Ensam på julafton

Jag har svårt att tro att jag kommer hitta kärleken igen, att bjuda in en ny människa i mitt liv känns väldigt långt borta. Jag är inte ung längre och då är det svårt att hitta en kille som inte redan är dumpad av sin exfru eller har barn, och jag orkar inte ha en relation med nya bonusbarn igen, det kommer jag inte orka.Att hitta en fin omtänksam man som arbetat med sitt bagage och vill utvecklas till en bättre människa samtidigt som han är ensam och fri från band med barn och ex känns inte realistiskt.Killar som vill utvecklas och är kännande individer är sällan ensamma. Dom skaffar lätt en tjej som är mkt yngre än dom själva…Många av dom vill dessutom ha barn, fastän dom är 50+ Mina krav har stärkt betydligt efter alla dåliga relationer jag har i bagaget. Nu är min energinivå i botten, så jag kommer inte acceptera någon som kommer med sitt bråte in i mitt liv igen. Jag är för gammal för det.Jag själv lever fritt utan bindningar till någon och utan något som “kommer på köpet”, jag har inte ens husdjur, föräldrar, barn(har ett barn som är över 30 år som jag inte träffar,bor utomlands) eller vänner. men det finns ingen motsvarande man för mig, män som lever som mig  är ofta inbitna ungkarlar dom klarar inte relationer och många har alkohol, drog- och spelmissbruk, ohälsa skapad av dåliga levnadsvanor osv. Eller så kan dom inte knyta an även om dom säger att dom vill ha en relation, vid minsta motstånd orkar dom inte och drar…Jag har jobbat mkt med mig själv och har lång erfarenhet av förhållanden, så för mig är det viktigt att partnern är reflekterande och kan förändras. Min fd kille ville heller inte gå i terapi.Varje gång jag och exet pratat med varandra glömmer han det vi kom överens om. Själv tar jag in allt han säger och har gått med på saker han velat göra i relationen för att få den att fungera. Men det hjälper inte att jag gör det ensam. Kan du tänka dig en ny man i ditt liv?

Anonym skrev:

Är det någon annan här som inte har familj och vänner? Som inte har någon nära att fira jul med? Jag känner ingen annan som kommer vara ensam då, inte ens folk som har svårt socialt, sjuka osv som jag träffar på en verksamhet varje vecka.Flera av dom har sämre förutsättningar än mig tex missbruk, fd missbruk eller svårare diagnoser.Men dom har ändå en familj att vara med. Därför känns det så konstigt att jag aldrig lyckas bygga upp varaktiga relationer, vänner osv. när jag anses vara för frisk för att få sjukintyg,ses som normal av dom flesta (som sagt något om mig)Jag har oturen att ha flera syskon som inte varit snälla mot mig (och fortfarande tror dom kan bete sig illa) så dom vill jag inte tränga mig på plus att dom bor långt bort . Föräldrarna har gått bort. Vad gör man? Är det bara kyrkans julfiranden/volontärarbete med julbord som återstår? Någon mer som har det så här?

Hej!

Jag känner igen mig mycket i det du skriver och kommer att vara ensam i jul då jag inte har varken någon familj, övrig släkt eller några vänner. Känner heller inte att jag vill söka upp någon kyrka, stadsmission eller något annat alternativ för ensamma människor då det känns lite deppigt. Förstå mig rätt, jag tycker att det är jättebra att det finns sådana alternativ också men det blir ändå inte samma sak som att fira med en familj eller människor som man känner och känner sig “hemma” med. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka ännu om mitt kommande ensamma julfirande, känner mig mest tom och oengagerad inför hela grejen och hoppas bara att jul (och nyår) går snabbt förbi så att vardagen kan börja igen. Jag kommer eventuellt att köpa hem lite god mat, köpa någon liten julklapp till mig själv och titta på något program eller film på tv och sen bara gå och lägga mig och känna mig lättad av vetskapen att det är ett helt år till nästa gång. Frågan är vilket som är mest deprimerande, att faktiskt försöka göra något trevligt av julen trots att man är ensam eller att bara strunta helt i julen och låtsas som att det regnar.

