Hem > Forum > God jul? > En dysfunktionell familj under högtid

En dysfunktionell familj under högtid

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Nu börjar det nalkas jul och kom då att tänka på tidigare jular från förr, och jämförde det med hur det snarare ser ut, idag. Förr om åren när jag delvis bodde hemma fortfarande som tonåring och ung vuxen kunde det vara ganska jobbigt under julen. Tyckte nog ensamheten när man precis flyttat hemifrån och skulle då ”fira” julen med sin dysfunktionella ursprungsfamilj dessutom var ännu värre. Det var som att jag nästan inbillade mig att jag skulle åka hem till dem för att få kärlek. Men istället blev man ju alltid besviken. Ofta spårade det fullständigt ur också. I regel slutade julafton med att jag grät och ville begå självmord. Det var ”julaftonsrutinen”. Åka dit och sedan gråta på bussen påväg därifrån. Åka hem till en tom och tyst lägenhet. Ensamheten var brutal. Det ekade liksom i själen på ett otäckt sett. Tillslut slutade jag vara med och sa bara kort och gott att jag tänker vara själv på julafton istället. Så det var jag. Första året grät jag mig igenom hela dagen, nästa år kändes bättre. Den tredje tycker jag var smått fantastisk.

    Ju äldre jag och mina syskon blev så började också dynamiken med familjen förändras när ”vi umgicks”. Jag tror en bidragande orsak till att ”vi” inte kunde fortsätta ha den totala misären mellan varandra handlade om insyn från andra, utomstående. Det fanns det knappt när jag bodde hemma och det tror jag var förgörande.

    Så desto mer insyn som automatiskt kom, med t ex mina syskons partners, desto mer tvingades i princip alla att ”sköta sig”. Ärligt talat var det ju mamma och/eller pappa som var elefanterna i rummet men de kunde inte hålla på i samma utsträckning när det började komma in partners, kanske partners släktingar, i bilden. Det började även vara barn med. Plötsligt satt vi inte längre fem stycken arga och hatiska individer som stirrade på varandra (och till råga på allt också skulle ”fira jul ihop”) utan vi kunde plötsligt vara 14 personer. Då sakta förändrades något. Eller det började upphöra av vara så dramatiskt och aggressivt/dysfunktionellt. Har inte tänkt på det så mycket tidigare utan det slog mig nu hur min ursprungsfamilj med åren blivit stabilare. Bättre. Mer pålitlig. Jag tror det handlar om insynen från andra människor. Det skulle se sjukt ut om pappa eller mamma psykiskt hoppade på oss inför någon annan vuxen utomstående människa.

    Fasaden, ni vet. Den är ofta avgörande i såna här familjer, tror jag. Man ska nog ofta försöka ha öppen ridå. Det är mitt tips. Försöka bjud in folk till sin ”sjuka familj” där hat och vrede bubblar under ytan. Enligt min erfarenhet klarar förövare inte av att skada andra i samma utsträckning ifall det finns ”vittnen” på plats.

    I min familj hatar vi varandra fortfarande. Men man liksom vrider bort huvudet när man t ex ser sin förälder och blir provocerad av något den precis sagt/har gjort, och så umgås man istället med en gullig liten unge som öppnar ett paket.

    Hur ska man göra om det gått åt andra hållet då..?

