Vi är inte lika i ensamheten

<3 Om man inte är ensam just nu men har haft åratal av den typen av ensamhet som du beskriver, har man då inte mandat att säga att man ”vet hur en sådan ensamhet känns eller är”, tycker du?

Uteifrån mitt inlägg förstår jag inte riktigt vad du menar. Vet att han alltid har haft någon att prata med och vända sig till, folk som bryr sig och vill umgås med honom. Så även om man kan känna sig ensam i ett umgänge har man haft den detaljen. Ett umgänge. Jag har aldrig ens haft det.

Vilket gör att mellan han och mig har våran ensamhet aldrig vart den samma. Så förstår inte hur han kan lägga det på samma plan.

Var mest nyfiken på själva konceptet ensamhet och vad som ingår i det enligt dig.

Tänker att det finns fler sorters ensamheter väl?

Social ensamhet som innebär att man inte har någon att ringa, ingen som hör av sig och ingen som märker om man försvinner. Sedan emotionell ensamhet som innebär att man har folk omkring sig men ändå känner man sig inte sedd, inte bekräftad, inte känslomässigt nära någon och därmed inte förstådd. Det finns ingen man oavsett sällskap kan vara sig själv med. Den kan man nog ofta bli ifrågasatt för med kommentarer som: Men du har ju människor omkring dig, hur kan du påstå att du är ensam? Sedan den existentiella ensamheten som handlar om att att man känner sig ensam i världen och som ofta är kopplat till frågor om tillhörighet, mening och identitet.

Så jag tänkte också mer att varje ensamhet är unik. Det är svårt att säga att man vet exakt hur någon annans ensamhet känns eller att all ensamhet är likadan.

Det jag försökte förstå var därför själva trådämnet ”Vi är inte lika i ensamheten” om andras tidigare erfarenhet av djup ensamhet räknas eller om man måste vara helt isolerad för att få säga att den vet hur den ensamheten känns. Ville mest förstå lite mer, spinna vidare på, vad som definierar ensamhet och vem som har tolkningsföreträde till det. Det här är ett ämne också som jag ibland funderar på, ensamheten.

Ja ensamhet, det är svårt att sätta ett typexempel på. Det jag vet är bara att människor lider olika mycket av det. Det är svårt att värdera vem som lider mest. Även om någon kan vara mer ensam än någon annan, kanske det är olika hur man hanterar det.

Att känna sig ensam och att faktiskt vara det? Ja, många människor tar sina liv för att de känner sig ensamma trots att de har många närstående. Jag tror det handlar om hur mycket man begraver och döljer inom sig också, man kan isolera sig på många sätt. Man kan känna sig mer ensam när alla andra verkar glada åt livet medans man själv är deprimerad till exempel. Det ger både skam och ensamhetskänslor.

Jag förstår på det stora hela hur du känner, då ensamhet har dominerat stora delar av mitt liv. Jag förstår även att du blir triggad och reagerar på dem som inte vet hur detta verkligen känns. Men jag tror det är nyttigt att flytta fokus från andra, och äga sin nuvarande situation oavsett hur svinigt det känns. Det är mycket jag skulle kunna vara bitter över, sånt igen fattar hur det känns, sånt andra inte fattar att dom har haft det enkelt med men inte jag. Men jag vet att detta inte leder mig någonstans, och tillslut går man sönder.

Hoppas du förstår, all styrka till dig

Nu är det min tur att säga att jag förstår 😅. Jag är bekant med känslan av hur ett fåtal ord från någon som är viktig för mig kan påverka otroligt mycket mer än vad jag skulle önska. Det är svårt att beskriva den känslan.

Jag vill inte att du uppfattar det som att jag försvarar honom, jag försöker bara dela vad jag skulle tänkt/intalat mig själv om jag varit du. Mitt ex tyckte säkert att jag var naiv, men älskade också att jag alltid såg det bästa i alla. Hursomhelst…

Det är tydligt att ni har olika bakgrund och olika erfarenheter när det kommer till ensamhet, och säkert när det gäller mycket annat också.

