Hem > Forum > Ensamhet > Vill vara själv

Vill vara själv

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • För ganska många år sedan minns jag det som att jag gick runt med en ständig längtan efter att prata med antingen kompisar eller någon i familjen. Helgerna speciellt var oerhört tunga. Nuförtiden har jag i princip ett obefintligt behov av att prata med någon jag känner. Jag orkar inte. Föredrar tydligen hellre att skriva på det här anonyma forumet. Ofta kan jag tycka det är jobbigt när personer liksom rycker tillbaka en i verkligheten. När de liksom pockar efter ens uppmärksamhet. Påminner om det som är. Tyckte det var ansträngande att svara på ”gott nytt år -hälsningarna”. Ville bara läsa min e-bok i fred, släcka alla lampor och ligga under täcket. Glömma verkligheten. Det är så konstigt att jag knappt bryr mig längre om relationer.

    Tittade idag på mina kurskamrater och kände mig likgiltig (och lite ledsen). Så brukar inte jag vara, brukar vilja vara i en flock och runt människor, men det är som något dött inom mig efter dåliga erfarenheter att jag orkar inte längre plötsligt bli utstött, plötsligt bli avvisad eller plötsligt är det någonting annat som jag inte ens orkar förstå vad det kan tänkas vara. Jag är så trött. Det enda jag inte är trött på, det är kärleken. När jag tänker på vänskap, släktingar, grupper blir jag bara helt matt och känner mig tom. När jag tänker på att träffa någon och typ kyssa någon, då blir jag plötsligt väldigt motiverad. Det kan vara där skon klämmer, alla de andra relationerna är som de alltid har varit och jag orkar inte med det riktigt. Är som ett hjulspår eller ekorrhjul utan slut. Samma visa varje år, oavsett årstid, årtal eller omständigheter. Likadant med klasskamrater eller kollegor, det är så mycket ”vilket fint väder vi har idag”, eller så allvarligt. Man får aldrig skratta. Jag orkar inte det. Blir deprimerad av tyngden och ihåligheten -distansen.

    I böckerna däremot är det nytt. Där är det input. Och samma med kärlekar då. Lära känna någons kropp, själ och hjärta. Det är ju såklart fascinerande och kanske motsatsen till opersonliga väderleksrapporter eller allvarliga tyngda dystra miner som vittnar om att livet är meningslöst.

    Kärlek är nog liv.

    Förstår verkligen känslan av att vilja vara ensam. Jag har visserligen aldrig tyckt om människor och jag lever i princip som en eremit i skogen. Träffar nog lika mycket folk på ett år som dom flesta gör på nån vecka. Men det är faktiskt väldigt skönt. Människor skapar bara stress och ångest och problem. Har några ”grannar” som tittar till mig några gånger om året. Men även om dom är trevliga så vill jag inte ens ha den kontakten. Så att flytta till något ännu mer avskilt får det nog bli i framtiden. Ibland känns det som det är något tvångsbeteende folk har att dom måste umgås med nån.

    Det enda jag alltid velat ha i livet är någon att dela min ensamhet med. Sen hade jag varit nöjd. Tyvärr vill ingen leva det typ av liv jag lever.

    Trådstartaren

    <3 <3

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.