Vaknar upp efter veckor, kanske månader av perfektion, allafall enligt mig själv. Ångesten kommer krypande, pengarna är slut, troligtvis uppspelade, räkningarna obetalda, väggarna ommålade. Barnen sover, mannen jobbar, imorgon är dagen då disskutionen ofrånkomligt kommer komma, bråk , skrik, separation? Jag hatar mig själv, hur kan jag vara så oansvarig? Har 5 barn, snart står kronofogden och slänger ut oss, efter en tid av total livsglädje raseras allt och livet känns hopplöst, börjar känna mig trött, värdelös och klumpen i bröstet växer. Det är inte första gången det händer, en manisk episod följd av verkligheten, en käftsmäll utan dess like. Varför är jag så här, varför ska jag förstöra gång på gång. Hur ska jag kunna rädda upp ekonomin den här gången? Vad mer har jag lyckats hitta på? Det kommer smygande, gör illa, får klumpen att växa ännu mer. Jag orkar inte vara jag, inte nu. Mina barn är mitt liv, ser på dom och hoppas det ordnar sig, ser kärleken och hoppet. Att kämpa för deras skull, att inte överge det värdefullaste jag har, hur kan jag göra så här mot dessa guldklimpar, vara så totalt värdelös och kass, försätta oss i dessa situationer. Från att må så bra, glad, energisk, påhittig, outröttlig till att bli trött, ångest, svag, död.