Det känns som att du kommer bli arg på mig för att jag säger det här lila snodroppe, men det är i all välmening. Kanske, istället för be honom att aldrig säga att han förstår hur du mår, be honom att fråga dig och att be dig berätta om din upplevelse av ensamhet, så att han kan närma sig en förståelse, även om han såklart aldrig helt kan förstå hur du känner. Om han är någonting att ha så lyssnar han och justerar det till nästa gång.

Vad fint att du ändå kan önska honom att aldrig behöva känna sig ensam på det sättet du gör.

Jag hoppas du inte tycker det känns märkligt/läskigt, men jag kommer absolut när du gifter dig ❤️

Tråkigt att han inte respekterar ditt beslut om att bryta kontakten. Om det är vad du önskar, så verkar det bästa sättet, i min erfarenhet, vara att sluta svara. Har du någon strategi?

Hoppas att du förstår hur jag tänker och säger ifrån om du inte håller med.

Bästa sättet att beskriva det har för mig vart ”överkörd av ett tåg” eller att man går rakt in i en glasdörr utan att veta att det är glas. Du vet inte att det kommer men ”BOOM” rakt i ansiktet.

Han har sagt att våran ensamhet har vart likadan. Och det är olika att vara ensam att man sitter hemma på midsommar för att man inte har någon vs att gå ut med kompisar och känna sig ensam i ett sammanhang. Men när jag sagt att det inte är likadant har han inte förstått det. Han har inte förstått, eller viljat förstå, att det är skillnad. Vilket gör att det faller platt typ.
Han kommer aldrig få chansen att komma in i mitt liv igen. Han gjorde sina val, och i dem ett som gör att jag aldrig kommer ha honom i mitt liv på samma sätt igen. Det finns en chans att vi aldrig ses igen, vilket jag lite skamligt faktiskt hoppas på. För tror vi båda mår bäst av det i slutändan.

Vi har ingen kontakt längre. Vi skulle ses men blev inte av, sen blev svaren med en veckas mellan rum och något som kunde löst på en dag, max två, drogs ut till tre veckor. Slutade med att jag skrev en bekräftande sak och en fråga. Han svarade bara på det bekräftande, inte på frågan och det sista jag skickade var en emoji. Det är allt. Slut.
Om han någonsin säger något om det i framtiden har jag det där. ”Det sista jag skrev var en fråga. Du tog död på konversationen, inte jag”.
Så nu är det inget mer.

I slutet av dagen var vi ändå vänner, jag mer hans än min, så det är klart att jag ändå önskar honom lycka. Han la ut bilder från midsommar och han såg glad ut, hängde med vänner, så det känns ändå skönt att han har några vänner. Och folk att umgås med. Ingen ska behöva vara så ensam som jag är.

Menar du att ensamhetskänslan kommer väldigt plötsligt och starkt? Jag har varit med om det en gång fast kring självmordstankar. Det skrämde mig verkligen att det kunde gå från 0 till 100 på en sekund, från ingenstans.

Jag håller med om att det inte går att jämföra. Jag distraherade mig med tusen projekt igår för att slippa känna efter, och slutade inte förrän jag somnade.

Jag har också sagt sånt där, och sen stått där igen, något år senare, med samma person 😂 och sen blir jag förvånad när det går åt helvete igen 🤣 Åh ❤️, kärleken attraherar mig verkligen inte alltid till personer jag mår bra med.

Kan tänka mig att det får dig att känna dig än mer ensam. Jag har också många gånger den senaste tiden tänkt att ingen ska behöva vara isolerad på det här sättet. Om jag återigen finner någon jag verkligen vill dela livet med är jag rädd att jag av kärlek kommer stöta bort dem, för jag önskar inte någon den isolering jag lever i.

Vad gjorde du under midsommar?