För ungefär 1 år sedan gick jag igenom en stor livsförändring. Jag gjorde slut med min sambo sen 7 år tillbaka. Jag flyttade hemifrån för att bo tillsammans med honom efter att vi bara känt varandra i 2 månader. Men då han alltid jobbade kväll sågs vi inte så ofta som jag hade önskat. Jag längtade efter en vanlig parrelation där man äter middag tillsammans. Jag väntade på att det skulle bli så men insåg att det aldrig kommer hända då han vägrade ändra sina arbetstider. Vi hade planerat en framtid tillsammans och pratade om att skaffa barn. Men jag insåg att om vi skulle skaffa barn skulle jag princip bli ensamstående eftersom han jobbade så mycket. Jag kände mig väldigt ensam och när jag började i en ny klass blev jag kär i en annan. Det ledde till att jag gjorde slut med min sambo då jag insåg att jag nog inte ens var kär i honom längre. Personen jag blev kär i var ingen som jag tänkte att jag skulle bli ihop med utan att det mer var ett bevis på att min nuvarande relation faktiskt var över.
Jag flyttade därmed till en egen lägenhet för första gången och trots att jag inte planerade att bli tillsammans med den nya killen så blev det till slut så. Problemet är bara att han verkligen inte är något pojkvänsmaterial. Detta var jag medveten om redan innan vi blev tillsammans. Han hade aldrig tidigare haft en relation, var van vid att vara ensam och tänker oftast bara på sig själv. Han flyttade hemifrån först när han fyllt 25 och känns emellanåt som en tonåring. Han vill nästan aldrig sova över, har fått tjata mig till det. Att vi skulle flytta ihop finns inte på kartan. Han säger att han inte vill skaffa barn heller.
Problemet är att jag är så otroligt kär i honom men det gör bara ont. Allt jag drömmer om är en trygghet, bo tillsammans med min partner och starta min egna familj. Jag är 26 år nu och känner att tiden för att stadga sig närmar sig. Jag känner mig så himla ensam och hatar att vara själv. Det känns som att jag är singel men inte får dejta någon. Om jag skulle göra slut med honom hade jag dock bara känt mig ännu mer ensam. De få vänner jag har träffar jag sällan då de är med sina partners hela tiden och inte har tid för mig. Corona gör det inte heller lättare då det inte är så bra att träffa nya människor. Jag har flera gånger varit nära på att göra slut med min partner för att jag inte orkar mer. Men tanken på att bli ännu mer ensam skrämmer mig för mycket.
Är det någon som känner igen sig i detta? Att känna sig ensam trots en partner men att ens partners värderingar och drömmar inte stämmer överens med ens egna?
Hade varit väldigt tacksam för svar.