Hej
Jag vet inte om det här är rätt forum, än mindre om det är rätt fack eller ens rätt stund i mitt liv att skriva ner kaoset som är omkring mig.
Jag kom tillbaka till Sverige för några år sedan efter att ha levat utomlands några år med en man som löste konflikter genom att bruka våld.
Jag har under min tid med honom blivit utsatt för fysik och psykiskt våld, våldtäkter av honom och övergrepp av andra som han ”lånade” ut mig till för att komma åt droger. Jag har blivit i tvingad droger, släppts landet runt, dumpad mitt i nätterna i dom absolut värsta områdena i staterna.. och jag överlevde.
Tog mig hem till Sverige. Mannen följde med. Ett helt år av våld i ett hus jag blev tvingad att bo i. Otrygghet och kaos. Jobbade 5 jobb för att få saker att gå runt. Skydda mitt barn. Mardrömmar varje natt, oro och krossade tänder. Jag överlevde.
Mannen utvisades. Ett långt år av kaos att försöka få tillbaka livet. Att få mitt barn att blomma. Lyckan när skilsmässan gick igenom. Förlorade alla jobben i covid. Ångest över varje krona. Mannen som skrev och ringde och hotade varje dag. Oro igen. Kaos. Förtvivlan men ändå aldrig något visa. Och jag överlevde det med.
Men nu är det tungt. Blev av med jobbet jag nyligen fick för att det blev utbrott av brukare (jobbade som assistent) allt jag upplevt kom tillbaka. Chefen tvingade mig till uppsägning med fula ord och beteende. Jag försökte anmäla till facket att det var galet, men hennes ord står mot mitt. Jag är bara en gammal knarkare som bott med en våldsam missbrukare. Inte värd att lyssna på. Jag försökte gå tillbaka till mitt gamla arbete som vic på hemtjänsten men lyckades dra på mig en tandinfektion som ledde till ett kostsamt besök en söndagnatt till käkkirugin och penicillin ätning. Så jag kunde inte jobba utsatt tid. Så inga nya tider där. Sökte ekonomiskt bidrag men blev nekad då jag tydligen tjänat för mycket flera månader innan.. att jag täppt alla hålen och ordnat flytt ifrån huset plus kostnader för att åka 12 mil om dagen till och från jobbet är inget som räknas med. Och jag vet inte längre om jag kommer att överleva detta.
Det är tungt.
Jag försöker leva med att det är en dålig stund och inget dåligt liv men hur mycket ska man orka innan man får säga att nu räcker det. Jag är trött, jag orkar inte mer…