    Jag älskade julen som liten och ung trots att familjen har varit skavd i kanterna och någonstans i mitten genomgick vi ett stort och långdraget trauma ”tillsammans” men också var och en för sig. Vi pratade aldrig om det och jag dolde mitt mående och ångest för jag ville inte besvära de andra för dom mådde ju så dåligt redan..
    Jag flyttade hemifrån som 15-åring för att gå gymnasiet men det var nog lika mycket flykt från att behöva hålla ställningarna. Efter det vet jag inte vad som hände och när jag i mina 20-år berättade min upplevelse av det där traumat förstörde jag allas ro. Precis som jag skräckade innan. Dom vill helst glömma men jag behöver bearbeta tillsammans med dom som jag genomgick detta med.
    Min bror gav jag upp att försöka nå fram till för några år sedan. Brutit med honom helt då han bara hackar på mig. Fast han ”skojar ju bara” och ”det är ju med kärlek” säger han.. fast varför kan han inte säga snälla sker då? Om det är det han egentligen menar, speciellt när jag ber honom sluta.
    Detta tog jag då upp med mamma som är där och hör allt men det är ju för jobbigt för henne och hon vill inte ”välja sida” så det är något jag får lösa med honom själv. Men hur då? Jag säger ju stopp, nej, sluta men han fortsätter och ingen annan står upp för mig i deras hus.
    Aldrig blivit så besviken och hade aldrig förväntat mig bli så sviken av min egen mamma som alltid funnits där. Trodde jag iaf.. men ack så fel jag hade.
    Jag valde att inte närvara på familjevent om min bror skulle vara med. Jag såg att det påverkade mamma. Men ska jag må dåligt för att hon ska må bra?! NEJ! Men alla, precis ALLA tyckte jag var helt dum i huvudet som inte bara lekte med i deras lilla fejkade ”lyckliga familjen” för mammas skull. Kollegor, vänner – ALLA!!!
    MEN JAG DÅ?! ÄR MITT MÅENDE INTE VÄRT NÅGONS ENGAGEMANG?!
    Efter det slutade jag ha kontakt med dom allihop för jag orkade inte men det blev en häxjakt där alla skyllde på mig för hur jag gjorde. Ingen ville lösa problemet, för det är ju löst om jag bara blir den tysta spyhinken som glatt tar emot allas bajsmackor. Men jag orkar inte det, jag vill bli älskad, uppskattad, omhändertagen av dom jag älskar – min familj.
    Har försökt ta upp kontakten med mamma under detta året men i höstas började jag känna att allt var tillbaka i det konstlade och konstgjorda igen, tog paus. Tänkte men det kanske blir bra, hon sa ju att jag alltid är välkommen hem och hon frågade mycket om julafton. Ville inte boka eller så men när känslan väl kom på julafton ringde jag och sa glatt ”hej, kan jag komma förbi en stund”.. Hon svarar inte på min fråga börjar prata om allt annat, hon äter, ska kolla Kalle anka och.. vad? Vad vill hon ha sagt? Jag känner mig inte välkommen alls men går emot min känsla och det blir kaos när jag säger lugnt och sansat att jag blir ledsen när hon inte vara kan säga vad hon känner då, när jag bara frågar en enkel fråga. Allt är tillbaka som det var, så fejkat och jobbigt. Jag ställer till så mycket besvär genom att bara fråga om jag får komma. Bråket är ett faktum.
    Är den sorgliga insikten att jag måste lämna den sk ”familjen” bakom mig? Dom vill inte mitt bästa utan det som är bekvämast för dom, men Jag orkar inte det. Det är inte det jag vill ha, jag vill ha äkta relationer. Jag vill ha en familj, vi har ju haft bra stunder..

    Hur gör man för att få dom att förstå att jag inte vill dom illa när jag säger stopp, inte såhär snälla, jag blir ledsen, kan vi gör annorlunda då jag mår piss av det här..?

    Trådstartaren

    <3 Menar du att du växte upp i en ”vanlig familj” men att det på senare år blivit allt kyligare och att du stängts ute gemenskapen?

    I mina öron låter det dock precis som i en dysfunktionell familj att inte ta tag i problem och att det utspelar sig en konstant teater mellan varandra? Under ytan döljer sig ilska, djupa besvikelser och elakheter – beskriver ju du? <3 Å andra sidan är jag helt fel person att prata med om man ska utgå från sk vanliga familjer och draman som kan pågå däri. Kan relatera noll till det.

    Nä, vi är ingen vanlig familj. Vi har aldrig pratat om det svåra i gått igenom tillsammans för vi har bara gjort det vi måste för att överleva vardagen och av överdriven hänsyn att göra illa i att ta upp saker (samt att det är så otroligt svårt och tungt att göra det, speciellt när man aldrig blivit visad hur man gör det). Så vi har bara lunkat på men jag har känt mig så otroligt ensam i all sorg, har aldrig kunnat prata öppet om det hemma. Har känt mig så ensam i alla dom känslorna och har heller aldrig vågat eller velat besvära någon annan med det då ingen annan pratar om sånt. Jag är fostrad i en anda utan vila, paus och bearbetning. Det är bra att suck in in, ta en tablett och gå ändå. Fast man inte vill.

    Problemet är att allt har byggts upp och sedan några år kommit ikapp mig. Jag vill vädra luften om det som hänt med dom jag gått igenom alla trauman och kriser med. Men när jag försöker snudda det möter dom mig med kyla och det känns som att dom tycker jag är så otroligt jobbigt för att jag inte kan ”släppa det”. Jag har bearbetat en hel del på egen hand men jag har fortfarande mass frågor och funderingar kring varför allt varit som det var. Hur ska jag få ro när jag inte får ställa frågorna till dom det berör? Jag vill ju inget illa bara förstå och läka med vetskapen om allt det där hemska. Men jag känner mig så avvisad och jag har är iom allt en jävla emotionellt kaos i alla delar i livet pga av det här. Och det blir bara värre när jag inte får svar.

