Funderingar

Så, jag kunde vara produktiv med mitt plugg i två dagar. Sedan slackade jag efter tredje. Fjärde låg jag i sängen i stort sett hela dagen.

(Kan dock nämna att jag fick en mental kollaps första dagen där jag framför min lärare började gråta och hade svårt att prata. Det triggades av att jag ville fråga en annan lärare om en uppgift men hade glömt hans namn och bara inte visste ur jag skulle formulera mig. Jag antar att den händelsen bevisar att det nog inte var så perfekt med mig under de produktiva dagarna som jag trodde.)

Vet att jag får ångest om jag skjuter upp saker och inte får tillräckligt med tid men har ofta ändå ingen motivation att göra dem. Är jag korkad? Om definitionen av korkad är att inte lära av sina misstag måste jag vara det. Är du också korkad?

Har också pga bytt medicin fått IBS symtom, har ont i magen just nu pga gaser. Super kul. Detta har pågått i typ 1,5 veckor men har ärligt haft magproblem pga depression och ångest sedan min stora breakdown för ca 2,5 år sedan. Plus alla de gånger innan dess när jag hade  ångest i skolan. Jag gjorde misstaget att lita på vuxna som gillar att säga “det går över med åldern” innan jag insåg att vuxna blir latare och latare med åren och älskar att generalisera.

Är det mitt fel att det blev såhär? Är det mina föräldrars fel? Är det mina lärares fel? När kuratorn i 8:an frågade mig hur det var och jag sa att det var bra och det verkligen inte var det och hon inte frågade mer… var det mitt fel? Att mina föräldrar inte märkte hur jag mådde, är det för att jag är dålig på att kommunicera? Var jag deprimerad i fler år eller varför fick jag ångest runt dem i min ålder hela tiden? Varför kände jag mig så värdelös? Varför ville jag tillslut ta livet av mig? Varför märkte inte min familj hur illa det var tills jag fick panikattacker framför dem och låg på golvet och skrek? Varför förstod de inte att något var fel när jag inte kunde sluta äta utan att gå upp i vikt? Varför fick jag inte medicin tidigare? Varför har jag krav men ingen motivation? Varför är jag så jävla rädd? Är det normalt för en 19 åring att börja gråta och inte kunna prata helt plötsligt? Är det normalt att äta antidepp? Att ha IBS-symtom pga ångest? Bli superlätt stressad? Få näsblod så ofta att det blivit en grej? Ha varit med om en breakdown redan när jag var 17? Är det såhär det ska vara? Är alla med om detta? Hur lever folk fortfarande? Det känns som om min kropp redan är så jävla sliten. Är detta vad jag får för att jag litade på vuxna? Gick till skolan och fick betyg? Skötte mig? Skulle jag ha skolkat? Hade folk lagt märke till mig då? Om jag började skära mig, skulle folk ha sett mig då? Ifall jag slutade försöka skulle folk ha sett mig då?

Är världen så hemsk att jag skulle göra samma misstag mot en annan människa som de gjorde mot mig? Det gör mig så jävla ledsen.

 

 

[Yellow Bemere]

När jag var i din ålder kände jag detsamma, det fanns inga vuxna att lita på och inga vuxna som brydde sig. Ingen att prata med. Kände så trots att jag hade kärnfamilj med både mamma och pappa. Kände dock att de inte såg eller förstod och att det var så himla viktigt med en “fin och perfekt” fasad utåt. Nu är jag själv vuxen och kan bara hoppas att mina barn inte känner samma sak. Jag har inga svar men vill skriva något för att visa att jag har läst ditt inlägg och önskar att jag kunde stötta. Men det kan jag ju inte då det är ett anonymt forum…Antar att jag bara vill säga kram och att det kan bli bättre med åren. Så blev det iallafall för mig

Yellow Bemere skrev:

När jag var i din ålder kände jag detsamma, det fanns inga vuxna att lita på och inga vuxna som brydde sig. Ingen att prata med. Kände så trots att jag hade kärnfamilj med både mamma och pappa. Kände dock att de inte såg eller förstod och att det var så himla viktigt med en ”fin och perfekt” fasad utåt. Nu är jag själv vuxen och kan bara hoppas att mina barn inte känner samma sak. Jag har inga svar men vill skriva något för att visa att jag har läst ditt inlägg och önskar att jag kunde stötta. Men det kan jag ju inte då det är ett anonymt forum…Antar att jag bara vill säga kram och att det kan bli bättre med åren. Så blev det iallafall för mig

