen som hånar läraren varje, varje dag. Jag är i vanlig ordning på gränsen till att råka illa ut själv också. Jag är nummer två på listan. Och människor i grupp är det läskigaste jag vet. Empatin sjunker. Blir så triggad. Så mycket skitsnack. Så mycket förstorad missnöje.

    När lärare eller chefer säger till mig eller har någon åsikt så svarade jag bara: okej. Och så gör jag som dem säger. Jag förstår inte personer som liksom tjafsar emot som att de inte kan lyda auktoriteter? Förstår inte ens hur man orkar argumentera tillbaka. Jag lägger mig bara platt. Har väl lite mer respekt kanske.

    Tänker också på urspårade föräldrar och därmed har man blivit behandlad som ett litet as tycker man inte att lärare som ställer lite krav är någon big deal. Man skiter i vilket helt enkelt. Det finns nyanser och perspektiv när det är befogat att visa aggressivitet, tänker jag. I vanlig ordning blir jag triggad av människor som är ”triggade” och aggressiva. När jag satte emot min pappa, eller mamma för den delen, tappade man ju all sin själ i princip. Livet inom en dödade dem. Priset var skrattretande högt. Det här tycker jag är som en fis i rymden. Jag måste säga att jag föraktar litegrann folk som är så snarstuckna. Så svaga på något sätt. Och jag blir livrädd. Så lite som krävs, tydligen. Kanske är det just det som har gjort att min radar gått igång, larmet.

    Trådstartaren

    En liten uppdatering är att jag håller en viss distans nu till den här kvinnan med temperamentet, samt den där killen som hånade mig pga. min sjukdom. Har känts betydligt bättre sedan dess. Pratade lite mer avslappnat med en annan kille i klassen idag och kände att jag kanske borde umgås med de som är lite mer lika mig. Han pratade om just det, att vara introvert. Och menade att jag också är det. Jag är även ganska otrygg i såna här otäcka miljöer med folk man inte känner, introvertare kanske, blyg, rädd och känslig. Känner inte så hög tillit till någon.

    De här två personerna och jag klickar kanske heller inte riktigt. De har mer en grov jargong, pratar mycket om att man inte ska liksom sjåpa sig. Säger man något om att det är kallt inne eller väldigt stressigt möts man inte direkt med någon empati utan snarare ett ”äsch”, och liksom någon spydig sarkastisk kommentar. De är ganska så ”arbetarklass-aktiga”, vad jag föreställer mig hur snickare pratar med varandra. Den här killen har även jobbat på lager och där jag inbillar mig att han tar med sig deras otäcka jargong med sig in i den här nya klassen. Sexistiska skämt och säger saker som anspelar på sex. Jag blir så äcklad. Får man göra så ens? Han verkar även ha ett enormt bekräftelsebehov att ”verka smart”. Ständigt kommer små inhopp för att visa att han minsann kan och är påläst. Min fördom säger mig att så brukar det kunna vara i arbetarklassen, det finns ett enormt skrikande bildningskomplex. Därför tror jag han vill sätta sig på andra. Mig då exempelvis.

    Och tjejens kille är väl någon monterare inom bygg eller vad det snackades om. Hon är säkert präglad av det.

    Jag är bara skör, rädd, traumatiserad och kanske snarare enormt präglad av universitetet. Detta är inte universitetet. Det är uppenbart.

    Förstår inte hur jag ska kunna förvandlas till en ”sexistisk snickarkille” för att passa in. Aldrig har jag känt mig så långt ifrån just det. Vill ha och söker det kvinnliga, det milda, varma och själsliga. Öppensinnade och kreativa. Jag är betydligt närmare en psykos än den bröliga machokillen, det måste jag säga.

    Hejsan Simyna!

    Det lät ju som en bra idé för dig att umgås med andra personer än den här kvinnan om hon gör dig obekväm och att hon skrämmer dig, samt killen som hånade dig.
    Det finns ju absolut en gräns till hur vi bör bete oss mot andra människor, vare sig det är personer som är högre uppsatta eller inte. Samtidigt skulle jag vilja påstå att det är nog bra att våga säga ifrån och att kunna ge sin åsikt om saker och ting, även om personen du talar till råkar vara din lärare eller chef.

