Vad är det som gör att jag känner mig s-å tom när jag umgås med andra? Ju mer social jag är desto tommare blir mitt inre. Påmindes nyss om att det finns ju något som heter inspiration, att man kan få kraft och inspiration av folk. När hände det sist?
Åh, vad den här personen är karismatisk, klok och har tankeväckande åsikter och idéer. Så berikande det är att få ta del av detta. Världen blir färgrikare och roligare att vara i – ett fascinerande äventyr! Vilken ynnest.
Nä, det var evigheter sedan. Så extremt sällsynt. Dessa små pärlor. Var är dem?
Alltså, mellan oss, när jag lyssnar på andra så känns det oftast uppenbart plågsamt. Så jävla långtråkigt. Meningslöst pladder. Vet inte var man hittar ”kul folk”? Lite mer urspårat folk? Levande själar. Är det någon som kan tänka sig att göra något oväntat?
Saknar desperat att få känna mig levande tillsammans med andra. Inte bara i mitt eget sällskap.
Upptäckt att jag på fullt allvar blir apatisk när jag tar del av andras tankar, känslor och åsikter. Det är som att mitt inre stänger ner – zoomar ut. Konstigt, borde väl vara tvärtom att man ”vaknar till” av det?
Däremot när jag umgås med barn så kan jag känna hur jag blir mer levande. Är det för att barn har en så naturlig känsla till att vara autentiska, tror ni? Man möts av äkta glädje, äkta sorg, äkta, äkta, äkta.
Många vuxna är så slutna? Allt är så tungt och omöjligt att tränga igenom? Se någon ljus liten själ därinne? Nä det gör man inte. För de tänker bara på problem, tvätt och rutiner. Det är för trist.
Önskar mig ett äventyr. Sagan om ringen.