Vet inte vad jag ska göra med livet. Det värsta är att jag är ung och har ”hela livet framför mig”. Betygen ligger redan lågt, så jobb blir det inte. Föräldrarna har redan sett såren så det är officiellt över för det. Vet inte ens hur jag hamna här. Eller jo, har planer att avsluta livet. Men döden vill inte ens ha mig, försökt på många sätt men antingen så backar jag ut eller så funkar det inte. Känner mig galen, men ingen vill lyssna eller försöka förstå. Känner mig bara ensam och konstig. Ingen annan i mitt liv går igenom detta så de skickar mig istället till nån billig psykolog. De vill inte hjälpa mig, ingen vill hjälpa mig. Jag är bara så trött och vill att det ska ta slut på ett eller annat sätt.
12 maj 2024 kl. 20:33
Vet inte riktigt vad jag ska göra
-
-
Helloooo,
Får man fråga hur gammal är du? Jag är 42 bast, är också ny här.
Det är något som fick dig att komma hit och skriva av dig, verkligen strongt gjort av dig och visst, det är skönt att vara anonym och kan skriva ut våra känslor och tankar med någon eller flera här så det känns tryggt!
Jag vet inte längre vad som är normalt egentligen? Jag har också känt mig ensam, galen och konstig, mer eller mindre, fast har alltid varit konstig. Jag försöker anpassa mig efter samhället, betala skatt, vara en god medborgare och framför allt att leva. Det är verkligen en tuff tid att leva i denna värld, vi har våra prövningar framför oss som ger oss svåra utmaningar, och uppgifter i livet.
Mina dröm/mål finns i horisonten som jag har inte nått än, och mina betyg är dåliga (har länge funderat på att plugga till psykolog faktiskt) Något fick mig att vilja leva är att tro på dig själv, våga vara dig själv och ge inte upp. Jag hittade äntligen min mening när jag var 36 år gammal, och fann ut vem jag är, men tyvärr hamnade jag på psyk. avdelningen/vården :-(.
Sen har mina föräldrar redan förlorat ett barn och har bara mig kvar i livet. Därför lever jag också här och NU, tar en dag i taget och göra något som spela spel, läsa böcker, lyssna på musik och ja en lång lista. Jag ska försöka meditera också.
Vad tycker du om att göra?
-
Avregistrerad användare skrev:
Helloooo, Får man fråga hur gammal är du? Jag är 42 bast, är också ny här. Det är något som fick dig att komma hit och skriva av dig, verkligen strongt gjort av dig och visst, det är skönt att vara anonym och kan skriva ut våra känslor och tankar med någon eller flera här så det känns tryggt! Jag vet inte längre vad som är normalt egentligen? Jag har också känt mig ensam, galen och konstig, mer eller mindre, fast har alltid varit konstig. Jag försöker anpassa mig efter samhället, betala skatt, vara en god medborgare och framför allt att leva. Det är verkligen en tuff tid att leva i denna värld, vi har våra prövningar framför oss som ger oss svåra utmaningar, och uppgifter i livet. Mina dröm/mål finns i horisonten som jag har inte nått än, och mina betyg är dåliga (har länge funderat på att plugga till psykolog faktiskt) Något fick mig att vilja leva är att tro på dig själv, våga vara dig själv och ge inte upp. Jag hittade äntligen min mening när jag var 36 år gammal, och fann ut vem jag är, men tyvärr hamnade jag på psyk. avdelningen/vården :-(. Sen har mina föräldrar redan förlorat ett barn och har bara mig kvar i livet. Därför lever jag också här och NU, tar en dag i taget och göra något som spela spel, läsa böcker, lyssna på musik och ja en lång lista. Jag ska försöka meditera också. Vad tycker du om att göra?Kan snabbt säga att jag inte vill säga hur gammal jag är, enkelt sagt minderårig.
Vet inte riktigt hur jag ska börja det här men jag vill bara säga tack att du svara på min ”fråga” om man kan säga så? Känner mig bara hörd, och det är skönt att höra någon annan också tycka att de är ”konstiga” eller ”galna”.
Svar på din fråga om vad jag gillar att göra, är svårt att svara på. Förut så hade jag så många grejer jag älskade, målandet, läsning, skolan, trädgården. Men nu är inget kul längre, tavlorna blir dåliga, läsning är tråkig, skolan är så himla energi-dödande och så vidare. Jag vet inte vad jag gillar, allt känns som om det har tappat färg.Förlåt att jag har dragit in dig i det här nu. Jag ser själv att du också har haft det jobbigt och det låter ändå som att du har tagit dig ur det eller iallafall är på bättringsvägen, och jag tror psykolog skulle passa dig för du låter riktigt snäll:)
-
Det är helt i ordningen, du gjorde alldeles rätt att inte avslöja din ålder här. Det är meningen att man ska vara helt anonym, egentligen. Nej, inte be om förlåtelse! Ja, stämmer haft det jobbigt och har även kvar som jag försöker ta itu med dessa “problem”, det är också därför jag kom hit.
