det känns som så svårt att förklara, utan att dra en hel livshistoria. Jag har bara svårt att känna lyckan, svårt att göra saker för min egen skull. Just nu bor jag så gott som i min bil, brukar sova i den å flyr ”hem”-ifrån. Hade en hund från 5-18års ålder. När allt var kaos flydde jag til honom, inga ord behövdes. Han dömde mig aldrig. Ständigt var han hack i häl och vela aldrig lämna min åsyn. De var så enkelt att i flera år gå iväg i nån timme med honom. Han var min flykt. Men sen september finns inte han mer, han gick bort bara nån månad efter ett 2,5års förhållande som innehöll hårda tag och misshandel också tog slut. känns komplicerat att förklara för någon varför jag inte orkar mer. Därmed skulle jag aldrig kunna göra de om ja inte får vara anonym.
Jag beklagar din hund. 🙁
När du inte flyr hemifrån, menar du att ditt ‘hem’ som du flyr ifrån är hos dina föräldrar då? Jag får intrycket av att det är en destruktiv boendemiljö. Du har även en destruktiv relation i bagaget, att försöka bearbeta det som hänt dig i en osund miljö är väldigt svårt.
Hur ser möjligheten ut att kunna flytta till en egen bostad med din hund så att du kan få utrymme att läka, och kanske ha kontakt med en psykolog/terapeut?
Kom ihåg att det är inte ditt fel att du har varit utsatt för misshandel. Du är värd en bättre framtid, och att skydda dig själv! <3
