Hem > Forum > Fångar inga jävla dagar > Stress och personlighetsdrag

Stress och personlighetsdrag

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Är stressad på ett sätt just nu som jag inte varit på länge. Märkte idag att jag börjat tappa tonen mot personer när jag blir irriterad. Lyckades också boka in fel dag med en transport vilket blev ganska tokigt men löste sig. Solklart tecken på stress att inte ha koll på vilken dag det är ens. En arbetsgivare ringde också och presenterade nåt jobb (typ headhunting), vi hade bokat tid och dag. Mitt i den här så kallade arbetsintervjun sa jag bara kort att jag tyvärr måste avsluta samtalet. Har lite annat att göra. De lät lite chockade på andra sidan luren. Jag pinnade vidare som om det fanns oändliga grejer på min ”att-göra-lista” vilket det finns. Men jag märker så tydligt hur stress tar fram en ganska otrevlig sida av mig. Jag blir liksom lättirriterad. T ex stör jag mig som satan på när människor inte är tydliga eller pratar onödigt långsamt och komplicerat. Jag hör då mig själv ifrågasätta det och med en djup suck också. En ganska tydlig markering att jag lessnat och tycker det är hopplöst att prata övh. Så senaste dagarna med en bisarr ”att-göra-lista” har fått mig att inse att jag reagerar starkt på personer som är omständiga (i mitt tycke i onödan då.) Framförallt är det just den sidan av mig som blir så tydlig då – att jag börjar kräva av min omgivning att vara raka och tydliga, helst snabba också som sagt. Jag blir kommunikativ under press och förväntar mig detsamma av andra.

    Märkligt det där hur stress kan göra att vissa av ens personlighetsdrag blir så dominerande. Har ni märkt av hur ni blir under hög, hög stress?

    Hej. Förut så hade jag världens tålamod i alla fall kunde jag låtsas det, nu efter att ha stressat in i ett utmattningssyndrom så har jag inget tålamod alls! Blir irriterad på småsaker om jag gjort för mycket eller om jag ställer minsta krav på mig själv. Har svårt att ta emot information så då kan jag nog uppfattas som ofokuserad eller disträ. Allt detta blir sämre när jag inte klarat balansen mellan aktivitet och återhämtning och är för trött…Frustrerande!

    Kram 🙂

    Trådstartaren

    Stort tack för ditt svar! Åh, där sa du verkligen nåt! Likadant för mig att tidigare innan utbrändheten så hade jag också ett supertålamod, eller att man iaf lyckades att inte visa det utåt. Är som natt och dag i jämförelse. Kanske är det just utbrändhet som gjort att minsta känning av att ha tappat kontrollen (något upplevs för stort och svårlöst) sätter igång mekanismer av irritation? Egentligen fanns ju en orsak till att man blev utbränd från första början och i mitt fall var det just att jag försökte vara andra till lags, tog på mig sjukt mycket, bad aldrig om hjälp, och blev ju utnyttjad mycket också. Kanske är det så att jag nu i den här stressen reagerar på att det andra gör som jag upplever blir som käppar i hjulet för mig, är samma känslor som jag hade förr när jag varit utbränd, att andra inte varit direkt hjälpsamma och det tillsammans med andra faktorer, gjorde mig tillslut sjuk?

    Känner du – om du vill säga – att det fanns en anledning till varför du blev utbränd och som handlade om något speciellt som hände i ditt liv just då?

    Kram!

    Tror det var en kombination av dålig självkänsla, höga krav på mig själv, precis som du säger alltid vara andra till lags, kontrollbehov och en hög arbetsbelastning med stress som liksom gröpte ur energin ur mig under en lång tid om du förstår. Var aldrig nöjd med det jag gjort utan tänkte på det jag inte hunnit eller kunnat göra bättre.

    Är ju van att bita ihop och kämpa på men till slut så sa kroppen och knoppen ifrån…

    Kram 🙂

    Trådstartaren

    Jag förstår, det låter som att huvudproblemet var mycket prestationsångest? <3 Och att självkänslan styrdes av det? Hög arbetsbelastning och stress i kombination med det andra, ja det kan nog bara sluta på ett sätt. Usch, det är så tragiskt! Onödigt ju att vi människor lever i ett samhälle eller i miljöer där man lätt ger lite till, och så lite till, och lite till, till man blivit sjuk eller deprimerad. Ofta båda två. Kan inte sluta drömma om en annan verklighet där man var ute och odlade om dagarna, hjälptes åt som ett kollektiv, satt och småpratade om kvällarna med smutsiga händer för att man arbetat ute hela dagen. Vilket mys! Svårt att tro att bönder eller personer som lever ett sånt typ av liv känner superprestationsångest? Stress kanske eftersom det är mycket som behöver donas med och är årstidsbundet. Men inte den där farliga stressen kanske där man börjar ”varva” och överanstränga sig? Jag vet inte..

    Din dröm låter härlig tycker jag, säkert inte helt lätt det heller men på ett annat sätt som nog passar många av oss bättre än dagens samhälle..

    Trådstartaren

    Eller hur!!! Nu börjar jag kanske låta som en gammal gubbe/gumma men jag börjar känna allt mer – såhär var det inte förr? Då hade man t ex inte sociala medier som gör att man är uppkopplad dygnet runt, mobiltelefoner och mail man känner någon inre panik om man inte svarar på, inom ett dygn. Tempot har liksom skruvats upp något enormt?

    Kanske jag sitter och skyller ifrån mig här…

    Tråden handlade ju från början om att jag nog behöver öva upp min toleransnivå för andra människor när jag själv har ett späckat schema eller är på dåligt humör. När något irriterar mig jättemycket ska jag försöka stanna i det och härda, kanske kan man vänja sig av vid det hela och försöka släppa kontrollen? Typ: Om nu den här elektrikern för tredje gången inte klarar av att lösa det han borde ha löst första gången, är det så. Det är så. Och det är inget att bli upprörd över. Människor är såna att man kan reta sig, men ur ett större perspektiv är det en piss i havet. Typ så ska jag försöka öva mig!

    Trådstartaren

    Pratade lite med en kompis om det här igår. Just att t ex under stress få behov av att saker och ting ska gå fort. Och att jag blir lättirriterad. Han trodde det handlar om ett typiskt beteende när man har ADHD (som jag kanske har) och kände igen sig. Kanske att det är något om att tankarna man själv har spinner så oerhört fort jämt och under stress löper hjärnan nästan amok. Den går inte att stoppa utan det blir nästan ett maniskt beteende där man har hög effektivitet. Vilket leder till ett behov att se detta hos sin omgivning också. Låter lite rimligt faktiskt att det kan vara på det sättet. Att mitt huvud går liksom så snabbt och där jag på riktigt upplever andras röster i slow motion och det klarar jag då inte av. Min kompis föreslog att när det är på det sättet eller man utsatts för mycket stress så kan man försöka göra en motsatt handling. T ex planera in att ta hand om sig själv efteråt. Typ först stressa mycket och sedan timmen efter så äter man god mat och sätter på en film. Se det som vågskålar som behöver förhålla sig till varandra för att man ska kunna må bra – ge sig själv förutsättningarna – under en stressig period, och för att inte spinna vidare och bli ännu mer på jakt efter att så fort som möjligt, bara få saker och ting gjorda.

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.