    Respekt är ju viktigt att ha, men du tror inte att den här kvinnan som blev arg kanske kände att hon inte höll med läraren och kände att hon blev orättvist behandlad? Det betyder ju däremot inte att hon har rätt till att skälla ut läraren och att prata skit bakom ryggen på hen.
    Jag tänkte bara om det är möjligt att kvinnan inte höll med om vad läraren sa och försökte förklara sin position, men att det sen gick för långt?

    Du skrev bland annat att du brukar bara lägga dig platt, det kan också vara negativt tänker jag då det finns lärare och chefer som utnyttjar sin position och då kan du bli orättvist behandlad. Så jag tror att det är viktigt att våga stå på sig och kunna ge sin åsikt, men samtidigt som du säger är det viktigt att visa respekt och behandla dem som människor. Vad tänker du om det?

    Det är fullt möjligt att du är introvert och det är inget fel med det! Jag är själv introvert, men det betyder däremot inte nödvändigtvis att du måste vara blyg eller försiktig. Se det mer som hur du får tillbaka din energi på för vis när du har tex har varit i skolan och blivit trött.
    En extrovert får tillbaka energin av att göra aktiviteter med andra människor, att gå ut och ta en kaffe eller gå ut och shoppa, att göra någon aktivitet med andra människor helt enkelt. En introvert är mer tvärtom att de får tillbaka energin av att göra något på egen hand.
    Däremot så kan en introvert också ha lätt för att umgås med människor och behöver inte vara blyg, bara det att de behöver få vara ensam emellanåt så att de får tillbaka energin.
    Så om du tänker på vad du vill göra efter en lång och tröttsam dag, om det är att umgås med vänner eller om det är att spendera tigen på egen hand så kan du veta om du är introvert eller extrovert!

    Jag är verkligen ledsen att det verkar vara så osäkert för dig i skolan, det finns inte någon du kan prata ut om det med? Om du känner att du är som du säger ”nummer två på listan” till att folk kan håna dig eller trycka ned dig så vore det bra om du kunde berätta det för någon. Det brukar väl nästan alltid finnas en kurator på skolor som man kan prata med om det behövs.
    Jag tycker bara att det är så orättvist att en så fin människa som du ska behöva stå ut med så mycket skit och att du ska behöva gå och oroa dig över sånt där, speciellt när du är där för att utveckla din kunskap och lära dig nya saker. Jag känner bara att jag vill hålla om dig! <3

    Ta väl hand om dig Red, Kram! <3

     

    Trådstartaren

    <3 Men gud, tack!!! Så fint skrivet!

    Jag tycker du pekar på något viktigt och det är just hur man ska förhålla sig till auktoriteter. Det är lite skumt att jag så lättvindigt anser att ”man bör” lägga sig platt, faktiskt.. Vet inte vad jag fått det ifrån. Det kan vara så illa att jag gett upp på vissa sätt när det gäller ledare och ledarskap, att det var så länge sedan jag mötte en riktigt, riktigt bra lärare eller chef att jag nog bara anser att man kan lägga ner att försöka göra sin röst hörd. Men visst är det så också att den här tjejen i min klass tydligt markerade för läraren om hur hon ville bli bemött. Det kanske hedrar henne på ett sätt. Modigt. Starkt.

    Förr om åren var jag mer av en visselblåsare men jag är mer ”död” i mitt engagemang nuförtiden. Det är nog lite oroväckande egentligen. Det är som att jag tror man slipper undan om man gör så lite väsen av sig som möjligt. När den här kvinnan liksom litegrann gav bränsle till elden så blev jag livrädd för att det skulle explodera mellan dem. Men det gjorde det ju inte. Läraren backade, hon fick sin vilja igenom. Tror inte ens hon funderat efteråt på hur aggressiv hon faktiskt var.

    Det är något med grupper och främmande människor som gör att jag blir extremt osäker. Jag är som förbytt.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.