Gårdagen började deppigt, med dåligt väder, sur chef och lång arbetsdag. För hundrade gången kände jag: det här funkar inte, jag måste bort, utan att veta hur eller vart. Men på eftermiddagen hörde en polare av sig och vi gick ut och åt pizza och pratade. Ska det vara såhär? Kanske inte, tänkte vi. Och så började vi fråga oss var vi skulle vilja vara om 5 år. Hon ville jobba på regeringskansliet och jag ville bo i ett hus utanför stan. Hela kvällen snackade vi vidare om vad som skulle behöva hända för att vi skulle komma dit vi ville. Jag vet inte om vi kom på så mycket bra, men trots en morgon med ännu pissigare väder vaknade jag med en känsla av hopp. Det blir kanske en sommar av det här också.
God e.m. här på Mind Forumet.
* Känner IGEN mig sååå OERHÖRT i din tråd / inlägget här ovanstående.
* Att en lång dag oavsett innehållet i dagen varit sååå kan den t.ex. utmattande eller sååå OERHÖRT tråkig på flera plan och känns det som att kvällen är både på gott och ont om man är med någon vän och fikar/äter ihop eller gör något ihop som kan göra en till något positivt än bara negativa tankar i livet, som är påtagligt i mitt liv numera av flera orsaker/anledningar.
* “HOPPET” om att se framåt än bakåt oavsett arbetsrelaterat eller privatlivet är något jag tycker är oerhört viktigt och samtidigt oerhört jobbigt…
* Saknaden till mer vänskaplig relation är något jag verkligen saknar…
* Men det jag mestadels saknar är kärlek i mitt liv… (Som jag skrivit av mig här på Mind Forumet i en annan tråd/inlägg.)
Önskar dig en fortsatt trevlig Fredag och Midsommarafton…
Ev. På återseende…
