Det är inget dåligt liv.. Bara en dålig stund

Hej

Jag vet inte om det här är rätt forum, än mindre om det är rätt fack eller ens rätt stund i mitt liv att skriva ner kaoset som är omkring mig.

Jag kom tillbaka till Sverige för några år sedan efter att ha levat utomlands några år med en man som löste konflikter genom att bruka våld.

Jag har under min tid med honom blivit utsatt för fysik och psykiskt våld, våldtäkter av honom och övergrepp av andra som han ”lånade” ut mig till för att komma åt droger. Jag har blivit i tvingad droger, släppts landet runt, dumpad mitt i nätterna i dom absolut värsta områdena i staterna.. och jag överlevde.

Tog mig hem till Sverige. Mannen följde med. Ett helt år av våld i ett hus jag blev tvingad att bo i. Otrygghet och kaos. Jobbade 5 jobb för att få saker att gå runt. Skydda mitt barn. Mardrömmar varje natt, oro och krossade tänder. Jag överlevde.

Mannen utvisades. Ett långt år av kaos att försöka få tillbaka livet. Att få mitt barn att blomma. Lyckan när skilsmässan gick igenom. Förlorade alla jobben i covid. Ångest över varje krona. Mannen som skrev och ringde och hotade varje dag. Oro igen. Kaos. Förtvivlan men ändå aldrig något visa. Och jag överlevde det med.

Men nu är det tungt. Blev av med jobbet jag nyligen fick för att det blev utbrott av brukare (jobbade som assistent) allt jag upplevt kom tillbaka. Chefen tvingade mig till uppsägning med fula ord och beteende. Jag försökte anmäla till facket att det var galet, men hennes ord står mot mitt. Jag är bara en gammal knarkare som bott med en våldsam missbrukare. Inte värd att lyssna på. Jag försökte gå tillbaka till mitt gamla arbete som vic på hemtjänsten men lyckades dra på mig en tandinfektion som ledde till ett kostsamt besök en söndagnatt till käkkirugin och penicillin ätning. Så jag kunde inte jobba utsatt tid. Så inga nya tider där. Sökte ekonomiskt bidrag men blev nekad då jag tydligen tjänat för mycket flera månader innan.. att jag täppt alla hålen och ordnat flytt ifrån huset plus kostnader för att åka 12 mil om dagen till och från jobbet är inget som räknas med. Och jag vet inte längre om jag kommer att överleva detta.

Det är tungt.

Jag försöker leva med att det är en dålig stund och inget dåligt liv men hur mycket ska man orka innan man får säga att nu räcker det. Jag är trött, jag orkar inte mer…

 

 

 

Usch vad ledsen jag blir av att läsa det du är och varit med om. Det är inget någon ska behöva vara med om. All kärlek och beundran till att du kämpat dig ända hit och fortfarande försöker ha synsättet att det bara är en dålig stund och inget dåligt liv.

Det är så orättvist hur hela ens värld kan gå i krasch för att någon man tycker om inte visar sig vara den man tror. Jag förstår mig inte på samhället och alla system, hur kan de tro att någon som gått igenom så mycket eller någon som ”bara” är deprimerad ska orka slåss hela tiden för att få hjälp. Hela tiden orka slåss och övertala att man har det tufft. Är man redan på botten orkar man inte, och tar man då kraft att faktiskt be om hjälp, säga ifrån och få sin röst hörd är redan det en stor bedrift, mer än man säkert egentligen orkar. Att be om hjälp är alltid svårt, man vill inte visa att man inte klarar sig själv, eller att man ”misslyckats” trots att man inte gjort det. Att då få avslag knäcker en totalt.

Finns det ingen i din närhet du kan prata med? Eller som kan hjälpa dig att underlätta vardagen det lilla minsta. Att någon kanske kommer och dammsuger eller tvättar kan göra stor skillnad, under den tiden hinner man ta hand om sig själv och ladda batterierna eller få något annat gjort som man aldrig hinner.

Lider med dig<3
Önskar jag kunde ge dig något råd eller bara ta bort tyngden du lever med. Ta hand om dig och lycka till.