Hem > Forum > Ensamhet > VI som känner oss ensamma

VI som känner oss ensamma

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Hej,

    Ensamhet är en känsla. Ibland kan ensamheten kännas stark fast du har människor runtikring.

    Jag har valt att lämna min relation för en tid  sen och det känns som att jag har förlorat min tillhörighet.

    Vissa dagar så vill jag så gärna träffa någon som förstår min ångest och som jag kan hitta på något kul med i sommar. För jag vet att jag lätt isolerar mig när jag har det tufft.

    Utåt sätt så ser jag glad ut. Jag har blivit för bra på att visa upp ett ordnat liv.

    Skriv gärna lite om dig 😊

    29 år,  Uppsala län

    Hej, hur har du det?

    En separation kan sätta igång en massa smärtsamma tankar och känslor, det kanske ät en regel snarare än undantag till och med!

    Hur blev sommaren?

    Ha det så fint!

    Bra tråd!

    Försöker analysera lite varför jag kan känna ensamhetskänslor i mellan åt (ehm väldigt ofta..) och tror mig kunna se tydligare vad det brukar handla om, tror jag. Dels är det absolut detta som du också känner – tillhörighet. När jag inte känner att jag hör till en grupp/en flock/en sammanslutning människor så börjar direkt ensamhetskänslorna och övergivenhetskänslorna krypa sig på. När jag inte känner att jag blir liksom validerad, hörd, bekräftad på ett genuint och äkta sätt, så blir jag dyster. Det kan också vara att jag i kontakt med en annan person upplever denne vara väldigt självcentrerad, då känner jag mig ensam och övergiven igen osv.

    Under mina första 5 år i livet minns jag det som ett ganska totalt mörker. Jag var så oerhört ensam. Sedan flyttade vi och jag fick kompisar, en klass att tillhöra, ett fotbollslag – blev så extremt lycklig och tillfredsställd av det.

    Så absolut att detta med tillhörighet nog är ett basalt behov för oss människor. Iaf för vissa av oss?

    Jag bor i Stockholm. 36 år.

    Hejsan, kom gärna till ”Forum för Gemenskap” så kanske ni hittar någon/några att dela en gemenskap med. Där finns de som både känner gemenskap genom att skriva/chatta och de som kanske önskar hitta en vän att också ses fysiskt. https://discord.gg/UZpWTCU

    Hej, Ensamhet är en känsla. Ibland kan ensamheten kännas stark fast du har människor runtikring. Jag har valt att lämna min relation för en tid sen och det känns som att jag har förlorat min tillhörighet. Vissa dagar så vill jag så gärna träffa någon som förstår min ångest och som jag kan hitta på något kul med i sommar. För jag vet att jag lätt isolerar mig när jag har det tufft. Utåt sätt så ser jag glad ut. Jag har blivit för bra på att visa upp ett ordnat liv. Skriv gärna lite om dig 😊 29 år, Uppsala län

    Förstår precis hur du känner det med din avslutade relation o sen känslan av bli helt ensam. Ja har vart själv i 11 år o inte haft ngn person alls, för några månader sen mötte ja ett gammalt ex som ja dumt nog lät mig övertygas att träffa.
    lång historia kort: första veckorna va han toppen sen föll masken o jag insåg ja inte klarade personens sätt o beteende men stannade ett tag pga ja va livrädd bli ensam igen vilket ger mig sån ångest att de gjort mig sjuk. Tillslut fick ja ångest av personens sätt o mådde lika dåligt som när jag va själv så den sk relationen avslutades de känns både bra o dåligt för som du skriver e de som man inte finns när man e själv o inte har ngt förhållande!
    Ja känner mig så utanför alla andra som verkar ha allt så perfekt ( utåt sett allafall ) det gör mig ännu mer osäker o ja tänker att alla omkring mig där jag bor har tankar om mig hur konstig jag är som alltid e själv osv vilket leder till ännu mer ångest

    Det du gick igenom med ditt ex är nog helt normalt.
    Och väldigt vanligt.

    Så du ska ej slå ner på dig själv.

    Du trodde dessutom gott, om exet, och en eventuell ny relation.

    Bra att du är fri från exet nu och att du kan läka dig själv, även om det är ensamt.

    Jag finns här OM du vill ler.

    Detta med ensamhet som ger fysiska och psykiska symptom  är verkligen inget att leka med.

    Har under större delen av mitt 51-åriga liv känt olika former av ensamhet.

    Är så enormt trött på att både ”känna” och försöka förklara den for andra.
    Ännu värre är det att mötas av ord som jag vet bara är ”ord som sägs”.

    Jag har varit snäll mot mig själv, och andra. Valt bort relationer, ja även vänner, där jag känt att jag behöver mer innerlighet och själ.
    Men även relationer där jag blivit behandlad illa eller känt mig otrygg i.

    Jag är dock noga med att ej lägga skulden på den andre personen.
    Viktigt att jag ser vad som ligger hos mig och genom det då även kan arbeta med dessa faktorer.

    Lika viktigt att jag ser vad som möjligen låg hos den andre parten.
    Och just det faktum att ”vår kombination” kanske ej var hälsosam.

    Vet även att status, livsstil, skede i livet kan påverka att vissa människor kommer och går.

    Jag är bra på att visa när jag trivs med någon, tycker om, ta initiativ till att ses.

    Dock behöver jag känna att personer vill detsamma med mig.

    Just nu är det extremt tungt.
    Funderar på om jag återigen borde boka samtal vis kyrkan.
    Dem kräver ej att man är troende. Och dem erbjuder kostnadsfria själavårdssamtal.

    Bara ordet ”själavård” berör mig.
    Vackert.
    Och min själ är just med i allt jag gör och upplever.

    Smärtar att kunna läsa att vi är så många som mår dåligt pga. ensamhet.
    Och det oavsett vilken sorts ensamhet det år.

    Änfå ligger det lite tröst i det att jag ej är ensam.
    Eller onormal.
    Ja ni förstår nog hur jag menar.

    Är bosatt i Borås och är hela 51 år.

    Ta hand om er!

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.