Jag har haft en ätstörning för ett tag men började behandling av egen vilja ungefär 2 år sedan. Har mått stabilt för ett år och ätande har blivit lättare, vilket innebär att jag har gått upp i vikt. Vet inte ens hur mycket jag väger och livet har kännts ändå förvånansvärt “lätt”. Tänkte jag är frisk eller nästan frisk i alla fall. Tills jag kom hem inför julen…
Mår generellt alltid sämre här hemma för jag har en lång historia med psykisk ohälsa. Mitt gamla rum påminner mig om det för mycket. Och sen är det förstås mamman som inte kan sluta snacka om kalorier. Hela skiten krönas med att jag såg bilder av mig själv nu vs. ett år sedan och fattade på riktigt hur mycket min kropp har förändras. Nu känns allt svårt, hopplöst och osäkert. Hatar min kropp och all kroppsneutralitet jag har byggt upp har rasat ner. Ända jag kan tänka är hur äcklig jag är. En del av mig vill bara ge upp och börja svältas igen men en del vill hålla i hoppet att jag kan återhämta mig.
Mitt huvud är fylld med kaos och är besviken att det blev så här. Trodde verkligen jag skulle ha kommit längre i återhämtningen än så. Jag var inte ens nervös inför julen så det här kom som en överraskning.
Någon annan med liknande problem?
