Hem > Forum > Fångar inga jävla dagar > Vad är "meningen" med livet utan kärlek???

Vad är "meningen" med livet utan kärlek???

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9
  • God e.m. här på Mind Forumet.

    * Vad är ”meningen” med LIVET när man saknar sååå OERHÖRT mycket till kärlek?

    * Ja, jag har totalt givit upp hoppet om inprincip allt numera av flera orsaker / anledningar…

    * Saknaden till kärlek i mitt liv är något oerhört stort…

    * Högtider är inget alls numera för mig pga SORG och saknaden till henne etc.

    * Blev kär i en äldre kvinna och har inte vågat säga något till henne pga inget bra tillfälle / chansen. Har fortfarande starka känslor för henne… Skrev ett manuellt brev till hennes hemadress fast REK. brev som hon var tvungen att hämta ut via postombud och pga den känsliga innehållet och tydligen är hon antigen inte hemma (bortrest) eller ändrat sig att inte vilja läsa min romanbrevsskrivning 27 sidor… eller uppmaning genom sin dotter igen…

    * Känner att jag hela tiden jämt och ständigt gör FEL…

    * Är inte värd att leva vidare, så känns det ifrån min sida iallafall även fast jag har utbildning inom psykologi och psykiatri i flera steg…

    Hoppas någon/några skulle vilja svara  mig här i mitt inlägg/tråd…

    (Är inlagd på en vårdavd pga Självmordsrisk och känns skönt att vara inlagd än hemma pga annars hade jag nog tagit mitt liv under helgen som kommer som var planerat…)

    På återseende…

    Jag har kärlek, men har självmordstankar ändå. Kärlek räcker inte när man inte har ett fungerande liv i övrigt. Saknar jobb inkomst vänner osv. Känner mig bara så totalt värdelös.

    Klen tröst, jag vet.

    Stor Kram till dig

    Jag har kärlek, men har självmordstankar ändå. Kärlek räcker inte när man inte har ett fungerande liv i övrigt. Saknar jobb inkomst vänner osv. Känner mig bara så totalt värdelös. Klen tröst, jag vet. Stor Kram till dig

    Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

    Trådstartaren

    Hej! Det låter verkligen som du har det riktigt jobbigt just nu. Självmordstankar är inte ovanligt när man mår dåligt, men det är viktigt att du tar dem på allvar. Det går att få hjälp och har man självmordstankar behöver du prata med någon om dem. Det kommer inte att vara så här jobbigt konstant. Har du konkreta självmordsplaner behöver du komma till akutpsykiatrin. Ett steg på vägen som verkligen kan vara värdefullt är att kontakta Självmordslinjen på 90101 eller mind.se/sjalvmordslinjen. Där kan du anonymt ringa eller chatta dygnet runt med någon av Minds utbildade volontärer. Det kommer att vända, men du behöver få hjälp. Vi tror på dig.

    God kväll här på MiND Forumet.

    Kort fråga: Det var inte mig ni ställer dessa frågor till även fast det är är jag som öppnat denna tråd/inlägget/skrivelsen ?

    Önskar er MiND Moderatorerna / Volontärerna en fortsatt trevlig Onsdagskväll…

    På återseende…

    Hej,

    Jag var och är kär i, enligt min omgivning, fel person och när jag berättade det under en psykologutredning diagnostiserades jag med vanföreställningar efter att psykologen bekräftat mig i de s.k. vanföreställningarna. Som tur var träffades psykologen och jag bara ett par gånger, med tanke på hur tilliten till personen fick sig en rejäl törn av detta kränkande smusslande. Det är fel person beroende på makt- och åldersskillnad. Min kärlek, som verkar odödlig, vårdar jag, fortfarande förundrad över hur känslorna kan ta över som i mitt liv och ge det mening och känsla av tillhörighet i ett liv som präglats av alldeles för mycket isolering. Den fyller mig med vilja, men förmågan tar tid på sig att växa efter alltför stor försummelse. Jag har gett upp om en annan person förut, i en relation som knappt hann starta men ändå gav mig relativt mycket i både ledsamhet och… självförtroende eller självtillit. Det utmynnade i en ensidighet där jag var den som inte fick gensvar. Jag vill ha honom åtminstone som vän men han tolkade det annorlunda.

     

    Det var nog mig dom ställde frågan till.

    Hjälp att få? Nej inte här där jag bor. Sökte hjälp senast idag.

    Trådstartaren

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Jag håller alla mina ”Tummar och Tår” för din skull och hoppas VERKLIGEN att du får någon form av ”hjälp” inom vården.

