Vill egentligen inte dö men blir sjukare av att jag inte ”får” dö

Ja. Det kan nästan kännas klaustrofobiskt ibland. Självmordstankar kan ta så många karaktärer. Ibland får vi ångest över att ha dem men ibland kan de nästan kännas tröstande. Att då veta att ”vägen ut” inte går att ta blir väldigt ångestskapande.

Har du någon du skulle kunna prata med om hur du känner? Jag tänker att det är bra att ha någon ventil för allt det jobbiga. (Här kan du ösa ut allt iaf!)

Jag funderar på om det skulle hjälpa att göra en slags ”må-bra-planering”? Alltså t.ex. låt säga att du vet att du skulle må bättre av att ta en promenad, planera in en promenad i kalendern. Efter det kanske du vill titta på en film osv. Jag tänker att det kan fungera som en slags hållhake och kanske lämna mindre utrymme för alla jobbiga känslor och tankar.

Tack! Det känns som ett rimligt perspektiv. Vill gärna hitta mer saker jag kan göra för mig själv och göra ensam och inte tänka så mycket på andra personer även om jag tycker om dem eftersom det bidrar till stressen. Jag har inte riktigt hittat knepet än dock på hur man står ut med att vara själv. Jag måste nästan alltid prata med någon när jag mår dåligt, och det här kan möjligtvis vara första gången det känns som att jag inte får eller borde. Inte bara för att det är jobbigt och upplevs som en börda som jag sa, men också för att jag tror jag måste hitta en del styrka inifrån och inte bara häva ur mig allt på andra.
(Familj/vänner/psyk vet att jag mår väldigt dåligt. Jag skulle berätta för dem om det blev livsfarligt)

Idag bråkade jag med en kompis för hen är upprörd och osäker över att jag hela tiden har ursäkter till varför vi inte kan umgås. Oftast är det för att hen bor väldigt långt bort och jag är alldeles för deprimerad för att göra den ansträngningen. En sån här sak får mig att känna mig otroligt ensam.

Att det ska bli ett helt, gigantiskt bråk bara för att jag mår psykiskt dåligt. Det känns helt sjukt. Inte nog med att jag mår dåligt, att jag mår dåligt får även massa personer runt mig att må dåligt?

Helst vill jag bara hitta på någon slags plan att bli av med alla mina vänner. Jag vill bara existera som jag är och fokusera på min egna återhämtning, men vad jag än gör är det någon som blir sårad. Jag är så stressad. Jag vill inte ha med någon att göra.

Hur säger man egentligen till någon, ”förlåt, jag kan inte umgås, jag är upptagen med att planera min död?” utan att låta som att jag försöker ge dem dåligt samvete?

Förstår verkligen din situation då jag befunnit mig många gånger i den. Självmordstankar är väldigt jobbiga att ha. Man känner sig så otroligt ensam och tom. För mig känns det som att jag skulle svika min familj och alla jag känner om jag skulle ta mitt liv men samtidigt känner jag att jag kommer slippa lida utav alla mina problem jag har psykiskt.

Mitt tips är att hitta något meningsfullt och som får dig att verkligen ändra ditt tankesätt på livet. Kanske något du skulle vilja göra som du drömt om att göra, eller hitta något du tycker extra mycket om. Sedan min morfar gick bort fick jag ett helt annat synsätt på livet än vad jag hade innan. Det som hjälper mig en del är att göra saker som får mig distraherad från tankarna. Jag är oftast i stallet. I stallet är det viktigt att vara här och nu i sitt mindset annars påverkar det hästarna om man är deprimerad eller har ångest, eller så går jag och kör ett pass på gymmet för att som sagt distrahera mina tankar.

Vad är det som fått dig att må så dåligt? Jag beklagar iaf.  Hör av dig om du vill prata om det via sms eller liknande. Har också haft problem med depression och förstår precis och att ventilera tycker jag hjälper massor. Kram!

Både rädd för att förlora familjen men också stress med jobb och utbildning

Tack för ditt stöd!

Kram!

Om det dessutom skulle vara familj och vänner som du skulle känna att det inte är helt rätt med, men ändå fortsätter intala dig att det är (för att det skulle kännas för skamfyllt att erkänna), så kan jag bara av egen erfarenhet tänka mig hur du känner utifrån det du beskriver.

Oavsett, så är det ju någonting i din nuvarande situation som tar din energi för att du försöker fungera i en företeelse som du innerst inne känner NEJ till.
Hur känner du egentligen kring rollen du har i din relation? Hur känner du egentligen kring mamma-rollen (om du har barn)?
Tänker också lite på det du skriver om de oförstående vännerna. Vad är det för vänner som inte kan respektera ditt behov av återhämtning?? Vad är deras egentliga agenda för er kontakt? Det kan man ju fundera över. 🙂

Av det som är felaktigt så kan känslan att vilja dö vara ett smärtfritt sätt för då slipper man konfronteras med den tomhetskänsla som börjat infinna sig. Men för att bli av med denna känsla så handlar det ”bara” om att lämna den företeelse som drar energi. Det gör att du sen kan dra till dig en ny och mycket mer värdig situation. 🙂

Jag tycker det blir så tydligt i din rubrik när du skriver:
”Vill egentligen inte dö men blir sjukare av att jag inte “får” dö”.
Jag tror du egentligen menar att du har en konflikt om du ska lämna eller inte, men att du blir mer sjuk (sinnessjuk) om du stannar kvar.

Jag kan känna igen mig din tanke om att ha det som en tanke för sista utväg – men att egentligen inte vilja. Jag vill inte aktivt dö men jag kan tröstas av tanken på att alternativet finns om det blir övermäktigt även om jag kanske vet innerst inne att det inte kommer genomföras.

Som du säger blir det mycket skuld och skam som blandas in i ens tankar när ens anhöriga börjar göra inspel på ens mående. När jag var som sjukast för ca 7 år sedan var jag rent ut sagt rasande på dom i min närhet som försökte stoppa mig från att ta mitt liv eftersom jag väl ändå måste få bestämma själv. Tyckte det var en kränkning dom utsatte mig för att inte låta mig bestämma själv, även om jag förstår deras tankesätt såhär i efterhand. Min mamma har alltid sagt att det fegaste man kan göra är att ta sitt liv – men jag är inte säker på att jag håller med. Även om jag troligtvis hade tänkt samma sak om någon i min närhet uttryckte tankar på att ta sitt liv.

Det jag ville komma fram till iaf är att jag kan relatera till din tanke att egentligen inte vilja – men ändå önska att möjligheten var ens egen att bestämma själv. Skickar all min kärlek.

Tack för alla supertankfulla svar! Ber om ursäkt att jag inte kunde läsa dem tidigare. Är både ledsen och lättad att andra kan relatera. Självmordstankarna har lättat en hel del då jag försöker fokusera på mig själv och mina hobbies så gott jag kan, men de kommer snabbt tillbaka när jag börjar känna mig fängslad i mina relationer. Det är så lätt att bara börja tänka på det som någon slags tröst 🙁