jag tror att alla de som någon gång upplevt ”hjärndimma” vet exakt vad jag menar med det. Förlamad av vimmel, intryck, ljud och tankar. Att inte höra vad personen framför dig säger, att hens ord dränks i susande tjock dimma. Att ligga stirrandes i soffan, paralyserad av stress, tankar som skriker, ord som snurrar, snurrar, snurrar och förvirrar. ”Varför? Varför snurrar min värld på så mycket fortare än alla andras? Varför kan jag inte släppa rynkan mellan mammas ögonbryn när jag berättade att jag inte mådde så bra, eller sättet hans hår luktade förra tisdagen?”
De säger att jag bara ska skärpa mig, resa mig upp och fånga dagen. Fånga dagen och försöka att ta det lugnt och andas. Andas.
Men hur fan ska jag kunna fånga dagen när det känns som att jag måste hålla fast huvudet för att inte tappa det? Tappa greppet om mig själv.
Jag är fast