Problemet är att vuxna tar till “det blir bättre med åldern” alldeles för ofta. Det var det jag fick höra när jag var 14 och tappade hår pga stress och kände mig helt förtvivlad. Då var det för sent att byta skola enligt mina föräldrar. De trodde inte att det skulle bli bättre för mig någon annanstans även om jag känt mig ensam och inte känt att jag haft några vänner på flera år.

Att det går över med åldern är bullshit. Det är vad äldre säger för att de gått så lång tid från när de var unga att de kan ta avstånd från det. Det är också när det är normalt. För mig blev det ju fan värre med åren. De sa att det skulle bli bättre och det slutade med att jag mådde så dåligt att jag ville ta livet av mig. Det var fruktansvärt. Ja, och det är när det går så långt, att du har konstant ångest, ditt tarmsystem inte längre funkar, du vaknar på natten, äter en massa, inte har normal mimik. Det är först då det är något fel. Det är först när du ligger och skriker på golvet och dina föräldrar inte har en aning om vad de ska göra som något är fel.

Det som folk tror att de ska göra är att ta dina piller du samlat. Du ska inte ta livet av dig för det blir bättre sen. Ja, fan, det tror man ju på när man har hört samma sak i 3 år och det har fan blivit VÄRRE. Hur ska min familj begära att jag ska känna att jag har stöd när de inte uppmärksammar mig? Hur ska jag tro att mina föräldrar älskar mig när de lämnar mig att dö?

Jag har det bra, kärnfamilj, okej betyg, hyffsade framtidsplaner. Men inget av det spelar någon roll om du inte kan se någon glädje i det och när du försöker berätta att något är fel kommer folk och säger “vänta du och se, när du blir äldre blir det bättre”. Ja, det är bättre nu när jag tar fucking antidepressiva. Innan blev det för fan inte bättre.

Min mamma är sjuksköterska. Båda mina föräldrar har varit deprimerade och de kunde ändå inte hjälpa mig? Deras eget barn? De hade alla möjligheter att se att något var fel. Jag slår vad om att de inte gjorde något för att de inte orkade och lurade sig själva att allt var okej.

Jag kan av någon anledning inte tro att mina föräldrar gjorde sitt bästa, men kanske gjorde de det? Föräldrar är personer som bara sätter dig i världen och du fattar ingenting och de låter dig bara gå iväg och när du försöker säga något har de inte tid med dig.

[Yellow Bemere]

Jag kan hålla med dig. Småsaker (det jag skulle kalla vanliga tonårsproblem) blir bättre med åldern. Det du beskriver är något helt annat. Det kan nog bara bli bättre med hjälp (proffissionell sådan), vilket du borde ha fått och behövt i tidigare ålder. Jag kan inte relatera till mycket av det du skriver,  har inte haft sådana problem. Men har svultit mig själv i tonåren av den enda anledningen att jag hoppats på en reaktion från mina föräldrar eller iaf någon vuxen. Men någon sådan reaktion kom aldrig. Att man som tonåring tappar förtroende för vuxna har jag alltså full förståelse för…

Yellow Bemere skrev:

Jag kan hålla med dig. Småsaker (det jag skulle kalla vanliga tonårsproblem) blir bättre med åldern. Det du beskriver är något helt annat. Det kan nog bara bli bättre med hjälp (proffissionell sådan), vilket du borde ha fått och behövt i tidigare ålder. Jag kan inte relatera till mycket av det du skriver, har inte haft sådana problem. Men har svultit mig själv i tonåren av den enda anledningen att jag hoppats på en reaktion från mina föräldrar eller iaf någon vuxen. Men någon sådan reaktion kom aldrig. Att man som tonåring tappar förtroende för vuxna har jag alltså full förståelse för…

Ja, jag tror att man är bortskämd och tror att vuxna har mer kunskap och förmåga än de egentligen har. Jag skulle säga att jag kan glömma att mina föräldrar bara är människor. Kände mig ganska arg och ledsen och trött när jag skrev allt det där. Känns lite bättre nu även om jag inte sovit alls under natten.