Tack för ditt svar och dina vänliga ord om mig 🙂
Jag ville fråga om vad du tyckte om att göra, som om du har tappat en livsgnista inom dig och tappar även helt motivation, hur länge har det pågått? Om du kan utveckla lite mer? Alltså med tanke på du ville avsluta livet och vad är det som ingen vill försöka förstå eller har gått igenom samma situation som dig.
<3
-
Avregistrerad användare skrev:
Det är helt i ordningen, du gjorde alldeles rätt att inte avslöja din ålder här. Det är meningen att man ska vara helt anonym, egentligen. Nej, inte be om förlåtelse! Ja, stämmer haft det jobbigt och har även kvar som jag försöker ta itu med dessa “problem”, det är också därför jag kom hit. Tack för ditt svar och dina vänliga ord om mig Jag ville fråga om vad du tyckte om att göra, som om du har tappat en livsgnista inom dig och tappar även helt motivation, hur länge har det pågått? Om du kan utveckla lite mer? Alltså med tanke på du ville avsluta livet och vad är det som ingen vill försöka förstå eller har gått igenom samma situation som dig. <3Ska försöka förklara det bästa jag kan, för jag vet inte ens själv vad jag går igenom.
Man kan väl säga att jag tappat livsglädjen. Har det så himla svårt att bara ta mig ur sängen på morgonen. Detta har pågått i typ fem år, det hemskaste är att jag känner mig nästan bekväm i allt the sorgliga/jobbiga. Vet inte hur jag skulle leva utan det efter alla dessa år. Varför jag helt plötsligt bestämde mig för att bli depp vet jag inte. Kanske hade något med pandemin?
Tankar om självmord har jag haft LÄNGE. Det har varit många olika anledningar till det. Allt från skolan, familjen, hur jag ser ut, relationer osv. Är även att jag inte har nån empati, typ. Eller snarare jag har empati men är super dålig på att visa det. Pågrund av det så framstår jag som en psykopat i andras ögon och det drar verkligen ner mig. Känner mig inte som de andra, eller ens som en människa. Ibland är tankarna så starka att jag är redo att göra det. Känns om om hela huvudet är fylld av miljontals av skrikande röster som säger åt mig att göra det, ta det sista steget. Men som tur har jag alltid lyckats ta mig ur.
Det här med att ingen vill förstå mig är så himla svårt att förklara vet inte ens vart jag ska börja. Det känns som att alla är emot mig och vill mig illa. Ingen vill hjälpa mig för att jag är antingen ett missfoster eller att det är försent att ens försöka. I hela mitt liv känns det som att alla har hatat mig i hemlighet eller kört ett spratt på mig som jag aldrig kunde förstå. Ibland känns världen inte äkta. Eller så är det här bara stress/hormoner som alla säger. Att alla var så här och att alla tänkte så här. Riktigt dålig förklaring men jag hoppas du ända typp kan förstå.
Tack igen att du svarar/pratar med mig, du vet inte hur glad det gör mig❤️❤️
-
Hellooo, darling!
Tack för ditt svar, du har försökt så tillräckligt att jag förstår dig vad du går igenom och hur du tänker <3. Du har absolut empati! Jag känner en person som har svårt att visa sina känslor för andra, men har tankar om andra istället. Ibland är det nästan som en telepati haha, det räcker tänker jag så.
Det är inte lätt att komma ur detta mörkret, och ja det kan ha med pandemin att göra också, flesta kände sig mer eller mindre isolerade och blev liksom fast med som du skrev miljontals av skrikande röster i huvudet på en så till slut blir man bara frustrerad och galen. Jag känner igen mig i detta, de rösterna i mitt huvud har sagt att jag ska göra här och där, men lyckades alltid ta mig ur detta, vet inte om det har med mediciner att göra, trots äter bara på 5 mg nu för tiden, som kallas för Abilify.
De vet inte om jag lider av bipolär eller schizofreni, de är så ospecificerade just nu. Jag har känt mig så missförstådd och så kluven. Och ja, känns som världen är inte äkta! Att de människorna är inte äkta. Jag känner mig alltid annorlunda, som om jag inte hör här hemma i Jorden.
Nåt på sätt har gjort mig starkare med tiden, i psyket, ja svårt att förklara, vad jag har gått igenom med såna relationer som jag blivit utsatt för psykiskt misshandlad och mobbningar, de hade sagt hemska saker till mig att jag ens inte brydde mig om och jag grät inte ens? Trots mycket de har sårat mig, men jag visade inte det så istället har hållit inne inuti så länge, tills kunde jag skrika och vara galen till slut. Inga konstigheter med det, egentligen.
Jag hade blivit för bekväm också med all jobbiga och sorgliga, man blir på nåt sätt för van med tiden efter ha pågått så länge.
Det med stress, ja vi lever i en stressig värld tyvärr 🙁 att bli pushad och pressad är det värsta jag vet om! Vi är inte ensamma om detta <3.