 

Tack för ditt inlägg! Jag har tänkt precis som du. Att det är deprimerande med att gå till ett ställe som kyrkan,stadsmissionen mfl när alla sitter i sina mysiga julpyntade hem med anhöriga.Det känns som man är en sämre människa som inte är älskad.Varför liksom? Jag tycker det var bra det du skrev om att det säkert är roligare att köpa hem något gott till sig själv än att låtsas som ingenting. Jag gillar julen så jag tycker det är tråkigt att bara vänta ut den! Själv tycker jag det är jättetråkigt att se på tv själv. Jag vill ha sällskap då. Ibland ser jag någon dokumentär eller liknande ensam, det funkar, men filmer och serier vill jag dela med någon. Jag har redan pyntat med juldukar och adventsstakar. Jag gillar att ha det varmt och ombonat, äta god mat, är bra på att göra mat från grunden, inläggningar, baka  osv,  mat är mitt största intresse.Det är så sorgligt att jag inte kan njuta av det tillsammans med någon.

Inga fler ensamma i julhelgen?

Indigo Luriby skrev:

Det är svårt att svara generellt på din fråga, du får kolla på sociala medier i den kommun du bor i. Det brukar finnas info om det på kommuns hemsida. Jag har familj men är nu skilld så jag sitter också ensam på jul (då mitt ex vägrar dela på helger/lov). Så tråkigt 🙁

  kram

[Indigo Luriby]

Anonym skrev:

Hej.

Jag var också själv på julafton för mitt ex under inte heller att man delar på stor helger och lov. Han totalt kör över mig och nonchalera mina förslag till delade eller varannan stor helg/lov, han har haft jul och våran yngsta dotter födelsedag i 3 år i rad och tycker inte det är konstigt. Så tråkigt 🙁 förstår dig så väl.

Anonym skrev:

Är det någon annan här som inte har familj och vänner? Som inte har någon nära att fira jul med? Jag känner ingen annan som kommer vara ensam då, inte ens folk som har svårt socialt, sjuka osv som jag träffar på en verksamhet varje vecka.Flera av dom har sämre förutsättningar än mig tex missbruk, fd missbruk eller svårare diagnoser.Men dom har ändå en familj att vara med. Därför känns det så konstigt att jag aldrig lyckas bygga upp varaktiga relationer, vänner osv. när jag anses vara för frisk för att få sjukintyg,ses som normal av dom flesta (som sagt något om mig)Jag har oturen att ha flera syskon som inte varit snälla mot mig (och fortfarande tror dom kan bete sig illa) så dom vill jag inte tränga mig på plus att dom bor långt bort . Föräldrarna har gått bort. Vad gör man? Är det bara kyrkans julfiranden/volontärarbete med julbord som återstår? Någon mer som har det så här?

Anonym skrev:

Är det någon annan här som inte har familj och vänner? Som inte har någon nära att fira jul med? Jag känner ingen annan som kommer vara ensam då, inte ens folk som har svårt socialt, sjuka osv som jag träffar på en verksamhet varje vecka.Flera av dom har sämre förutsättningar än mig tex missbruk, fd missbruk eller svårare diagnoser.Men dom har ändå en familj att vara med. Därför känns det så konstigt att jag aldrig lyckas bygga upp varaktiga relationer, vänner osv. när jag anses vara för frisk för att få sjukintyg,ses som normal av dom flesta (som sagt något om mig)Jag har oturen att ha flera syskon som inte varit snälla mot mig (och fortfarande tror dom kan bete sig illa) så dom vill jag inte tränga mig på plus att dom bor långt bort . Föräldrarna har gått bort. Vad gör man? Är det bara kyrkans julfiranden/volontärarbete med julbord som återstår? Någon mer som har det så här?

Jag vet hur det är, om det är nån tröst. Grejen med mig är att pga dödsfall, bråk om arv inom släkten, rätt få nära vänner (de är ju mer pålitliga istället, såna man kan verkligen kalla för vänner, man kan anförtro sig ALLT) så har det blivit så att de senaste 15 år sedan har jag mestadels “firat” själv. Trots att jag vid flera jular blivit inbjuden till min allra bästa kompis jag känt i vått och torrt i 43 år, har jag valt att vara ensam. Det känns inte bra för min del att man blir inbjuden för att folk tycker synd om en., Nu ÄR det inte så, men med tiden har jag känt att jag behöver reflektera och ha jul- och nyår som “bollplank”.