    * Du får gärna återkomma till mig här och samtala om allt möjligt mellan himmel och jord i olika diskussioner om livet olika former och innehåll osv här på Mind Forumet anonyma som vi är här och tycker det är VÄLDIGT skönt av vara det.

    Var rädd om dig nu…

    Önskar dig en fortsatt trevlig Onsdagskväll…

    Önskar dig också en trevlig Midsommar som snart ankommer inom kort…

    På återseende…

    God e.m. här på Mind Forumet. * Vad är ”meningen” med LIVET när man saknar sååå OERHÖRT mycket till kärlek? * Ja, jag har totalt givit upp hoppet om inprincip allt numera av flera orsaker / anledningar… * Saknaden till kärlek i mitt liv är något oerhört stort… * Högtider är inget alls numera för mig pga SORG och saknaden till henne etc. * Blev kär i en äldre kvinna och har inte vågat säga något till henne pga inget bra tillfälle / chansen. Har fortfarande starka känslor för henne… Skrev ett manuellt brev till hennes hemadress fast REK. brev som hon var tvungen att hämta ut via postombud och pga den känsliga innehållet och tydligen är hon antigen inte hemma (bortrest) eller ändrat sig att inte vilja läsa min romanbrevsskrivning 27 sidor… eller uppmaning genom sin dotter igen… * Känner att jag hela tiden jämt och ständigt gör FEL… * Är inte värd att leva vidare, så känns det ifrån min sida iallafall även fast jag har utbildning inom psykologi och psykiatri i flera steg… Hoppas någon/några skulle vilja svara mig här i mitt inlägg/tråd… (Är inlagd på en vårdavd pga Självmordsrisk och känns skönt att vara inlagd än hemma pga annars hade jag nog tagit mitt liv under helgen som kommer som var planerat…) På återseende…

     

    Hoppas du inte skadat dig !

    Har inte haft något längre förhållande trots att jag är 44 år… Inte lätt med förhållanden när man saknade en närvarande farsa under tonårs tiden och krav från ens morsa om att skaffa någon..

    Har varit rädd för mitt mående och varit inlagd på psyket ett par rundor genom åren. Dock aldrig skadat mig. Har jobbat utanför Sverige för att väga upp kärleks törsten med jobb äventyr. Men det har tagit mycket på krafterna och ibland känner man en enorm tomhet…

    Det där med balans i livet…

     

     

    Trådstartaren

    Hoppas du inte skadat dig ! Har inte haft något längre förhållande trots att jag är 44 år… Inte lätt med förhållanden när man saknade en närvarande farsa under tonårs tiden och krav från ens morsa om att skaffa någon.. Har varit rädd för mitt mående och varit inlagd på psyket ett par rundor genom åren. Dock aldrig skadat mig. Har jobbat utanför Sverige för att väga upp kärleks törsten med jobb äventyr. Men det har tagit mycket på krafterna och ibland känner man en enorm tomhet… Det där med balans i livet…

    God tidig f.m. här på Mind Forumet.

    * NEJ, har ABSOLUT inget självskadebeteende osv.

    * Men jag saknar sååå fruktansvärt kärleksrelation i mitt liv och betyder i mitt fall/liv INTE något s.k. ”sexuell relation” överhuvudtaget alls pga min barndomshistoria (finns att läsa om i kort version/sammanfattning via mina övriga trådar / inlägg / skrivelser här på Mind Forumet)

    * Ser ingen som helst balans i livet och intresse för att fortsätta leva vidare…

    * Även fast jag har utbildning inom psykologi och psykiatri…

    * Min livslust känns som den är bortblåst.

    * Är nu bara neråt i mitt mående och vet absolut inte alls hur jag ska kunna se framåt alls…

    * Är det någon/några som har känt samma som jag beskriver här ovanstående och har något/några tips/råd via MiND Forumet här, hur man eventuellt ska kunna se framåt alls, när kommer vändningen, ljuset ur den väldigt SVARTA tunneln etc?

    Önskar dig/er en fortsatt trevlig Midsommardag och helg…

    På återseende…

    Hej!

    Jag är trettiotvå år gammal, och hittills har jag ingen kärlek, och sex.Nu är jag mycket deprimerat. Jag har förlorat förtroendet i detta avseende. Jag har blivit en död man! Jag har varit i Sverige i nästan två år nu. Jag tänker på självförslutning varje dag.

Visar 10 inlägg - 1 till 10 (av 10 totalt)
9

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.