Det är verkligen svårt att prata med någon IRL, jag har inte pratat med en psykolog för jag orkar bara inte helt enkelt, för ingen förstår mig har jag insett efter en rad olika kurator och psykologer i så många många många år. Jag är inte nöjd med mitt utseende och har försökt accepterat, så det kan ta tid tänker jag, inte konstigt med tanke på trenden, alla tjatar om hur man ska se ut, med smink på, snygga kläder ja, bla bla totalt ointressant haha. Oj nu ser jag har skrivit så pass mycket 🙁 så jag ber om ursäkt!
All kärlek till dig <3
-
Vill bara tillägga, om stiga upp om morgonar hade jag också stora problem när jag var mycket yngre, det var då depressionen kom med i bilden, jag kanske var….18-19 år gammal ville jag bara sova bort dagarna. Jag hade problem, och idag också med mina relationer. Det är verkligen svårt att lita på någon igen efter vad som har hänt mig, och även dig. De misstankarna är mycket vanligt än vad man anar, så det är INTE konstigt.
<3
-
Förlåt, att jag skriver detta nu som jag kommer på, som jag måste bara fråga dig. Tror du på något? Som gud t.ex. Du vet du kan alltid fråga mig om vad som helst!
<3
-
Avregistrerad användare skrev:
Förlåt, att jag skriver detta nu som jag kommer på, som jag måste bara fråga dig. Tror du på något? Som gud t.ex. Du vet du kan alltid fråga mig om vad som helst! <3Herregud vad du är stark. Jag själv hade aldrig kunnat ta mig igenom allt det du har berättat, och förlåt om du redan har hört det. Är tyvärr väldigt dåliga på att försöka trösta någon, men vill bara säga att jag ända kan förstå. Eller iallafall förstå så bra jag kan. Skönt att veta att jag inte är den ända som har dom här hjärnspökena om att allt är fejk o det. Kan inte riktigt kommentera på medicinen och de diagnoserna som de misstänker för jag har själv inte medicin jag tar eller är expert på det andra . Och du behöver verkligen inte be om förlåtelse när du skrivit mer än vanligt! Det låter som att du har gått igenom mycket och jag är öppen för att lyssna (kan tyvärr inte säga att jag skulle kunna komma med bra råd för jag fastnar allt när jag försöker hjälpa någon:( men jag är en bra lyssnare det lovar jag!)
och det här med troende vet jag inte riktigt. Jag själv skulle säga att jag är icke troende men ibland blir det så dåligt att man börjar be. Religion har alltid vart svårt i mina ögon, just för att jag vill tro på något som gör att jag känner mig säker och hörd men kan bara inte tänka mig att en man uppe i himmelen sitter och lyssnar på mig.
Riktigt dåliga svar och som sagt är verkligen sämst på att ”trösta”? Men tack ingen för att du snackar med mig, jag vet inte vart jag hade vart om du inte svara på min tråd.
<333333
-
Tack fina du, det gör mig också glad! :), och ditt svar <3
Nej, nej inte be om förlåtelse, att jag har redan hört då tänkte jag genast att jag vill hjälpa dig.
Jag tänkte om du skulle känna igen i dig utav de jag skrev och dessa upplevelser, så hoppas inte att det blev för mycket för dig?
Jag tycker om förmedla mellan två personer eller flera som skapar en dialog tillsammans, som att ge varandra tips och råd.
Jag förstår vad du menar att komma med råd, är inte alltid lätt! Det beror på hur vi människor lever, hur våra livsstil ser ut och vårt välmående kan vara också olika och olika uppfattningar spelar också in. Jag vet att du är en god lyssnare, det känner jag på mig och jag ser det också :). Det är en tröst för mig! Det med diagnoserna och mediciner ska du inte tänka på, eller vara orolig. Det kommer att lösa sig snart så fort jag får en tid då ska jag prata med dem och höra vad de har att säga.
Själv är jag trött på all religionerna heter, men har respekt för de som har tro. Jag tror samma som dig att just en ensam gubbe som sitter däruppe, i himlen och ser vad vi gör, så nej. Jag tror att det finns flera gudarna, än bara en. Jag har bara bett när jag var en assistent för de konfirmanderna, och närvarade på en gudstjänst många gånger, antog att det var som en tröst, samtidigt gav mig inte styrkan, eller verktyg som jag behövde då. Jag ville liksom föra en dialog med en Gud eller flera gudarna, och träffa dem också skulle sitta fint 🙂
Och vad med troende, vet inte om du har upplevt eller sett andarna, övernaturligt? Och hört talas om en andligt uppvakande? (spiritual awakening).
Var inte orolig om du känner är inte bra nog på att ge svar. Du behöver inte svara, det är helt okej. Jag tänker inte pressa dig heller, när jag tänker om vi skulle ta ett steg för steg härinne även vi inte känner varandra så vill jag att du ska känna dig trygg och må bra och är fri att ställa frågor om du har funderingar över, något som tynger dig också.
<3
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.