(Det är när man testar sådant som att svälta sig själv för att se om man får uppmärksamhet är när man inser hur lite andra människor faktiskt ser och hur ensam man som människa är.)

Men vad är ens triviala ungdomsproblem? Jag menar vad säger att ett problem är trivialt om det påverkar en jättemycket emotionellt? Från ens eget perspektiv är det ju inte alls trivialt? Räknas inte det alls? Jag förstår att ungdoms problem kan tyckas triviala för vuxna men det går inte att helt säga att de är triviala. En ung persons verklighet ser annorlunda ut. Vuxna borde lära sig att förklara och ha tålamod och inte säga att problemen är triviala. Det är som att säga att en annans persons känslor är oviktiga, så har i alla fall jag känt. Det gör en förvirrad och sänker ens självkänsla när man inte alls förstår varför ens känslor, tankar och åsikter är “fel” för att de anses som triviala. Det kan faktiskt vara riktigt svårt som känslostyrd tonåring att förstå vad som faktiskt är viktigt.

Skulle säga att många av mina problem är triviala, det förstår jag nu, men jag gjorde inte det tidigare. Mycket av mina problem har härstammat från bristande konsekvenstänk i samband med dåligt självförtroende och stresstålighet. Typ läser till sent på natten ganska ofta även när jag ska gå upp tidigt och har gjort det hela min ungdomstid. Hatar att vara trött nästa dag men kan inte låta bli att läsa in på natten ändå och hamnar i onda cirklar. Hela min värld har bestått av sådana onda cirklar och gör det till viss del ännu. Det kan tyckas finnas en enkel lösning för en vuxen – bara gå och lägg dig, men du gör inte det för att det inte är vad du vill i stunden.

 

 

[Yellow Bemere]

Bra att det känns bättre! Menade inte att trivalisera problemen i sig. Det går upp och ner för alla i tonåren, det du beskrev (depression etc) lät allvarligare än så. Det var mer det jag menade. Jag upplever att man som vuxen förlorar något- kontakten och insikten i hur det var att vara tonåring. Min största rädsla som vuxen är att min 13 åring ska skriva liknande inlägg som du gör (om att hon mår dåligt, vuxna inte märker nått etc) och jag faktiskt inte vet om det. Dvs att hon håller en fasad utåt men mår dåligt på insidan och jag inte ser det. Det är inte alltid så lätt att vara förälder heller…

Önskar hela världen kunde höra dina ord. Önskar hela världen kunde höra alla tonåringars ord. Hur vi lär oss hantera världen och allt innehåll sätts i tonåren.

Föräldrarna har ansvaret. Men tyvärr är de som du säger bara människor som sätter oss till världen utan en tanke på ansvaret de faktiskt har. Bara rättigheter, inga skyldigheter. Det gör mig förbannad.

Jag tog ingen hjälp när jag var tonåring. Livet med missbrukande föräldrar, våldsam pojkvän och eget missbruk satte nivån för hur jag trodde det skulle vara. Det enda man lär sig är att ta sig i kragen och hantera det. Det fungerar i perioder. Men de där känslorna man en gång haft kommer alltid ligga och lura. När jag väl brutit med hela det “gamla” livet väntar nya problem som jag inte har en aning om hur jag ska hantera eller ens definiera.

Jag är ännu arg på mina föräldrar som inte kämpade för mig. Som inte kämpade för sig själva för att sätta exempel. Det finns vissa saker man ärver från sina föräldrar vare sig man vill eller inte, oavsett hur förhållanden ser ut under uppväxten följer det med om dom inte aktivt jobbar mot det.

Jag hoppas du hittar ett sätt att “hantera” det som funkar för dig. Det enda jag kan komma med är att inte sluta kämpa för din egen skull. Ta hjälp av så många som möjligt. Ta plats! Du är inte ensam och allt du har att säga är viktigt. För mig som inte känner dig, för många som är i din sits just nu och de som är på väg in i det.