känner mig som en trött kråka liggandes längs vägen.

Det är precis så jag känner inser jag nu när jag skulle skriva en ämnesrubrik på detta inlägg.
Jag känner mig även inlåst och kommer fan inte ut.
Fast i ekorrhjulet har jag hört om tidigare men det känns inte som att det passar in riktigt.
Jag är fast i mitt eget huvud och det enda sätt att ta mig ut är att samtala. Prata med någon på riktigt.
Men jag är inte tillräckligt sjuk för att prioriteras av sjukvården trots en nedåtgående spiral och specifika uttalanden om att jag varje, verkligen varje, dag tänker på hur jag ska kunna ta livet av mig eller iallafall skada mig riktigt allvarligt (skada fast utan att det ska vara typiska självskador så som skära i armarna osv.) Jag menar skada på riktigt.
Som idag när jag åkte till jobbet så hade jag en plan som gick ut på att hälla kokande vatten över min underarm/hand. Och detta skulle kunna utföras utan att det skulle vara konstigare än att det skedde en olycka utifrån arbetsmiljön.
Att planera och grafiskt tänka mig in i detaljerna, känslorna fungerar som ångest(?)lättnad för mig och flera gånger så har jag måste så mycket bättre.
Idag gjorde det inte det.
Jag var fullt och fast säker på att idag är dagen för nu behöver jag en paus från alla inte känslor och få lite perspektiv på hur det känns att på riktigt få ont.
Antagligen var det en liten gest från Gud som utan min vetskap satt mig i en helt annan del av arbetsplatsen idag. En del där min plan inte gick att genomföra.
Mirakel? Tecken?
Kanske, jag vill tro det. För annars hade jag inte kunnat sitta här vid datorn nu och inse att jag behöver prata med någon men har svårt för att kräva vad jag behöver av vården som ändå bara ger en tredjedel av den hjälp jag faktiskt behöver.
Av vården blir jag ledsen och känner mig än mer värdelös.
Men att skriva här kanske kan få mig att må bättre.
Då kan jag skriva av mig om allt det dåliga men slipper ha en kurator som fastnar på hur min uppväxt var eller hur många syskon jag har.
Im passed that! Och även om jag inte hade varit det, vad ska de göra. Jag är ju inte tillräckligt sjuk för att låsa in, ge intensiv psykvård eller ens prioritera till att få ett samtal i månaden ens.
“Hör av dig om du känner ett behov att komma hit”.
Jo tjena.
Jag vill att du, min kära vårdpersonal, ska se bortom hur logisk och ordentlig jag är. Se bortom att jag har ett arbete i chefsposition och har si och så mycket ansvar jag sköter.
Se mig!! Innan jag skadar eller rent av dödar mig.
För jag vill inte längre.
Situationerna som jag undviker är numera:
– Simma ut långt ut på djupt vatten (detta var förr det bästa jag visste).
– Hantera knivar när jag har mina värsta skov.
– Gå ut i skjulet när jag är ensam hemma. Där finns både rep och balkar.
– promenader ensam på vintertid.
– köra i hög hastighet på specifika vägar trots att det är tillåtet.
– går inte ut på avsatser

Jag vill inte begränsa mitt liv, jag vill ut, njuta av livet, naturen och känslorna.
Jag vill orka göra annat än bara arbeta.
Att klara av att arbeta och vara lyckad i det betyder inte att jag är frisk.
Aldrig har jag lyckats få en slags balans mellan arbetsliv och privatliv.
Och släng in i mixen ett aktivt liv.
Impossible! Jag ger allt av mig till mitt arbete just för att det ska fungera!
Och för den sakens skull så är jag inte sjuk nog.
Att jobbet och styrkan att utföra det kräver ett överflöd att timmar i sängen före och efteråt och att känslan av att inte räcka till privat för allt jag inte orkar eller hinner med hemma äter upp mig. Jag älskar mitt arbete men hatar min relation till det.

Det säges att jag drivs av plikt i mitt arbete.
Och så kan det nog vara. Jag känner en otroligt stark pliktkänsla, både för min roll i företagen och för alla medarbetare samt min egen chef.
Jag vill göra ett gott arbete. Det är min plikt som betald arbetare. Och för att göra ett gott arbete måste min begränsade förmåga att bolla livets pusselbitar lägga undan alla andra bitar för att enbart fokusera på arbetet. Alltid!
Samtidigt alskar jag mitt arbete men jag vill så gärna ha ett privatliv ock där jag fungerar, utvecklas och än mer önskar jag mig ett aktivt liv.
Ett aktivt liv skulle ge mig mer ork, livskvalité, styrka och självkänslan skulle bli så mycket bättre. Men jag kan inte.
Jag hör plikten kalla! Eller, nu när jag tänker på det, så kanske plikten är en undercover-ursäkt för att jag egentligen är för lat för att ta tag i mig själv.

