Hem > Forum > Fångar inga jävla dagar > Hur får ni motivation? Faller längre ner.

Hur får ni motivation? Faller längre ner.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • bara för att skriva av mig. Förlåt om jag tar plats.

    Liksom jag trodde att jag hade kontroll över min psykiska ohälsa, men har nu insett att jag har (å haft några år) mer problem som jag förminskar för mig själv. Alltså bland annat overklighetskänslor med känslan av en viss person/skugga som förföljer mig och gjort sedan mellanstadiet, i takt med och i samma perioder som ångesten är starkare. Denna skugga säger inget, vad jag minns har jag aldrig ”hört” den, men ”sett” den där i mellanstadiet men inte nåmer, känner bara dennas närvaro.. vet inte om det kan vara ”psykotiska symtom” endast kopplat till ångesten eller vad de är..

    problemet nu är bara det att jag inte ens har motivationen till skolarbetet eller ens inriktningen jag går på gymnasiet..valde denna linje med tankar om en viss profil, men nu tvivlar jag på allt,att jag kommer orka eller ens kunna hålla tempot som behövs för att få behörighet till de jag ville på universitet.

    Är tillbaka där jag ser framtiden som ett mörkt hål med massa onda cirklar som går in i varandra. Inget stop. Känns som nåt dåligt kommer hända. Orkar inte. Men orkar inte försöka. Självskadan blir värre med..kan inte sova utan att ss innan.. kroppen börjar ju också känna av den konstanta ångesten, är yr hela tiden, huvudvärk, svimfärdig. Mår illa av mat. Könner int riven mig själv, de är inte mig jag ser i spegeln.

    Får en ny sorts ”panikattack” med, där jag blir tystare och känns som jag ska krävas, som om nån trycker ner mig ner i en kudde, luften kommer inte in, eller ut. kan inte ens gråta som jag gjorde konstant förr, starkare svimmningskänslor, men vet inte om det är nån typ av ”panikattack” eller bara kroppen som säger stop..

    har börjat öppna mig för elevhälsan osv så är inte helt ”ensam”, bara för att tillägga, hjälpen är inte så långt undan, men jag puttar den ifrån mig, kan inte vara 100% ärlig nu på videosamtal pga distans heller.men ja.får se vart de leder med.

    Tack för ditt delande
    Är tacksam för att du tar plats, skriver av dig av just din situation, just ditt mörker/kamp.
    Tacksam för hur medveten du är av din spiral o tacksam för din kontakt med elevhälsan.

    Du är en kämpe
    Tack ♡

    Känner med dig. Lider med dig. Din situation låter väldigt lik min dotters. Försöker hitta svaren på hur jag ska få henne att komma ur mörkret, ur ångesten, ur depressionen, ur ätstörningen….

    Alla mål hon har i livet som hon nu helt glömt bort. Orkat inte med gymnasieutbildningen. Ensam. Isolerad.

    Mycket tacksam för råd och stöd.

    Tänker på alla som kämpar. Det kommer bli bättre – vet bara inte hur och när…

     

    // Orolig mamma – som också kämpar

    Trådstartaren

    För att uppdatera tråden lite. Åkte hem från skolan pga APL. Var där 1 av 3 veckor, måndagen 1a mara blev det överdos utomhus själv. Skrev t skolkurator som larmade 112. 112 ringde upp mig å vi pratade med giftmedelcentralen¿, ambulans in, ekg å uppkopplad t olika saker. PVK, kol, sedan barnavdelningen över natten med tester å kontroller osv. Har varit på bup en del. Höjt dosen sertralin. Fått atarax, ej tagit det eller melatan på ett tag dock. Tillbaka på skolan med.
    Allt ärmörkt..kpnpar bara för att inte spra npn mer. Är kaos med mina vårdnadshavare.

    Hej!

    Förstår att du har det tufft. Jag vill bara berätta att jag lidit av psykisk ohälsa många år men mår betydligt bättre idag. Jag gick i samtal inom psykiatrin men det som hjälpte mig absolut mest var mental träning. Jag jobbade med positiva affirmationer och bytte sakta men säkert ut negativa kritiska tankar mot positiva stödjande tankar. Det gjorde att jag med tiden blev positivare, hoppfullare och gladare. Hoppas du mår bättre snart. Styrkekramar från mig till dig❤️

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.