Avregistrerad användare skrev:
Håller fullständigt med dig, det gör mig ledsen att inte få se en enda förändring trots i så många år. Jag vet att två döva är aktiva nu igenom politiken trots de har suttit länge, jag vet inte om det vill ske nån förändring, så antar vi måste vara flera och få regeringen att VAKNA (Det hade funnits ett parti som kallades för Turkosa partiet, men det lades ner sen. Vet inte dock om det var ekonomifrågan eller om vi var för FÅ, som vanligt.) Känns som Sverige vill gå under snart.
Tack för att du berättade om diagnosen, och jag förstår bättre, men tänker INTE behandla dig annorlunda efter detta. Det är vad jag menar att det är livsviktigt att kunna prata om, eftersom det är redan mycket mycket kunskapsbrist hos folk i samhället ser redan oss som utsatta grupper och behandlar oss annorlunda, ena och det andra, är bara så FEL. Vi är bara vanliga människor med lika värde! Det är fortfarande tabu, bara så sjukt och hur de har behandlat oss.
De kan inte anpassa efter oss och de med olika psykiska sjukdomar, NPF, funktionsnedsättning är lika som för de döva och hörselskadade i en minoritet än fortfarande idag. Det är inte konstigt att vi känner oss så ensamma även det finns för de som har samma situation som oss därute, problemet är att ingen vill prata om, lever i rädslan och orkar bara inte, liksom tappar hopp och tro om mänskligheten :(( Det är inte meningen att vi måste kämpa bara för det, fast vi måste orka för att kämpa ändå, för att söka rättvisan.
Det är något som vi ska kunna hantera på egen hand senare genom att få bra och rätt verktyg för att överleva efter de har hjälpt oss trots det finns mycket skit här i världen så det är svårt att vara positiv och tänka på positivt numera.
Det kan ta längre tid om ska ske förändringar, som om de vill vänta tills vi ska dö först, då måste de AGERA sen ,eller inget alls verkar det som. Viktigt att de ska informera vidare och sprida KUNSKAP.
Jag försöker också att inte avslöja mig så mycket, känsliga information här så jag förstår dig. Jag kan bara berätta att jag fick diagnosen Bipolär för x antal år sen och ville att jag ska äta medicinen. Jag visste att det inte vill passa in mig så slutade jag med medicinen och klarade utmärkt på egen hand i många många år tills för 6 år sen, du vet andligt uppvaknade så det var inte konstigt att jag hamnade på psyken då (får se om jag ska berätta om upplevelsen en dag som nåt jag ska fundera över) och de läkarna redan dömde mig väldigt fort UTAN nån förståelse.
De såg ner på mig som jag är galen, tyvärr och matade mig med olika mediciner och jag förändrades. Visst för de som är svåra sjuka och äter RÄTT medicin som hjälper dem att hålla i en schack och stabila så jag dömer ingen och det är inget fel på mediciner alls, med tanke på biverkningar kan tyvärr påverka en, så det är olika för alla.
Antar att jag måste ta ett snack med en psykolog för att uppfatta mig rätt, men det ÄR svårt eftersom…. Jag är väldigt andlig av mig, och är mycket igenom det ockulta så vilket varken psykolog eller läkare kan jobba med såna personer som mig OM de inte är själva har samma upplevelser. Det är lika tabu det med.
Hur ser ut din relation till dina föräldrar eller din familj? Fick de tillräckligt information för nåt år sen om diagnosen som du fick och förstod de då likaväl som idag?
Det gör inget om korta svar eller oregelbundna svar, det är helt okej 🙂
Kram <3