Otroligt osammanhängande text det här. och jag kommer antagligen göra om det igen för nu känns det ganska lugnt i mitt inre så förhoppningsvis så kan jag somna snart.

God natt på er!

En gång hann jag skriva här och sedan kom prestationsångesten över mig. Mina tankar börjar cirkulera kring hur jag skrev, vad jag skrev, hur fortsättningen skall se ut.
Som om detta vore ett skönlitterärt verk.
Att bara skriva vad jag känner och inte fundera så mycket på hur det kan te sig för andra är svårt.
Idag har jag orkat över ett dygn. Orkat vara glad, orkat vara medveten och orkat vara på fötter.
Det gjorde gott att skriva inatt och utan att lägga någon som helst press på mig själv att bli tvungen att skriva varje dag så hoppas jag verkligen att jag kommer fortsätta skriva. Antingen här i denna tråden eller i chatten. Det hjälper faktiskt.
Det är som att hjärnan rensas ur och kvar blir den dumma känslan av “hur kunde jag känna att det där var så jobbigt”.
Det är mycket på gång hemma och på jobbet. Jag dras åt alla håll och min man försöker så gott han kan även han men jag ser hur han kämpar han med.
Inte för att vi på något sätt egentligen har något att direkt må dåligt över. Det är ilandsproblem helt enkelt som vi själva kan sätta stopp för.
Men som ni vet så kan just det där med att stoppa, stanna upp och avbryta det som sker för att ta ett steg tillbaka och andas vara det svåraste att göra.
Särskilt när det enda man vill är att komma framåt.
Hela ens inre och yttre häver sig framåt medans ens väsen river och sliter sig åt motsatta hållet.

Nu vrider jag händerna och tvekar inför att sluta skriva för att jag inte skrivit något innehållsrikt, djupt och värdigt. Men jag ger mig själv fucken nu och lägger ned. Jag har en säng att sova i och är så långt efter sömnmässigt att jag hade mått bra av ett slag i skallen för att slappna av.

Allt är förberett och vägen ligger fri. Att jag springer hit och skriver istället känns som ett stort misslyckande.
Att stå emot är ytterligare ett bevis på att det inte är något fel på mig, att det är bara jag som låtsas. För jag inte har det i mig och bara spelar upp en fasad.
Konstigt nog hetsar min hjärna mig att skada och att inte vara frisk nog att låta det vara är sedan ett misslyckande.
Jag blir inte klok på hur detta med huvudet fungerar.
Snart når jag punkten då jag bara kommer göra. Då jag blir blank och gör utan att tänka.
Därför sitter jag kvar.
För jag vill inte vara dålig.
Men att vara bra är lika med att jag bara låtsas. Att ingenting som faktiskt gör ont är verkligt nog att ta på allvar. För om det vore det så skulle jag ju utagera på det.
Gud giv mig styrka att orka leva med mig själv.

Hej. Jag skriver rätt ofta här. Ibland får jag prestationsångest och undrar hur det egentligen ser ut när jag svarar på en hel del inlägg med en kort text om att de inte är ensamma. Har också skrivit en halv roman i min egen post. Det var första gången jag var helt ärlig. Ibland så funderar jag på att bara skriva av mig så som du gör och föra en konversation med mig själv. Hoppas det känns lite bättre att jag ser dig, jag känner med dig. Mitt liv har varit katastrof efter katastrof, när jag var tonåring kunde jag inte dölja det för någon men med åren har jag blivit bättre på det. Jag har också blivit väldigt mycket bättre på att just jobba. På den senaste AW:en så började en del av oss berätta om hur det egentligen är där hemma, hur vi växte upp o.s.v. När jag berättade en bråkdel om hur det faktiskt var så blev alla väldigt förvånade. Ser det som ett ganska bra betyg på att jag äntligen kommer undan som redig, normal och ansvarstagande. Jag har blivit så bra på den här fasaden att jag inte ens behöver samla kraft för att klara det längre. Tror jag flyr in min yrkesroll istället och det är där jag får vila. Ansvar, planering och ledar-roller känns så bra för min del. Så länge inte sanningen kommer fram! Mitt privata liv är helt i spillror och idag är första gången som jag lät det sippra in i mitt yrkesliv. Jag mår inte särskilt bra idag för att jag festade och missbrukade väldigt hårt i helgen, så jag sjukskrev mig för första gången på väldigt länge. Min chef och jag har en god relation så han tog det med ro. Några av de ansvarsområden jag har kommer inte gå åt skogen för folk börjar komma tillbaka efter semestern, jag sade självklart inte sanningen om orsaken till mitt mående. Ärligt talat så är jag för tom för att känna skam över min lögn. Jag har ljugit hela mitt liv, för mig själv och för andra. Sammanlagt har jag troligen ljugit mer än jag talat sanning.

