Död inombords

<3 Mm, tomhet är den känslan jag också landat i händer en när man är mycket i ensamhet, och inte andra responderar på en. Avsaknad av liv. Själva definitionen av kärlek är att man kan bli lycklig av en annan person. Andra kan göra så man mår betydligt bättre. Det är det fina med oss människor. Vi kan hjälpa varandra.

Vad är det som brukar bli fel? Är det att du har svårt att hitta rätt sällskap eller är det mer att andra är väldigt upptagna och inte nappar på ifall du hör efter ifall någon vill hitta på nåt?

Hej.

Jag förstår vad du menar när du skriver att ensamhet är den känsla man landar i när man i sin ensamhet får så mycket tid att tänka på ensamhet.

Är människan skapad att vara ensam?Jag hade vänner fram tills jag gick i 4 men jag har alltid haft svårt att skaffa vänner. Jag har aldrig riktigt haft en vän och det saknar jag. Någon att prata med att få dela det man tänker känner och önskar alla dessa saker som gör att man lever upp att man känner sig lycklig att man känner att man får vara i ett sammanhang där man blir accepterad för den man är och lyssnad på.

Jag vet att jag formats mycket av min uppväxt och med en pappa som jag aldrig förstått och som jag idag eller alltid aldrig haft en kontakt med.

Jag bor i en stad i skararborg mariestad där jag ibland känner att jag har blivit stämplad som den där udda personen, den där som alltid går med sin mamma då hon är min enda vän och som alltid stått bakom mig och det är inte heller så sunt det vet jag men hade jag inte haft min mamma hade jag nog inte levt idag för det är oerhört tufft att kämpa ensam.

Jag har alltid tänkt att allt kommer bli bättre men det som dödar mig mest är min ensamhet och att jag aldrig riktigt blir lyssnad.

På jobbet nu är vi 5 personer 4 kvinnor och en man och fast jag jobbat där 2 veckor så känner jag redan av att alla funnit varandra och är nyfikna på varandra. Man går iväg på sin rast ihop och jag vet att jag måste följa med dom och bjuda på mig själv men jag orkar då jag mest känner en enorm tomhet ledsamhet o sorg.

Idag på jobbet så pratade man om lika värde och att vi ska behandla varandra väl.

och det håller jag med om men när man inte har orken att kämpa mera, när man känner en sån enorm tomhet , när man varje dag för en dialog med sig själv, när man går ut på stan och möter personer man träffat som ser åt ett annat håll, när man mest av allt är att bli sedd att få bjuda hem någon på te att bli uppringd av en vän som frågar dig hur du mår det saknar jag i mitt liv och har gjort så länge.Idag så känner jag mig väldigt trött på livet och väldigt tom. Jag är inte sucidbenägen men jag är rädd då jag frågar mig själv hur länge kommer jag orka kämpa.

<3 Fattar vad du menar, det är som att man måste ha något positivt/lyckligt allmäntillstånd för att orka socialisera med nya människor? Har också upplevt det du beskriver om att inte orka bjuda till, inte orka vara så himla glad och sprudlande, utan man är snarare i desperat behov av en djupare kontakt som gärna har pågått ett tag också?

Vissa verkar också vara så att de har lätt för att visa upp sina absolut bästa sidor i nya sammanhang. Det tycker jag är jättesvårt, att motivera sig tillräckligt för det. Jag tror att människor oftast mår betydligt sämre än hur de beter sig i nya grupper – vad de visar upp för sidor. Tänker på nya kollegor, eller nya människor generellt, oftast är det man såg i början inte hur man sedan förstår de efter några månader. Vet inte om du håller med? Tänker alltså på att inte lägga för stor vikt vid deras energier just nu. Sånt där brukar ändras? Tack och lov..

Jag blev faktiskt ledsen av att läsa det du skrev. Det gick rakt in i hjärtat. Just det du beskrev om att andra vänder bort och ser åt annat håll. Du förtjänar så mycket bättre! Folk är knäppa ärligt talat. De förstår inte bättre. De förstår inte smärtan de utsätter andra för. Folk är inte så bra. Du däremot verkar ha hjärtat på det rätta stället!! Ge inte upp <3