Eftersom större delen av mitt liv varit jobbigt med otroligt mycket ångest, depressioner, och på senare år ett kvitto på det jag alltid själv trott, ha en låggradig form av bipolär sjukdom och många drag av ADHD (och missbruk har man hunnit med också, tabletter, alkohol), så vill jag inte grubbla och tänka tillbaka så mycket. Det gjorde jag under en lång period större delen av dygnet…så NU använder jag storhelger som tid för reflektion. Tänka extra mycket på alla som gått bort, anhöriga som stod mig oerhört nära. Förutom julmat och allt annat juligt så tar jag det som en vanlig dag. Men vill återigen påpeka att det är en tid för reflektion och en slags minnesstund för de bortgångna. Det känns både bra och dåligt. Men jag känner mig inte “patetisk” – något som jag första åren ensam alltid kände mig som, liksom hur misslyckad jag var, hur bra alla andra hade det – en nästan en ilska över att situationen var som den var…

Nu har jag några oerhört nära vänner som jag absolut inte skulle klara mig utan. En bor ganska nära mig (som ringde precis nu naturligtvis!). Blev inbjuden till julfirande förra året men tackade nej, så jag fick dåligt samvete för hennes skull, som också firade ensam). Trots mitt behov att ha julen som avslappnad och tid för reflektion så lutar det i år att jag nog tar mig i kragen och går dit. Till saken hör också att hon och jag har haft och har ett komplicerat förhållande. Vi har varit ihop, varit vänner, inte haft nån kontakt, alls, skällt ut varann, blivit ihop, hatat varann men insett att vi inte klarar oss utan varann heller…Så vi löste det genom att vara vänner. Och mycket bra sådana när vi inte är uppe i varandra utan har lite space i varsin lägenhet. Vi kan prata typ trettio gånger per dag, bara korta samtal oftast. Vi har kommit att tillsammans funkar det bäst för alla parter så.

Min allra närmsta vän som jag känt i 43 år sedan i första klass, där har kontakten blivit svårare. Även han och jag harfram till förra året i princip haft daglig kontakt. Det var mer vanligt att det var varje dag än varannan dag. Tyvärr efter Corona har han blivit totalt skräckslagen. Han också psykiatriska diagnoser. Det började redan i mitten på förra året att han hörde av sig mer sällan, och det beroende på en kronisk (ofarlig om än jobbig sådan) sjukdom som blossade upp då. Vi har sedan Oktober 2019 bara samtalat via telefon sju gånger, varav jag har ringt honom alla de gångerna. Han har berättat att han är djupare deprimerad och att han inte har ork att ringa. Ändå känns det inte bra att jag ska ringa varenda gång. Samtidigt så vet jag att han lider – han tror inte nån vill prata med honom. Jag har gjort vad jag kunnat för att försöka få honom att gå till psykvården och begära akut hjälp. Han har ätit psykofarmaka för 4-5 år sedan, antidepressiva SSRI/SNRI/TCA. Dock är han så rädd för mediciner att det enda han törs ta är en mildare lugnande medicin dagligen.

Ursäkta att jag kapade tråden!! Verkligen inte meningen – men börjar jag skriva om A som blir det B…till C eftersom allt hänger ihop.

Hoppas ändå dock att du kan må så bra som bara möjligt nu till kommande jul. Försök inse att vi är MÅNGA som är i ungefär samma situation. Det är inte lätt, utan en helvetes prövning. Men kan jag vända det till en helg av reflektion, och försöka stressa ned när andra varvar upp, kan det också vara en strategi som möjligen skulle kunna funka för dig med.

Som människor är vi verkligen inte loosers – tvärtom, de flesta av oss för en daglig kamp mot måendet, som andra inte skulle palla en vecka.

Att ge tröst i det här läget vet jag är en svår grej, men vad som än sker med firande eller inte, du är en person värd precis lika mycket som vem som helst. Man har dessutom rätt att tycka lite synd om sig. Däremot ska man inte trycka ned sig själv mer än nödvändigt.

Något jag brukar tipsa folk om är att har man inte ett husdjur, så kan måendet få en rejäl boost av villkorslös kärlek från ett djur. Hund, katt, fåglar, jag har sett personer med dåligt mående som blivit helt andra människor när de skaffat ett djur. För det krävs ansvar att ha t.ex två katter som jag själv har. Hur dåligt man än mår så har man ansvaret för deras välbefinnande. Men naturligtvis är poängen att de ger villkorslöst med kärlek. Mina katter har räddat mitt förstånd många gånger! Däremot ska man inte skaffa djur i ren panik utan läsa på – och får man tycke och längtan från att veta att det kommer att växa upp en liten krabat så blir det rena julaftonen helt bokstavligt då!! Må väl !!!

Omdefiniera julen till vardag.

Gör ensam jul till din livs bästa med aktiviteter som bara gäller en person.

Träna att uppleva alla känslor du förknippar med högtid och fråga dig om reaktionerna stämmer med den verklighet du har idag?

Gör allt du vill göra en vanlig söndag men inte kan pga annat som måste göras

Var lagom destruktiv och acceptera ev bakfylla …