Jag går i terapi med jämna  mellanrum. Jobbar på det här med att sluta ljuga och ibland så berättar jag om mitt liv för terapeuter eller deltagare. Ett flertal gånger så har folk börjat gråta. Jag vet att de tycker synd om mig och om jag varit yngre hade jag blivit stött. Mina närmaste vänner har varit med mig några år och sett från första parkett hur en del missöden drabbat mig eller hur jag själv orsakat mig olycka. Mer än en gång har de berättat att de inte förstår hur jag orkar gå vidare och att de hade givit upp för länge sedan. Jag vet inte hur jag skulle ge upp, missöden är för mig vardag. Jag känner inte till hur det är när allt är bra och funkar. Ibland tänker jag att det är lika bra att jag inte får uppleva komplett lycka för jag vet inte vad jag skulle göra med den.

Jag ville berätta allt det här för att jag inte anser mig förtjäna min sjukdom eller mitt mående. Missförstå det inte som att jag anser mig orättvist behandlad eller liknande, det har jag släppt sedan länge. Tycker inte det blir särskilt rättvist när en ska förtjäna sitt mående. Jag har mått dåligt när jag borde må bra och som ovan beskrivs så mår jag oförskämt bra i förhållande till hur dåligt jag borde må.

Jag önskar att du läser detta och på något vis känner att du, din situation och ditt mående är helt okej. För det är det jag vill förmedla, Du är helt okej och dina känslor är helt okej. Skit i vad som borde vara för dina känslor är dina och bara dina, även de negativa. Det jag ber för nu är att du är helskinnad. Jag känner igen kampen du beskriver där ens inre på något vis önskar att man kunde vara mer destruktiv utåt sett, så att ens mående kunde legitimiseras av omgivningen och en själv. För några år sedan gav jag upp och lätt allt förfalla, trodde jag skulle nå botten och sedan resa mig. Hoppades att någon annan eller myndigheter skulle plocka upp mig så att jag slapp kämpa så hårt. Det enda resultatet jag uppnått är att blev av med partner och efter en långmila flytt tvingats kämpa väldigt mycket hårdare. Jag går förvisso i terapi, men det har jag ordnat själv. Om du inte skadar någon annan så kommer inte staten ägna dig en tanke och då endast för att förvara dig. Snälla, jag ber dig! Skada inte dig själv, för även om du blir tvångsvårdad så kommer de släppa dig helt utan eftertanke eller stöd. Om du inte visar tecken på att vara så pass sjuk att de enligt lag måste ta hand om dig kommer de väldigt snabbt visa kalla handen. Om jag får be dig om något så är det att du istället ska gå och prata med någon redan nu. Om det är en omöjlig uppgift för tillfället så kan du väl göra mig tjänsten att du ringer ett hjälpnummer? Du är inte ensam och du ska inte behöva bära dina tankar i ensamhet. Jag förstår känslan av att vara helt ensam i sitt eget lilla helvete, för min del ändrades allt när jag ringde just ett hjälpnummer. Det finns andra som förstår och om du låter dem, så kommer de att räcka dig den hand du önskar.

 

Jag ska inte svamla mer. Nu var det en tid sedan du gjorde ett inlägg så jag är lite orolig. Oavsett, vad du än gör och var du än är så hoppas jag att allt känns lite lättare. Ta hand om dig!

 

Hej! Du kan prata med mig om du vill :). Man behöver inte skriva perfekt här inne eller en roman eller så. Det är det forumet är till för, att bara skriva av sig det värsta, osammanhängande, och att sedan få lugn. Kunna sova. Om nån läser och kan relatera så är det ju trevligt! Du verkar ha det tufft med ditt arbete. Det var ett tag sedan du skrev, jag hoppas du mår bra och att livet rullar på bra. Hejdå så länge 🙂

Jo livet rullar på. Alldeles för fort men samtidigt för långsamt.

Imorgon ska jag träffa någon att tala med som inte tillhör primärvården. Dyrt och privat.

Men kanske man får vad man betalar för?

Just nu har det hänt så mycket att det känns som att jag kommer börja i helt fel ände och han kommer börja nysta sig fast i den änden som alla de andra har gjort och inte vara till någon hjälp.

Jag önskar jag kunde träffat honom för en vecka sedan när jag var ett öppet sår utan min jäkla hjärna som sätter upp spärrar överallt och lurar ut en på triviala banaliteter.

Mitt stöd är förlorat. Min backup som alltid skulle stå kvar har backat och nu känner jag att jag svävar. Inte enbart dåligt, det ger mig en chans att få det som jag vill och visa på det att det faktiskt inte bara är mig det är fel på. Vi är två i ett förhållande och om någonting inte fungerar så är det bådas fel.

Vi agerar och reagerar. Det ena ger det andra oavsett om man är aktiv eller passiv.

Jag försöker och försöker från olika håll men får ändå samma skit tillbaka. Så denna gången slutar jag försöka. Det får gå som det går. Han bad mig fokusera på att må bättre och då får han stå sitt kast med att jag inte kommer ge honom någon energi som jag istället behöver använda åt mig själv.

Så blir det. 🙏