    Jag kan inte bara släppa och gå vidare, det är otroligt svårt då jag trodde jag stod min mamma mycket nära men nu känns det som hon knappt har tid och lust att se mig. Bara i min uppenbarelse får jag henne att känna obehag så hon inte kan se på mig. Och när jag försöker beröra det blir allt kaos. ”Att jag aldrig kan vara nöjd och bar glädjas åt det vi har nu”. Men allt känns ju som att det inte är äkta, det är något som är fel. Jag kan inte slappna av i det, det funkar fan inte..

    Och det där skådespelet du pratar om är exakt så. Det som min bror gjorde den där julen för några.åt sedan som bara fick mig att tappa det helt var att han ”på skoj” men hackade på mig att jag inte fullföljt min roll i skådespelet. Jag hade för en gångs skull valt mig själv på uppmaning av min dåvarande som ifrågasätte varför jag alltid ska gå min bror till mötes med hans önskningar och behov som i detta fall var att köra en jävla omväg för att hämta upp honom dagen innan julafton (fast han egentligen inte vill vara med på bingolotto) bar för att han är för jävla lat att åka tåg. Jag var så invand att bara säga ja, såklart utan att tänka på vad jag ville och önskade. För den stressen att få ihop allt jag ville OCH ta hand om en vuxen man på det var inget jag själv någonsin hade ens tänkt på.. men då sa jag nej, för min partner ville inte göra det, såklart.
    Men sen gick jag ju höra det hela jävla julafton att jag ”inte ens kunde hämta honom”, på skoj då givetvis. Men det är inte skoj, och jag bad honom sluta med det i köket där jag och mamma tog hand om maten och han bara lallade runt och hackade på mig. Men mamma ignorerade allt bara, för ser hon inte och hör inget av det, så finns ju inte, visst? Helt jävla sinnessjukt.
    Jag mådde redan piss och hade verkligen behövt det som jag alltid trott en familj är till för stöd och kärlek, men nej jag gick en panikångest attack och bara skrek. Först då förstod min bror och ville vara så gullig men då var det försent. Sedan dess har just det inte varit sig likt. Allt med julen är piss och ångest. Hatar det, hatar att han (dom allihop) förstörde det för mig så och ingen har någonsin undrat hur jag faktiskt mått efter det. Det gör dom vara obekväma om jag tar upp det.

    Känner mig så sviken av min mamma i detta. När jag några månader pratade bara med henne och frågade om hon kunde hjälpa mig att det inte alltid är så när vi ses, att vi går in i samma roller som i fucking tonåren, så hänvisade hon mig bara att ta med men min bror, det är mitt problem och hon vill inte välja sida… What?! Han lyssnar ju fan inte, tack för det sveket ”mamma”..

    Jag vet inte ens vad jag vill få ut av detta men det är nog skönt att bara skriva det och att kanske någon lyssnar och kanske också svara något.
    – Tack för det!

    Låter skönt att det verkar falla på plats för er/dig iaf. Även om det kanske inte verkar bli någon bättre sammanhållning er emellan så kanske ni kan hålla god ton och skapa nya möjligheter med de nya familjemedlemmarna, både de infödda och ingifta ☺️

    Trådstartaren

    Tror jag förstår! Du vill reda ut sådant som ni varit med om medan de andra vägrar öppna upp den dörren och vill helst bara se på nuet och framtiden som den är? Sådär har det minst sagt varit i min ursprungsfamilj också genom åren. Som jag fått lära mig bottnar just såna beteenden ofta i att få slippa stå till svars – ta ansvar – slippa bli påmind om sina brister och fel som begåtts, samt även en total önskan om att få slippa förändra sin självbild och därmed få en ökad självinsikt? Så tror jag personer som vägrar gå i terapi också gärna gör. Man pekar hellre på någon annan, skyller ifrån sig, utser den i familjen som vill prata om ”det sjuka” som problematisk och som svår att ha å göra med, man blir utsedd till  bråkstaken och det svarta fåret. Låter som att det är där du har hamnat? <3 När jag gått i terapi, speciellt EMDR så började jag kunna bekräfta  mig själv i mina upplevelser och känslorna i det som varit. Behövde inte längre i lika hög utsträckning mina föräldrar eller andra för att få upprättelsen. Kan fortfarande hamna i det, den desperata vädjan om att få en ursäkt, men ju mer jag tänker på EMDR och vad jag fick lära mig där desto lättare har jag börjat få att förlika mig med att det inte kommer hända. Jag är ledsen att de inte ger dig det du behöver för att kunna gå vidare. Tycker det är oerhört lågt av dem.

    <3

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.